Bekännelsen - Marxistarkiv

35
För mig blir detta en ny chock. Bakom allt det här står alltså Sovjet och dess hemliga polis.
Var det den Pavel menade med sina antydningar till Závodský söndagen före min arrestering?
Sovjetryssar arbetar som rådgivare i Prag. Jag fick veta det när de på utrikesministeriet
begärde matkuponger och andra förmåner som är reserverade för diplomatkåren. Vi vägrade.
Däremot var ”rådgivarnas” närvaro inom nyckelsektorer naturlig enligt principen om hjälp
från den äldre, socialistiska staten. Jag hade bara inte anat vilken roll de spelade inom
säkerhetstjänsten.
Mina tvivel rörande flera anklagelser mot Rajk återvänder. Samma personer som nu arbetar
här skulle ha varit med i kulisserna den gången? Dessa tankar rusar genom mitt huvud. Jag
hinner inte fördjupa mig i dem. Jag måste svara, ständigt svara på frågorna som kommer i en
fruktansvärd takt:
– Förnekar ni att ni kände Rajk?
– Jag träffade honom faktiskt i Spanien. Vi möttes några gånger i Albacete i början av 1938.
De frågar länge om Baneth, vår gemensamme vän i Spanien. Han härstammade från
Slovakien och var politisk kommissarie i bataljonen Rakosi. Han begick självmord så snart
Rajk hade arresterats.
De förhör mig om bulgariska frivilliga. Jag kände flera. De vill ha besked om min vänskap
med frivilliga från Jugoslavien som förblivit Tito trogna. Frågorna kunde formuleras så här:
– Berätta om titoisten NN under spanienkriget!
De frågar också om Maud, som arresterades och dömdes tillsammans med Rajk. Han arbetade
inom MOI. När Laco Holdoš arresterats fick han dennes tjänst inom vår kadersektion. Jag
lärde känna honom i Paris innan han återvände till Ungern.
Mina krafter tar slut. Jag faller ihop. På nytt släpas jag till tvättstället och doppas. Den
infernaliska ringdansen fortsätter med förhör och slag och förolämpningar, hot mot min
familj. Min fru är värst utsatt. De hotar arrestera henne. Jag svarar som en robot. Jag vet inte
längre vad jag säger. Jag urskiljer inte längre inkvisitorerna. De flyter samman till en enda
figur. Jag vet inte vilken dag det är. Jag börjar använda olika språk. Överraskad hör jag mig
själv svara på spanska, franska, ryska, tyska. Jag hoppar från det ena språket till det andra.
Senare är det inte utfrågaren jag vänder mig till. Jag talar med min vän Wagner. Vi var båda i
Moskva 1936 under de stora utrensningarnas tid. Han arbetade inom Komintern. Han sökte
upp mig på Sojuznaja, ett litet hotell vid Gorkij-gatan. Där bodde ungdomar från den
internationella ungkommuniströrelsen, kamrater som blivit omhändertagna av Röda hjälpen,
förlagsanställda som gav ut böcker på främmande språk etc. Han var djupt deprimerad när han
kom. Han hade blivit avskedad. Orsaken var några differenser i fråga om vissa detaljer i den
nya självbiografi han tvingats skriva – minst den tionde på ett fåtal år. Det handlade om hans
tid i Manchuriet. Dit hade hans far, en tsarrysk järnvägstjänsteman, förflyttats med sin familj.
Wagner blev illegal agitator för Kinas kommunistiska parti. Därefter arbetade han inom
Komintern som kontaktman med Kanton, Shanghai och andra kinesiska centra. Han
smugglade koreanska kommunister över de rysk-kinesiska och kinesisk-koreanska gränserna.
När hans situation i Manchuriet blev farlig återvände han till Moskva.
Hans chef arresterades under Kominterns senaste utrensning. Det företogs en ny undersökning
av Wagners biografier. Differenser underströks med rött och svart, sade han. Så sparkades han
alltså, miste legitimationer och partikort, jagades ut från sitt rum på Hotel Lux där flertalet av
Kominterns anställda bodde. Utan pengar och partilegitimation, utan legitimation över