Bekännelsen - Marxistarkiv

Första delen: Koloděje
1
1
Jag orkar inte längre. Kosta vad det vill, denna söndag beslutar jag att gå till Ossik för att be
honom hjälpa mig ännu en gång. Ossik – Osvald Závodský, chefen för säkerhetstjänsten – är
min vän sedan spanska inbördeskriget och motståndsrörelsen i Frankrike. Vi satt tillsammans
i Mauthausen. Men sedan några månader har jag tvingats erkänna att han undviker mig. Han
ger intryck av att påverkas av den misstänksamhet som sprider sig inom partiet och i landet.
Vårt gemensamma förflutna borde vara en garanti. Har han blivit feg? Ser jag sakerna
annorlunda än han?
Jag känner mig förföljd sedan Pavlik och Feigl arresterades och i ännu högre grad sedan Noël
Field försvann och hans namn förekom i processen mot Rajk. Ändå skulle det vara så enkelt
att förklara mina förbindelser med dem. Man har ju förhört mig. Länge. Jag trodde det hela
var över, men det har börjat igen. Skuggningen har återupptagits, denna påtagliga skuggning,
vilken flera personer i min omgivning har observerat – till och med min chaufför. (Senare fick
jag veta att säkerhetspolisen gett honom order att förse dem med detaljerade rapporter över
mina förflyttningar, även de minsta.) På utrikesministeriet har min situation blivit outhärdlig.
Ossik bor mitt emot ministeriet, i en av de stora byggnaderna i Letna, där en avsevärd del av
tjänstemännen har sina bostäder. Jag går först till Oskar Valeš, som arbetar vid säkerhetspolisen
och som bor på samma ställe. Vi är vänner sedan tiden i Spanien. Han är storsint och
har inte förändrats genom sitt arbete. Jag vet att jag kan anförtro mig åt honom, tala
fullständigt öppet.
Jag har inte tagit fel. När jag informerat Valeš om min situation, erbjuder han sig att gå med
hem till Závodský.
Denne är inte ensam. Han har Tonda Svoboda och Otto Hromádko hos sig, den sistnämnde
tillsammans med sina båda små döttrar. De förklarar att en ren slump ledde deras söndagspromenad
till den här stadsdelen. När de märkte att de var så nära gick de upp. (Men var det
inte snarare en vag oro, ett slags villrådighet, som omedvetet förde dem dit? Helt enkelt
behovet att komma åt nyheter genom Ossik?)
Závodský hämtar Pavel, som bor en trappa högre. På så sätt blir vi sex veteraner från Spanien
återförenade i den här våningen. Men var är vår gamla entusiasm, glädjen vid de föregående
mötena, då vi återupplivat minnen från Jeruel, Madrid, Casa de Campo, Albacete?
Vi talar bara om det som händer i vårt hemland. Šling har arresterats – också han en gammal
spanienkämpe, medlem av centralkommittén och sekreterare för Brno-regionen – tillsammans
med flera andra av våra bekanta. Enligt Josef Pavel är detta ett intet jämfört med vad som
hotar. Vi kan vänta flera processer i stil med den mot Rajk.
För några veckor sedan avsattes Pavel från posten som vice inrikesminister. Han ”utnämndes”
först till chef för gränsbevakningen. Därefter skickades han till partiets centralskola som elev.
Svoboda leder inte längre partiets armésektion. Han skickades till Militärakademin för
”finslipning”. Dit förflyttades Otto på samma sätt från partiets direktion inom armén. Bara
Oskar Vale och Závodský har fått behålla sina gamla befattningar. För min del skulle jag vilja
lämna utrikesministeriet. Pavel påstår sig vara nöjd med förflyttningen. Och när vi talar om
alla dessa omplaceringar tillägger han:
– Listan över spanienkämparna, som vi lämnade partiet, var en god ide. Genom den har vi
kanske avvärjt en mängd missförstånd och kan skydda våra kamrater från utrensningen.