2003–2004 - Byggnadshyttan på Gotland

delar) och sanden en något mer fingraderad putssand än normalt, dock har i vissa
fall, och regelmässigt efter 1999, ytterligare ca 10 – 20 procent fingraderat mate-
rial tillsatts sanden i form av dolomit- eller kalkstenskross. Detta sedan den finska
kemisten Thorborg von Konow i sin doktorsavhandling Restaurering och repara-
tion med puts- och murbruk (Åbo 1997) påvisat att en sådan tillsats flerfaldigt ökar
frostbeständigheten hos luftkalkbruk . En annan detalj som ändrats från och med
samma tidpunkt är att eftervattningen av putsen minskats.
Beroende på bland annat kyrkornas individuella förutsättningar har vid sidan
därav även ett flertal andra putsningsmetoder använts. På Hamra kyrka – en av sand-
stenskyrkorna på södra Gotland – slopades avfärgningen vid restaureringen 1973, och
ytbehandlingen inskränktes till en slevdragning, dvs. putsen jämnades endast till med
slevkanten efter det att den slagits på. Avsikten var att erhålla en ytstruktur med max-
imalt goda egenskaper att ge ifrån sig fukt, och att ev. skador på ytskiktet skulle bli
mindre iögonfallande. Samma typ av puts har senare använts på tornen till kyrkorna
i Eskelhem (1992 – 93), Fardhem (1998 – 99) och Sundre (1999). Även vid reparationer
efter frostskadorna från slutet av 1990-talet har metoden använts på tornen till kyr-
korna i Gothem (övre delen på två av fasaderna på tornet 2002), Barlingbo (d:o 2002),
Vall (d:o 2000) och Burs (övre delen av tornets S fasad 2002 – 03).
När sandstenskyrkorna i Grötlingbo och Fide restaurerades 1987 – 88 tillgreps en
annan metod, en form av kalkslamning. 3 volymdelar våtsläckt kalk blandades med
1 del fingraderad sand (