Bekännelsen - Marxistarkiv

37
Jag återfår medvetandet. Jag ligger på nakna golvet. Ljuset mellan bräderna tyder på att det är
morgon. Hur länge har jag sovit – fyra, fem timmar? Jag får en skål soppa och en bit bröd.
På eftermiddagen återupptas förhören. Det är fredag. En ny vecka har gått, nästan utan mat
och dryck, utan sömn så när som på dessa fyra timmar. Jag måste stå hela tiden. Mina händer
är alltid kedjade. Jag underkastas oupphörliga utfrågningar ända till natten mellan söndag och
måndag.
Utfrågarna blir allt häftigare. Nu är de två eller tre på en gång. När de slår mig med
knytnävarna och bankar mitt huvud mot väggen har jag ögonen förbundna. Varför? Så att jag
inte skall se vilken av de tre som utför våldshandlingarna? För att öka min ångest?
Plötsligt griper två av dem tag i mig och släpar mig genom korridorerna, utför trappor, ut i det
fria. De kastar en ögla om halsen och drar mig som en hund i koppel. Jag börjar strypas, men
de drar ännu hårdare:
– Framåt! Gå!
Jag går.
– Språngmarsch!!
Jag faller ihop. De rycker upp mig, driver mig utför trapporna. Den iskalla luften och stanken
av mögel säger att jag är tillbaka i källaren. En röst hånar på ryska:
– Din djävul! Trotskistiska bandit! Du började ditt skitiga trotskistiska hantverk redan i
Sovjetunionen! Tala om vilka som var dina kumpaner där. Sedan ska du skjutas som en
trotskist!
Det är ingen ryss som talar. Stämman låter tjeckisk. Jag svarar:
– Jag är ingen trotskist och har aldrig varit. Ni får mig aldrig att säga den sortens lögner.
De slår. De fortsätter att förolämpa på ryska, men jag vet att det är tjecker som talar.
Jag släpas till nytt förhör. När jag nekar får jag anonyma slag. Jag faller ihop. De reser mig
upp. Nya slag, nya frågor. De tar av masken. Jag ser ändå ingenting. Allt snurrar. Jag är besatt
av en enda önskan: sömn, sömn!
Natten mellan söndag och måndag kommer Smola in i rummet för att pröva en annan strategi.
Han talar lugnt, bevekande:
– Det är alldeles klart att franska kommunistiska partiet var späckat med fiender. Se bara
deras politik efter nederlaget! Ni skulle göra oss en stor tjänst om ni hjälpte oss att avslöja
dem. Det vore dessutom ert tillfälle att köpa er själv fri. Är ni beredd att hjälpa partiet och
Sovjet? Ni har väl inte sjunkit så djupt att ni vägrar samarbeta med oss?
Han appellerar till min partianda, till mitt kommunistiska samvete, min hängivenhet till
Sovjetunionen, för att få ur mig det som fysisk och andlig tortyr inte åstadkommit.
Efter dessa tre dygn av förhör är jag slut. Jag får nya hallucinationer, hör röster, känner igen
Lise och barnen i korridoren, talar med människor som inte finns, sluddrar oredigt. Flera
gånger faller jag ihop. Jag somnar och ramlar medvetslös omkull. Smola tror att han skall
vinna. Han skriver en rapport över franska partiets politiska misstag. Trots mitt tillstånd
protesterar jag mot det han läser upp. Han går med på att mildra formuleringarna. Han gör allt
för att hans planer inte skall spricka.
– ”Jag har begått vissa misstag i mitt arbete, vilket berodde på det franska kommunistiska
partiets ledning. Jag har haft kontakt med Alice Kohnova, Vlasta Veselá, Pavlík och Feigl,