Bekännelsen - Marxistarkiv

17
5
Hösten 1949 leddes vår FN-delegation av Clementis. Široký, vice konseljpresident, fungerade
som utrikesminister i hans frånvaro. Eftersom vi hade arbetat tillsammans och han visste vad
jag uträttat i Frankrike, beslöt jag informera honom om mina svårigheter. Jag hoppades på
stöd, men jag förstår nu att Široký ändrade inställning från och med den dagen. Han blev
reserverad och höll sig på avstånd.
Jag råkade ut för ett nytt bakslag. En av våra diplomater i Schweiz, som stått Field mycket
nära, skickade mig ett oförseglat brev att överlämnas till centralkommittén. ”Det var”, skrev
han, ”hans plikt att informera partiet om att kurirposten på min order befordrat Noël Fields
brev – samme Field, vilken avslöjats som spion under processen mot Rajk.”
I själva verket var det hans fru som under en resa till Prag på våren hade medfört brev till
Noël Fields vänner – Gisèle Kisch, Dora Kleinova – och ett kort till mig, där han gratulerade
till min utnämning. Jag nämnde detta för Šváb och Závodský redan första gången jag talade
med dem om mina kontakter med Field.
Jag överlämnade brevet tillsammans med en dementi. Jag fick senare veta av min vän Vavro
Hajdu att diplomaten och hans fru blev hemkallade. En sådan order skulle ha gått genom mig.
Jag påpekade med skärpa detta för Široký. Han svarade kyligt att han handlade som han själv
ansåg bäst.
Några dagar senare kallades jag till inrikesministeriet av en person som förblev anonym. Man
vägrade förklara vad saken gällde.
Jag fick gå igenom pressande förhör från klockan åtta på morgonen till nio om kvällen. Tre
säkerhetspoliser frågade ut mig om Field. På min begäran konfronterades jag med diplomaten
och hans fru. Han tog omedelbart tillbaka anklagelsen och sade förvånad att han ”redan för
flera dagar sedan märkt att han hade begått ett misstag”. Hela förhöret var alltså meningslöst
från början till slut. Hemliga polisen uppträdde i en bestämd avsikt, och jag visste inte varför.
En kapten, som kommit senare, ingrep flera gånger för att dämpa mina inkvisitorer. Han
diskuterade därefter med dem på egen hand och frågade mig om jag ville göra självkritik för
att vi skulle få slut på förhöret. På så sätt kom jag alltså att skriftligen erkänna att jag slappnat
i den vaksamhet som alltid krävs av oss.
Det var Osvald Závodský som skickat kaptenen för att förhindra att jag arresterades, vilket
annars torde ha varit oundvikligt.
Jag blev alltmer förvirrad av dessa påståenden och av partiets arbetsmetoder. Jag hade med
förtroende vänt mig till dess ledare för att få mitt fall undersökt och min politiska lojalitet
bevisad. I stället blev jag förhörd av hemliga polisen som om jag varit skyldig till allt .
Jag informerade Široký och talade även om att anklagelsen tagits tillbaka. Jag bad att få lämna
min befattning tills en genomgripande utredning hunnit göras.
Tre dagar senare meddelade han att Kopřiva inte godkänt min avskedsansökan eftersom
partiet inte hade något att förebrå mig. Jag vidhöll. Široký bekräftade partiets vägran. Men
han talade om att jag snart skulle få träffa Kopřiva, som kunde gå igenom alla problem med
mig.
Detta möte sköts upp många gånger av olika skäl och inhiberades slutligen. Geminder ansåg
också att det var onödigt eftersom allt som gällde mig blivit klarlagt. Jag visste att detta inte
var sant. De hade säkerligen tagit emot diplomaten för att reda ut alla problem i samband med
honom.