Bekännelsen - Marxistarkiv

43
– Detta är verkligen bra, verkligen mycket lyckat!
En halvtimme senare blev Smola desperat inför mitt eviga nekande, tog mig om strupen och
skakade mig. Därefter visade han ”de verkligt lyckade” vändningarna. Jag läste en rapport
över Svoboda. På en fråga hade man fått honom att svara:
”Detta är allt jag har att säga om de f. d. frivilliga, den trotskistiska gruppens arbete i Paris.”
Utfrågarens personliga framgång utgjordes alltså av orden ”den trotskistiska gruppen” i
Svobodas protokoll. Hans chef blev rasande när han själv inte nådde liknande framgångar
med mig.
Senare övertog Kohoutek ledningen av förhöret med mig. Jag protesterade mot hans sätt att
använda uttrycket ”trotskistisk grupp”. Han svarade cyniskt:
– Det är bara början. Framtida rapporter tänker jag formulera så här: ”Organisationen för
trotskistiskt spionage”, och ni ska gå med på det. Odla framför allt inga illusioner om
någonting av det här!
En hel natts förhör gäller ett uttalande av en säkerhetsman, som skickats till ambassaden i
Paris men återkallats av utrikesministeriet. Vi nekade honom att ta in hela sitt bagage utan
förtullning. Han förde med sig varor långt över de godkända normerna. Han hämnades genom
att skriva sexton sidor mot ambassadör Hoffmeister och mig, där han anklagade oss för att ha
spionkontakter med en viss Lampe. Jag känner faktiskt en Lampe, Maurice, f. d. frivillig och
gammal agitator från det franska partiet. Jag träffade honom i fängelset i Blois och sedan i
Mauthausen, där vi höll nära kontakt – han var medlem av sitt partis hemliga styrelse.
Efter en hel natt av missförstånd och prat hit och dit upptäckte jag att det inte gällde samme
Lampe utan en orkesterdirigent som jag inte alls kände till! Vår man från säkerhetstjänsten
hade inte dragit sig för att påstå att Hoffmeister med min hjälp stoppade ambassaden full med
förrädare, som skulle göra en kupp i Tjeckoslovakien.
Jag börjar ana att säkerhetsmannens svärfar ligger bakom detta förhör. När vi begärde att han
skulle återkallas från Paris blev jag varnad av en kamrat:
– Passa dig – hans svärfar är en höjdare i Hemliga polisen!
Det blir allt mera uppenbart att hela undersökningen i själva verket gäller de f. d. frivilliga. Vi
verkar alla redan fällda. Utan undantag betraktas vi som farliga äventyrare. Vi arresterade är
trotskister, partifiender, franska agenter, OSS-män, IS-män, gestapos. Varje namn på en f. d.
frivillig åtföljs av attribut som ”demoraliserad”, ”trotskist” och dylika. Senare blir själva ordet
”frivillig” ett skällsord. Varje samtal, varje episod, även de mest vardagliga, karakteriseras
som konspirationer mot staten, fientliga handlingar.
Jag känner en pogromstämning mot oss frivilliga som liknar den mot judarna.
Denna fördom uttrycktes fortfarande 1953 i ett cirkulär till alla statens administrativa organ,
där de f. d. frivilliga kallades avdankade poliser och soldater i det tysta protektoratets arméer
och Hlinkas fascistiska, slovakiska garde.
De internationella brigaderna från Spanien jämställdes med dem som kämpade mot Röda
armén åren 1918-1922 och mot den ungerska sovjetrepubliken 1919. Denna attityd gällde
brigaderna i deras helhet. Ingen skonades. På så sätt blev bl. a. jag själv länge förhörd om en
middag som Pavel, Svoboda, Závodský, Valeš, jag och några till höll i Prag 1950 för Luigi
Longo, numera generalsekreterare i det italienska partiet och samma person som i Spanien var
generalinspektör för frivilligbrigaderna.