Autenticitet i en digital värld

87
KENNETH HÄNSTRÖM
Arkivlagens krav på arkivhanteringen tvingar myndigheterna att tillgodose
”rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information
för rättskipningen och förvaltningen, och forskningens behov” (SFS
1990:782, 3 §). För att uppfylla kraven på rättssäkerhet måste man
kunna verifiera handlingens autenticitet. Arkivförordningens 2, 4 och 11
§§, ger Riksarkivet rätt att meddela föreskrifter bl.a. om vad som i olika
fall krävs av materiel och metoder med hänsyn till beständighetsbehov,
arkivvård, arkivorganisation, arkivbeskrivningar, överlämnande av arkiv
till arkivmyndighet m.m.
I Sverige avgör rättssystemet vad som anses vara en autentisk handling.
Fri bevisprövning tillämpas, vilket innebär att man kan använda de
bevis man finner möjliga och nödvändiga för att hävda sin rätt, vilka
alltså inte är explicit definierade i lag (Ds 1999:73). Av tradition har
urkunder med namnunderskrifter ägt tilltro hos myndigheter och enskilda
och betraktats som ett verksamt skydd mot manipulation. Krav på
underskrift har ibland styrts med hjälp av rutiner baserade på författningsregler,
i andra fall som en självklar handling för bekräftelse på
äkthet (SOU 1996:40). Tilltron till namnteckningar har också ett straffrättsligt
stöd i brottsbalkens kapitel om förfalskningsbrott, där fängelsestraff
kan utdömas för bl.a. framställande av falsk urkund (BrB 14 kap. 1
och 9 §§; jfr BrB 15 kap. 12 och 13 §§). Det är oklart om allmänna
handlingar generellt kan betraktas som urkunder. Den svenska lagstiftningens
definition på urkund beskrivs i Brottsbalken som ”protokoll,
kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis
eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett
och dylikt bevismärke” (BrB 14 kap. 1 §).
När handlingar framställs, processas och lagras elektroniskt får man
både nya möjligheter och problem. Möjligheterna återfinns oftast under
den aktiva perioden av handlingarnas livscykel, medan problemen
kommer i efterhand när det är dags att dokumentera händelserna och
därmed handlingarna. När man önskar återskapa handlingar i efterhand,
eftersträvar man så hög grad som möjligt av originalinnehåll, utseende
och beteende. Som framkommit i tidigare avsnitt är det i den elektroniska
världen svårare att uppnå denna form av likställighet än det varit
i den traditionella pappersbundna världen. Graden av bibehållen ”originalitet”
bygger bl.a. på de krav på autenticitet som ställts upp och på de