Arkitekturprinciper för informationsöverlägsenhet i framtidens ...

till aktuell metodik- och teknikutveckling, behöver beställarfunktionerna nära
kontakter och en levande dialog med aktiva och nyfikna forskare. Båda dessa
specialistkadrer måste dessutom upprätthålla, och ges möjligheter att upprätthålla,
goda samarbetskontakter med de användargrupper för vilka systemen utvecklas.
Till detta kommer krav på adekvat organisation och metodik för drift, vidmakthållande
och vidareutveckling av systemen. Den snabba tekniska utvecklingen och de
allt starkare kraven på evolutionär systemutveckling innebär att utvecklingsfasen för
ett system inte längre kan vara tidsmässigt skild från driftsfasen. Utveckling innebär
istället ständig modifiering och utbyggnad av systemets funktioner. För att detta ska
kunna ske utan att drift och användning av systemet påverkas negativt, krävs förutom
kvalitet och disciplin i utvecklingsarbetet också en rullande och med programsystemutvecklingen
koordinerad planering av processerna för dokumentationsutveckling,
användarutbildning och teknikinförande. Detta kräver i sin tur framför allt uthållighet
hos planering och organisation, ett krav som det visat sig allt svårare att uppfylla
under inflytandet av den turbulenta omvärlds- och ekonomiutveckling som karakteriserat
de senare åren. I en sådan värld kan det kanske vara frestande att ersätta systematiskt,
vetenskapligt förankrat och uthålligt förbättringsarbete med "snabba klipp" på
systemutvecklingsmarknaden.
Minst lika viktigt som att i komplexa systemutvecklingsprojekt arbeta evolutionärt, är
att utnyttja bästa tillgängliga erfarenhet och kompetens och, inte minst, redan existerande
kommersiell eller egenutvecklad metodik och tillhörande programvara. Där
sådan metodik inte finns att tillgå, är successivt fördjupad problemanalys, prototyputveckling
och demonstration enligt vår mening den bästa utvecklingsprincipen.
Utveckling av unika informationssystem är ett slags tillämpad forskning, som kräver
sakkunskap och kreativitet på flera plan och inom skilda kompetensområden. Det kan
inte vara rimligt att Försvarsmakten bygger upp alla dessa resurser inom den egna
organisationen, men däremot borde man, anser vi, skapa sådana nätverk att alla
landets och naturligtvis också utländska relevanta kompetenser beaktas när nya system
planeras. Detta kan inte ske i form av en enda regelrätt upphandlingsprocess, utan
metoden förutsätter effektivt nyttiggörande av kompetens inom den egna organisationen,
anlitande av kompetenta forskare från institut och universitet samt förmåga
till kommersiell upphandling av kvalificerade konsult- och utvecklingstjänster,
alltsammans styrt av över tiden skiftande behov.
Finansiering av sådan verksamhet bör snarare ske som avsättning av en viss andel av
den totala verksamhetsbudgeten än som stora, objektbundna, unika projekt. För att
garantera att verksamheten bedrivs med rimlig effektivitet trots att inga enkla effektivitetsmått
finns, behövs en kvalificerad organisation för initiering och upphandling av
utvecklingsarbete samt konkurrens mellan leverantörerna av de - relativt små -
enskilda projekten.
En central fråga i samband med evolutionär systemutveckling är organisering och
ansvarsförhållanden vid utveckling, tillverkning och vidmakthållande. I industrin finns
en trend mot samverkan i nätverk. I vissa fall talar man om virtuella företag. I viss
mening är detta en motsatt organisationsform gentemot den, åtminstone under senare
decennier, traditionella modellen inom försvaret, nämligen att sköta huvuddelen av
systemsammanhållningen genom en huvudleverantör.
- 39 -