Arkitekturprinciper för informationsöverlägsenhet i framtidens ...

ska se ut och fungera, dvs ska leda till en fungerande och väl beskriven modell eller
prototyp av någon aspekt av det slutliga systemet. Modelleringens nytta för verksamheten
ska, där så är möjligt, prövas och värderas med systematiska metoder. Nya
prototyper med stegvis ökad eller breddad förmåga utvecklas sedan, varvid man
utnyttjar de resultat som tidigare nåtts. När man kommit så långt att de tvingande
systemkraven ("skallkraven") uppnåtts, kan prototypen tas i bruk som ett driftssystem.
Utvecklingsprocessen bromsas när man efter noggrann utvärdering bedömer att det
inte längre är kostnadseffektivt att sträva efter ytterligare förbättring. Man bör dock
räkna med att varje ledningsstödsystem kommer att behöva förändras och
vidareutvecklas mer eller mindre fortlöpande.
Förenklat kan man beskriva evolutionär systemutveckling som en metodik där stora
utvecklingsprojekt bryts ner till väldefinierade etapper med mål som beställaren själv
kan verifiera. Om ett etappmål inte uppnåtts så får man välja mellan att satsa mer på
etappen, minska ambitionen för etappen, eller lägga ner hela projektet. Det måste
finnas en plan för hur etapperna leder till slutmålet och den ska kunna ändras i
samband med utvärderingen av varje etapp. Uppenbarligen måste man räkna med att
då och då få göra om en etapp, särskilt sådana i början av processen. Ju längre
processen framskrider, desto större blir kostnaden för stora omplaneringar, medan
man genom att tidigt upptäcka problem och ändra kurs för att lösa dem, inte sällan kan
göra stora vinster på längre sikt.
En av grundprinciperna bakom evolutionär systemutveckling är att utvecklingsarbetet
börjar med att skapa yttre funktionalitet på bekostnad av kvalitet och “skalbarhet”, dvs
förmågan hos den inre strukturen att klara av kraftigt ökad systembelastning. Skalbarhet
kan vara mycket svår att åstadkomma men visar sig i regel inte vara nödvändig
förrän systemet sätts i en verklig, eller realistiskt simulerad, fullskalig driftsmiljö.
Detta faktum är samtidigt en av den evolutionära utvecklingsprocessens svagheter,
eftersom det innebär att man förr eller senare (och man får inte vänta för länge, för då
kan kostnaden bli oöverkomlig) måste hämta in denna kvalitetsmässiga eftersläpning,
ofta till stora kostnader men utan motsvarande höjning av systemets funktionella
förmåga. Detta kan av beställare och användare upplevas som ett misslyckande, och
fenomenet måste därför tydligt anges i utvecklingsplanen som en förutsättning för
tillämpning av denna metodik.
Medan erfarna användare antagligen bäst bedömer kvalitet och användbarhet hos
systemets yttre funktioner, krävs det systemteknisk kompetens för att bedöma
systemets inre struktur och kvalitet. Detta kommer i senare steg av en evolutionär
utvecklingsmodell inte sällan att vara viktigare än att bedöma dess yttre förmåga,
eftersom kvaliteten hos den inre strukturen i längden är avgörande för möjligheterna
att vidareutveckla ett programsystem.
Med en rätt genomförd sådan evolutionär utvecklingsmetodik skulle man inte behöva
riskera att drabbas av stora, till synes plötsliga, misslyckanden, utan man skulle få
bättre förvarning om de delar av ett stort projekt som riskerar att ge problem. Med
andra ord vore det möjligt att väsentligt reducera risken för ett totalt misslyckande.
Ett arbetssätt för evolutionär utveckling och vidmakthållande av lednings- och
informationssystem ställer bl.a. följande krav:
- 37 -