Ladda hem - Länsstyrelserna

Trädgårdskonstens stilkaraktärer
Under renässansen och barocken rådde traditionen att de kungliga slotten och
adelns palats såsom konstfulla praktanläggningar skulle innehålla en för helheten
arkitektoniskt anpassad lustträdgård. Dessa trädgårdar var således strängt regelbundna
i formen. Renässansträdgården med sin stramt eleganta geometri och
raffinerade koppling till det omgivande landskapet var till sitt väsen italiensk. Den
storslagna barockträdgården i sin naturfrånvända geometriskt bundna monumentalitet
fulländades i Frankrike, där den blev ett starkt uttryck för monarkins despoti
- den totalitära statens makt. Den franska stilen med formklippta träd, buskage,
häckar etc., i förkonstling driven till ytterlighet under den kortvariga rokokoperioden,
fick allmän spridning över Europa. Rokokon sågs som tecken på aristokratins
dekadens med stigande allmän motvilja och i motsats till det maniska tuktandet
av det naturliga uppkom på 1700-talet – i upplysningsfilosofins anda – i England
ett nytt trädgårdsideal för lantliga slott och herresäten som romantiserade den
otyglade naturen och dess förhållande till människan. Konsten var att framhäva
naturens största företräden, att renodla en pastoral idyll med hänförande vackra,
omväxlande vyer. I siktlinjerna placerade man ofta närmast kulissartat stämningsskapande
monument, ex. ”ruiner” i klassiskt eller gotiskt formspråk.
Genom upplysningsidéerna fick den romantiska engelska landskapsparken snabbt
spridning över Europa. Det var främst denna natursvärmiska engelska parkstil, i
Sverige etablerad under Gustav III:s regering, som låg till grund för utformningen av
1800-talets trädgårdar. Stilen var emellertid sällan renodlad och flera stilideal tog
sig ofta uttryck i samma anläggning. Denna ”eklekticism” karaktäriserar 1800-talets
arkitektur och trädgårdskonst. Knut Forsberg, som 1851 i Paris vunnit tävlingen om
Bois de Boulogne, tillämpade i Sverige en fransk tolkning av den ”naturliga stilen”.
Trädgårdsföreningens park utformades formellt i engelsk stil, dock en tyskinfluerad
tolkning. Inte minst röjdes den tyska smakuppfattningen i de färgsprakande
blomsterrabatter som prydde gräsplanerna under senare delen av 1800-talet och
ett gott stycke in på 1900-talet. Större, mer parkartade anläggningar ansågs särskilt
lämpliga att utforma i ”fri engelsk stil” (även kallad ”naturlig stil” i motsats till
”geometrisk stil”). Vid representativa byggnader i dessa parker anlades då vanligen
en mindre prydnadsträdgård i fransk stil (den mest använda av geometriska stilar)
som arkitektoniskt samspelade med en mer anspråksfull huvudbyggnad – en
byggnad och dess trädgård (eller den till byggnaden anslutande ”lustträdgården”,
utgörande del av en större trädgård eller park) borde nämligen stå i ett stilmässigt
sammanhang med varandra. Den mer symmetriskt hållna tyska varianten av den
naturliga stilen ansågs jämsides med den geometriska franska stilen lämplig för
mindre anläggningar.
Den terminologi som 1800-talets trädgårdsförfattare använde hänvisade ofta till
den vanligast förekommande geometriska stilen som den ”franska stilen”, vilken
var detsamma som barockträdgården, och den allmänt rådande naturliga stilen som
den ”engelska stilen”, vilken stod för den romantiska parken. En av tidens främsta
auktoriteter på området, den i Sverige verksamme tyske trädgårdsmästaren Daniel
Müller, karaktäriserar stilarna i sin bok Trädgårdsskötsel (del 1, 1848 – citaten nedan
hämtade från 3. uppl. del 3 1888, omarbetad av Agathon Sundius):
”Den engelska och den franska stilen äro i sina hufvudpunkter hvarandra rakt motsatta. Under
det den engelska, så mycket möjligt är, tacksamt begagnar all naturskönhet som lokalen har att
erbjuda, ja, till och med genom utsigter indrager omkringliggande trakter i sitt område, förstör
den franska all lokal-naturskönhet och inhägnar sitt område med en hög mur e. d. Under det
den engelska sträfvar derhän att ej vilja synas utan vill liksom skapa den fria naturen och alltid
anser henne som sin lärmästarinna, tror den franska sig vara naturens lärare och tuktomästare
samt påtvingar henne former som mången gång äro rent af vidriga. Den franska stilen leder t.ex.
hufvudgången midt igenom trädgården, den engelska deremot förer gångarne gerna åt sidorna
o. s. v. Den franska stilen är så att säga ett utträdande af arkitekturen i landskapet, liksom den
engelska tvärtom är ett närmande af landskapet intill byggnaden. — Den engelska stilen är på
sin plats i alla lustträdgårdar och parker der den utan hinder för byggnadsstilen kan användas.
Äfven mindre blomsterträdgårdar kunna understundom anläggas enligt densamma.”
25