Ladda hem - Länsstyrelserna

Innan trädgårdsmästaren i februari 1843 var på plats för att leda arbetet hade direktionen
börjat ta itu med en mängd förberedande arbeten, vilka var nödvändiga
för att det skulle vara möjligt att kultivera den vattensjuka ängsmarken som låg på
kall djup lerbotten – den göteborgska blåleran utgjorde inte en god grund för trädgårdsodling.
Hela området plöjdes upp som en ideell insats av landeriinnehavare i
grannskapet, varefter staden under året ombesörjde att Vallgraven muddrades. Den
upptagna dyn blandades med kalkgrus och jord som innehöll kompostmaterial från
det raserade fästningsområdet utefter Larmgatorna samt spillningen från stadens
gator och torg, allt enligt avtal med staden. Detta spreds som näringsrik matjord
över ”trädgårdsfältet”. Vidare blev dammen i nordöstra delen av området utvidgad
”i ungefärligen sådan krökning som den igenfyllda gamla löpgrafven antyder” för
dränering av omgivande mark, för att ”bereda en prydnad åt Parkanläggningen”
samt för undvikande av kostnaden för stentrummor och för att samtidigt kunna
höja de låglänta stränderna.
Under tiden diskuterade direktionen livligt hur anläggningen borde utformas. Sedan
Töpel strax efter tillträdet gjort ett utkast till disposition av fältet avslöjades stora
meningsskiljaktigheter inom föreningen. Det handlade i grunden om huruvida
anläggningen skulle vara huvudsakligen lustpark enligt dr Westrings uppfattning
eller ha mer karaktär av botanisk trädgård enligt kapten von Normanns ursprungliga
idé. Westring lyckades emellertid genom kraftfullt agerande och vältalighet
under loppet av drygt ett år bryta ned allt motstånd från direktionsledamöter och
arbetsledning och genomdriva sin övertygelse att inga vetenskapliga, praktiska eller
ekonomiska hänsyn fick leda till uppoffring av några som helst skönhetsaspekter.
Sålunda undanröjde Westring allt – stort som smått – som han upplevde innebar
avkall på det mål han hade satt upp: att skapa en ”praktanläggning” snarare än en
”handelsträdgård”.
Dr Westrings agitation resulterade så småningom i att von Normann förbittrad
och uppgiven lämnade direktionen. Töpel, som var ytterst självmedveten, hetlevrad
och omfattade sitt yrke ”med nästan helig iver”, kom tidigt på kant både med
arbetare och direktionen då han inte tålde vare sig slarv och lättja eller närgången
tillsyn över sitt eget arbete. Så hängiven sin egen trädgårdsvision att han inte kunde
finna sig i att byta fot sedan hans sympatisörer i direktionen övergivit honom,
satte han hela sin prestige på spel i kraftmätningen mellan direktionens två läger
och avskedades efter flera varningar. Själv fick Westring aldrig uppleva frukten av
sin ihärdiga och målmedvetna möda. Genom sitt rastlösa arbete med föreningen
– bl.a. otaliga vandringar genom den blivande parken i kyla och väta – ådrog han
sig allvarlig sjukdom, som slutligen ändade hans liv i november 1844. Direktionens
vice ordförande apotekare Franck övertog ordförandeskapet och kapten von
Normann blev åter ledamot.
Det första utkastet – Töpels skiss
Så snart Töpel hade tillträtt tjänsten vårvintern 1843 begärde direktionens ordförande
Westring att han skulle föreslå läge för ett ”orangeri” (växthus) och även
användningen av föreningens område i sin helhet – dock utan några mer specificerade
anvisningar. Westring, illamående av ”bröstlidande”, kunde inte närvara för
att granska Töpels ritning vid det viktiga mötet 26 mars. Vid detta tillfälle gjorde
direktionen en noggrann undersökning av platsen och gick därefter upp till Töpels
bostad vid Gamla Allén för att studera förslaget. Töpels skiss gillades och beslut
fattades om att låta stadsarkitekt Heinrich Kaufmann och hans underordnade
arkitekt löjtnant Victor von Gegerfelt (känd bl. a. som Göteborgs stadsarkitekt
1872-95) snabbt projektera anläggningen enligt detta förslag.
39