Bekännelsen - Marxistarkiv

27
vid rue d’Alésia i Paris. Ett trettiotal officerare dödades eller sårades. Varför gick Závodský
med på att skriva dessa ohyggligheter? Han är dock medveten om vad sådana erkännande
måste innebära för honom, för mig, för de andra.
Smola och en ”utfrågare” lämnar rummet. Jag blir ensam med den man som jag lärt känna på
ministeriet. Han ser på mig ett ögonblick.
– Du sitter mycket illa till, säger han. De skämtade inte. Závodský har erkänt. Han häktades i
lördags, 24 timmar före dig. Han hade inte varit här mer än en halvtimme förrän han gjorde
sina första erkännanden. De trettio sidorna som du såg skrev han från lördagen till söndagen.
Han skriver fortfarande. Hans bekännelser kommer att kosta dig livet. Din enda möjlighet är
att erkänna själv. Jag har inget speciellt intresse i det här och minst av allt vill jag göra dig
illa. Du har alltid varit hygglig. Jag har ett enda råd: erkänn! Du måste tro mig! Erkänn allt,
och gör det fortare än kvickt! Om inte – eftersom du var deras chef i Frankrike har du ingen
chans att klara dig.
– Men har ni då inte fattat att Závodský ljuger!? Ingen kan ta sådana erkännanden på allvar!
Det finns ju bevis – officiella dokument. Allt kan kollas. Man kan vända sig till vittnen från
den tiden, det franska partiet, andra organisationer som tillhört motståndsrörelsen!
– Du förmår ingenting mot dessa erkännanden. Andra har också börjat. Och de som inte satt
igång ännu kommer att bekänna senare. Tro mig: här erkänner alla. Du måste förstå: det är
Závodskýs erkännanden som man kommer att ta i anspråk inte bara därför att de är en
anklagelse mot dig utan också för att de är din medbrottslings bekännelse. Se här hur han har
gått till väga! Först erkänner han sina egna brott: ”Jag har spionerat för amerikanernas räkning
i syfte att störta regimen. I denna fientliga aktivitet leddes jag av Artur London.” Tror du inte
att ett sådant vittnesmål i sig själv blir tillräckligt övertygande för domstolen? En man
anklagar sig själv för att ha begått de allra grövsta brott – och tillfogar att det skedde enligt
dina order. Vem kommer man att tro, dig eller Závodský? Var så säker – dig kommer ingen
att tro!
Han talar lugnt, nästan vänligt.
– Men eftersom det inte är sanningen! Jag kan väl ändå inte erkänna mig skyldig till brott som
jag aldrig har begått!
– Det är erkännandet som räknas. Varför tror du Závodský bekänner sådant som kan kosta
honom livet? Han är ingen dumbom, tvärtom. Han vet vad erkännandena betyder. Han har
arbetat tillräckligt länge inom säkerhetstjänsten. Till i går var han ju chefen, glöm inte det.
Han vill rädda sitt liv. Han vet att här gäller det bara en enda sak – att erkänna, bekänna så
snabbt och fullständigt som möjligt. Tänk på det!
Jag tar stöd mot väggen. Det svindlar för mig. Jag är fruktansvärt trött, har ont överallt.
Kramperna i armar och axlar blir allt smärtsammare. Jag sneglar mot en dörr på glänt mot
rummet innanför, ser en alkov med ett badkar. Ingenting påminner om ett fängelse. Man
skulle kunna tro att man befann sig i en vanlig våning. Var är jag? I vems händer, i vilket
maskineri har jag råkat hamna?
Jag är törstig och ber om vatten. Mannen hämtar ett glas och lyfter det till mina läppar. De
kedjade händerna är ju så fruktansvärt klumpiga! Han fortsätter tala, försöker prata förstånd
med mig.
De båda andra återvänder. Smola ryter:
– Det är förbjudet att dua den där. Du talar inte med någon kamrat utan med en fiende som
blivit demaskerad tack vare partiet. Han är en förrädare som ska hängas. Förhöret måste ledas