2003–2004 - Byggnadshyttan på Gotland

Strävan efter enhetlighet har också väglett Carl Wilhelm Pettersson vid utföran-
det av de på duk målade porträtten. Anletsdragen är naturalistiskt återgivna och por-
trättypen är i grunden renässansens. Men händerna och klädedräkten ansluter med
sina tydliga svarta konturer mer till det medeltida manér som präglar muralmåle-
riet – både det gamla och det nya. I några fall – som porträtten bakom och över kor-
stolarnas sittplatser – är även porträttens ansikten förtydligade genom konturer.
Korstolarnas överstycken, liksom detaljer hos vindfångsväggen i väster, formgavs
med utgångspunkt i predikstolens dörröverstycke från 1637. Altarringens gotiska
passformer ansluter i sin tur till korstolarnas bevarade originaldelar från 1300-talet
(se bild 2). För att få altarringen att samtidigt harmoniera med kyrkorummets snick-
erier i renässans har den dessutom försetts med ett skuret fjällmönster, hämtat från
de snickrade 1600-talsinredningar som bevarats i så gott som varje gotländsk kyrka
(bild 18). Så har man i såväl måleriets färgskala och linjeföring som i snickeriernas
detaljer sökt ett gemensamt uttryck där medeltid möter renässans och samtid.
Handens arbete – och maskinens
Ur konst- och teknikhistorisk synvinkel ter sig restaureringen och omgestaltningen
av Dalhem kyrka – liksom Ardre – föga nyskapande. Den konstnärliga kvalitén i sig
kan också diskuteras. Hantverksskickligheten i själva utförandet är däremot, som så
ofta när det gäller 1800-talets och det tidiga 1900-talets nybyggnation och restaure-
ringar, imponerande. Särskilt tydligt blir detta där insatserna bestått i att fullborda
eller kopiera redan befintliga arbeten i sten och trä och där en jämförelse mellan det
gamla och nya låter sig göra. Det gäller t.ex. kompletteringarna av predikstolarna i
såväl Dalhem som Ardre. Det nya saknar de skavanker, ojämnheter och individu-
ella avvikelser som 1600-talets skråsnickare trots allt tolererade och accepterade. Då
fanns inget industritillverkat vars exakta precision man hade att konkurrera med. I
detta avseende avviker Hägg, sina engelska influenser och sympatier till trots, från
den arts & craftrörelse för vilken handens arbete, inte maskinens, framstod som ett
ideal. Även gångjärnsbeslagen avslöjar sig som nya genom det jämntjocka godset
och den identiskt återkommande konturen. Originalbeslagen var betydligt mer
individuellt utformade. De har sparats men flyttats över till de mer undanskymda
bänkdörrarna mot långsidornas väggar.
AXEL HERMAN HÄGGS RESTAURERING AV DALHEM KYRKA
1800-talets restaureringar, liksom 1900-talets återuppbyggnadsarbeten efter andra
världskriget, har framhållits som betydelsefulla för vidmakthållandet och återupp-
väckandet av gamla hantverk som såg sig hotade av både maskinell produktion och
51