Bekännelsen - Marxistarkiv

49
levde där under mycket svåra förhållanden och utsattes för påverkan och lockelser först från
franska och amerikanska och senare från tyska och även andra länders spionorganisationer.
Dessa lyckades värva många av dem. Det gick lätt på grund av fångarnas svaga fysiska och
även psykiska tillstånd. De som värvades av fransmän och amerikaner började omedelbart
tjäna kapitalismen. Gestapoagenterna gick efter kriget över i amerikansk sold.
Vi kämpade för att bevisa vår oskuld, men vi var redan dömda. Partiets ställningstagande
utnyttjades av säkerhetstjänsten och hade lättförståeliga följder för oss. Inkvisitorerna
arbetade med ohämmad energi.
De formuleringar som gjordes i det dystra slottet Koloděje slog tillbaka mot oss som
bumeranger sedan de passerat partiets centralkommitté. Gottwalds ord blev ”odiskutabla
bevis” och berättigade inkvisitorerna att använda alla metoder eftersom partiet önskade det,
och de uttryckte sin partihängivenhet när de torterade oss.
Även om platsen för förhören växlar, saknar den alltid dagsljus. Denna värld badar i mitt
minne i matt eller bländande elektriskt sken. Vid varje avbrott i utfrågningen förs jag till ett
annat rum. I allmänhet föser de mig ner i källaren för att jag skall hämta mig till nästa fas. Att
vistas i en torr cell med madrass på golvet är ingen fördel. Jag måste rulla ut den med mina
kedjade händer och sedan rulla ihop den igen och tvätta cellen, alltid kedjad. Smärtan får mig
att längta efter den fuktiga källaren, där jag åtminstone slipper denna tortyr! Från dag till dag
klämmer bojorna hårdare kring handlederna. De är ju så svullna att järnklovarna skär djupt in
i köttet.
(Minnet av dessa bojor skrämmer mig fortfarande. Jag brukar då och då massera handlederna
utan att tänka på det.)
De stelnade armarna med sin tyngd tvingar mig framåt under det jag går och går i oändlighet.
Den lutande hållningen ger mig kramp i rygg och axlar. Mitt huvud törnar mot muren då jag
somnar gående. Väckt av chocken kan jag inte längre skilja fantasi från verklighet. Jag är
sällan ensam i källaren. En fantastisk och skrämmande värld följer och förföljer mig. Tillståndet
liknar nog delirium. När trötthet, smärta och sömn tar överhand och jag faller, duschas
jag med iskallt vatten, måste gymnastisera och städa cellen.
Även de efterlängtade måltiderna är tortyr: skålen ställs alltid på golvet. Den ångar i den
iskalla luften. Det finns varken bord eller pall. Med mina kedjade händer måste jag knäböja
för att dricka. Människan har inte djurens resurser, och när de tar ifrån mig skålen är den
sällan tömd. Min hunger finns kvar och förvärrar hallucinationerna.
Förhören blir mindre diffusa. Våld och påtryckningar får ett mål. Jag utnämns först
tillsammans med Pavel och senare ensam till ledare för den korrumperade gruppen av f. d.
frivilliga.
Senare fick jag en förklaring till denna ändring av taktiken. En dag 1953, några månader efter
processen och domen, sade en av inkvisitorerna:
– Tro inte att ni blev vald som chef från början. Ni hade inte varit i Tjeckoslovakien på många
år. Ni kom tillbaka efter 1948. Detta utgjorde ett handikapp. Vi betraktade först Pavel och
sedan Holdoš som gruppchefer, men det räckte inte. Då föll valet på er. Ni hade stannat
tillräckligt länge i väst. Både här och utomlands har ni haft höga poster. Ni hade förbindelser
med Field och vittgående internationella kontakter. Dessutom är ni jude. Ni hade alla
egenskaper som behövdes ...
Jag är alltjämt vid början av den väg som skall leda mig till insikt om vad som verkligen
händer. Medan jag går och går i de olika källarutrymmena, söker jag få ordning på mina
tankar. Men jag slår ideligen huvudet mot samma orimligheter. Även om den yttre situationen