Arkitekturprinciper för informationsöverlägsenhet i framtidens ...

Detta är ett av de problem som måste hanteras i samband med förändring och
utveckling av ledningssystemet. Direktiv och attityder i detta avseende har varierat
under de gångna 20 åren 1 , från en stark betoning av krigsuppgiften – invasionsförsvaret
– under det kalla kriget ända in på 80-talet, via olika satsningar på
datoriserat, administrativt verksamhetsstöd främst för fredsverksamhetens behov, till
att åter betona och prioritera krigets krav. I dessa doktrinförändringar ingick att hela
organisationen skulle krigsanpassas, med ledningssystemet som en viktig del. Den
uppfattningen gäller fortfarande, men kan sägas ha modifierats av de starkt ökade krav
på förmåga till snabba fredstida internationella operationer i samverkan med andra
länder, inte minst NATO-länderna, som ställs idag.
För att inte hamna i en situation där tekniken styr verksamhetsutvecklingen i stället för
tvärtom, har man inom försvarsmakten, inte minst i styrdokumentet ÖB Grundsyn
Ledning från 1994, betonat att utveckling av ledningssystemet inte är en teknisk fråga,
utan istället handlar om att skapa och vidmakthålla en komplex social struktur, som
har såväl auktoritet som reell förmåga att leda landets försvarsmakt till framgång om
vi någon gång i framtiden skulle bli militärt angripna. Sett ur en teknikers synvinkel
ger dock detta synsätt inte mycket hjälp när det gäller att analysera behov av ny
metodik och utveckla nya funktioner hos de tekniska delarna av ledningssystemet. En
annan brist är att vi saknar ett entydigt begrepp för dessa IT-system, som avgränsar
dem från de ”mjuka” delarna av det som officiellt är ledningssystemet. I fortsättningen
kommer vi därför att använda termen ledningsstödsystem i den vanligt förekommande
men inte officiellt accepterade innebörden IT-system till stöd för ledning av
operationer.
Det framtida ledningsstödsystemet är ett kommunikations- och bearbetningssystem
som har till uppgift att knyta samman både mänskliga aktörer och “intelligenta”
datorsystem med sensorsystem och styrda eller autonoma plattformar.
Förband, sensorer, vapen och samband kommer att behöva kunna kraftsamla snabbt
för att möta olika hot, liksom för att genomföra överraskande och improviserade
insatser. Detta ställer nya och stora krav på organisation, utbildning och övning. Det
innebär också att nya metoder kommer att behöva utvecklas och utnyttjas för att
planera och leda underhållsoperationer med kortare ledtider än som nu är normalt. I ett
tjugoårsperspektiv kommer detta sannolikt att kunna göras på ett sådant sätt att
informationsöverföring, informationskorrelering, situationsanalys, taktiskt beslutsfattande
och vapeninsats kan ske med dramatiskt mindre fördröjning än idag.
Det är troligt att antalet högre befälhavare och antalet beslutsnivåer båda kommer att
kunna minskas därför att ny informationsteknologi möjliggör att en enskild befälhavare
har både överblick och detaljinformation om ett större ansvarsområde.
Organisationen kommer att kunna decentraliseras men tekniken möjliggör samtidigt
att högre nivåer tar befälet i kritiska situationer som kräver maximal samordning.
1 Två decennier ter sig som ett rimligt tidsperspektiv, å ena sidan därför att Försvarsmakten i sin
perspektivplanering nu behöver få tillgång till förutsättningar för ledningssystemutvecklingen fram till
år 2020, å den andra därför att Försvarsmakten för 20 år sedan började installera sitt första egentliga
ledningsstödsystem, LEO, som då varit under utveckling under större delen av 70-talet.
- 11 -