Bekännelsen - Marxistarkiv

29
Nu ställs frågorna av en i sänder. Männen turas om. De vill veta mina relationer till Field. Jag
ska tala om mitt arbete på ministeriet, om verksamheten i Frankrike. Frågorna formuleras
bedrägligt. Jag skall vilseledas, avväpnas, tappa all förmåga till urskiljning, fyllas med
skuldkänslor.
Så småningom mattas det ursinne som präglat förhöret från början. ”Utfrågaren” läser upp
delar av Závodskýs bikt, berättar skrämmande saker om honom. Samma förfarande upprepas i
fråga om Pavel och Valeš. Han påstår så mycket att jag till slut inte kan skilja mellan sanning
och lögn.
Allt byggs förresten på halvsanningar – exempelvis beskrivningen av Laco Holdoš,
Hromádkos och Svobodas uppträdande i koncentrationslägren, Valeš’ verksamhet i Spanien
och inom den tjeckiska armén i England under kriget ... Jag vägrar tro på anklagelserna.
Männen kastar fram oerhörda mängder detaljer och noggrant valda förklaringar. Vissa saker
känner jag till. Andra är helt främmande. Jag var ju inte tillsammans med var och en av alla
dessa i varje tänkbart ögonblick. De påstår att Pavel skulle ha trätt i Gestapos sold i lägret i
Vernet, att Valeš samarbetat med Intelligence Service när han vistades i England ... Jag vägrar
åter tro på beskyllningarna. De kommer med nya mängder detaljer och förklaringar. Enligt
dem befann sig Pavel i ett dilemma – att antingen skickas tillbaka till protektoratet Böhmen-
Mähren, där han skulle ha blivit dödsdömd och avrättad – eller bli deporterad till Afrika på
villkor att han började arbeta för Gestapo så snart han släppts fri. Valeš skulle deporteras till
Kanada. Strax innan hade en båt med fångar sänkts av tyskarna på dess väg från
Storbritannien till Kanada. Valeš fasade för samma öde – påstår utfrågaren –och accepterade
därför att arbeta för Intelligence Service efter kriget.
Han ger mig detaljer om Závodskýs påstådda förräderi i Frankrike 1942.
Jag upprepar vad jag redan sagt till hans minister Kopřiva.
När vi återvänt från nazisternas läger fick vi höra talas om förhöret som Závodský
underkastades av den antiterroristiska brigaden i Paris. Han klarade sig trots att han blev
fruktansvärt illa slagen. Min referent bemöter detta genom att läsa ur Závodskýs bikt:
– ”Jag arresterades i Paris 1942. Jag svek flera av mina kamrater inför Gestapo. De greps och
skickades till Tyskland. Några av dem kom aldrig tillbaka. Tack vare mitt förräderi slapp jag
själv krigsrätt och dödsdom. På order av OSD blev jag endast deporterad till Mauthausen. – –
När jag fick veta att Artur London var Fields agent och en av USA: s viktigaste män i
Tjeckoslovakien, gjorde jag vad som behövdes för att denna upplysning inte skulle leda till
några åtgärder. Jag stoppade hans arrestering eftersom London kände till mitt svek inför
Gestapo och jag visste att han skulle skydda mig. Om man häktade honom hade även jag och
de övriga i vår trotskistiska grupp av f. d. spanienfrivilliga blivit fast.”
Utfrågaren tar upp nya ark och läser delar av andra vittnesmål utan att nämna vem som har
avlagt dem. Han fortsätter med förolämpande rapporter, skrivna av två f. d. spanienkämpar
flera månader tidigare. De berättar detaljerat om Závodskýs förräderi. Han skulle även bära
skulden för att en ung flicka, som samarbetade med honom i den franska motståndsrörelsen,
blev arresterad och dödad.
Senare får jag också se protokollet över förhören med Nekvasil, där han efter arresteringen
bekräftat dessa ”fakta”. Han påstod bland annat: ”London kände till Závodskýs svek inför
Gestapo. Han har t. o. m. haft tillgång till protokollet där förräderiet uppenbarades. Vi
träffades på Café des deux Magots på Saint Germain des Prěs, där han visade handlingarna.
Jag bad honom att omedelbart varna partiet. Han svarade att det för ögonblicket vore bättre att
låta alltsammans bero. Han skulle själv ta itu med saken senare.”