Bekännelsen - Marxistarkiv

33
De lämnar mig. Mardrömsmarschen fortsätter. Plötsligt hör jag röster. Bakom dörren står ett
helt gäng. Den ene efter den andre visar sig i gluggen. De gör grimaser, hånar, hojtar obscena
vitsar, smädar min familj. Tillställningen varar länge, men jag reagerar inte. Till slut ledsnar
de och går sin väg.
Jag vet inte hur länge jag vandrar runt runt runt... Min kropp är ett hål fullt av smärta. Jag får
allt svårare att hålla ögonen öppna. Medvetenheten om min omgivning avtar. Allt blir oklart
som genom slöjor. Jag törnar mot väggarna. Till slut faller jag.
Männen griper tag igen. De sparkar mot revbenen. De tvingar mig att klä av mig till midjan.
Sedan häller de en hink iskallt vatten över mig. (Det var deras sätt att hålla en vaken. Hela
tiden jag var där fick jag flera gånger om dagen vara med om sådana behandlingar.) Jag
återtar min vacklande marsch. Jag somnar gående. Fallen mot väggarna väcker mig. Jag går,
jag drömmer, jag hör röster, bilder flimrar för ögonen. Jag kan inte längre skilja sken från
verklighet. Är jag på väg in i en mardröm?
Långt senare, under natten mellan söndag och måndag (jag fick veta det efteråt genom att
snegla mot almanackan på min plågoandes bord) hör jag någon tala på slovakiska genom
gluggen:
– Vad har ni egentligen gjort?
Jag förstår inte medsamma. Jag har bara en känsla av att någon finns bakom dörren. Han
knackar dämpat. Slutligen reagerar jag och drar mig närmare.
– Vad är det ni har gjort?
– Ingenting. Jag är oskyldig. Jag vet inte varför jag är här. Jag fattar inte vad de vill. Jag är
oskyldig. Jag får varken äta eller dricka. De hindrar mig från att sova. Jag förstår inte vad som
egentligen händer.
Rösten upprepar:
– Men vad har ni gjort för att förtjäna en sådan behandling? De har förbjudit oss att ge er
något. Det är ni ensam om. Men jag ska låta er dricka!
Törsten plågar värre än hungern. Jag har antagligen feber. Smärtorna i bröstet är fruktansvärda.
Det har blivit allt tyngre att andas. Det är sviter efter mina lungsäcksinflammationer.
Förra måndagen skulle jag ha fått behandling. Doktor Dymer väntade förgäves.
Efter en stund öppnas dörren. Framför mig står en ung vakt i uniform. Han bär rysk
öronlappsmössa med stjärna. Han har med sig en flaska vatten och för den till mina läppar,
väntar tålmodigt medan jag dricker. Han varnar:
– Men tig med det här. Annars åker jag dit! Om några timmar ska ni antagligen hämtas upp
igen. Då måste ni be att få äta och dricka.
Jag har fått tillbaka en smula optimism. Allt är inte förtvivlat, inte ens här!
Jag fortsätter gå – går tills jag hämtas för en ny, blind promenad.
Jag orkar knappt uppför trapporna. Jag kan inte andas. Jag flåsar. Jag är på väg att falla ihop,
men energiska armar håller mig uppe, knuffar och drar. När bindeln lossas ser jag en ny man.
– Hur är det fatt? Ni verkar inte må särskilt bra.
– Hela veckan som jag varit här har jag knappt fått något att äta eller dricka. Jag har inte sovit
mer än två timmar. Tre dygn har jag gått och gått i ett källarhål. Jag är slut. Ni bär er
kriminellt åt. Sådana metoder har ni inte rätt att använda. Jag är oskyldig. Begär vad ni vill