Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

12
hade nått upp till medelåldern, allra minst. Madrid, den viktigaste socialistiska bastionen, var
fortfarande till stor del samma hantverksstad som på nittiotalet; dess socialism var en blandning
av grundläggaren Pablo Iglesias provinsiella reformism och den tyska socialdemokratin i
dess värsta efterkrigstidsform.
Den andra större strömningen inom det spanska proletariatet, anarkosyndikalismen, som i
CNT hade ungefär hälften av de socialistiska UGT-fackföreningarnas styrka, dominerade den
moderna industristaden Barcelona, men hade förändrats mycket litet sedan bildandet på
Cordoba-kongressen 1872. Hopplöst antipolitisk bidrog den inte till republikens uppkomst.
Därefter intog den en position av passivt stöd under smekmånaden för att övergå till vild
putschism och kuppmetoder så snart det rosa skimret försvunnit. Spanien kunde inte finna sitt
ideologiska ledarskap här. Fem års revolution krävdes innan anarkosyndikalismen började
bryta med sin doktrinära vägran att ge sig in på politikens område och kämpa för en arbetarstat.
Sovjetunionens tillblivelse och framgångar – ett bondeland som Spanien – hälsades entusiastiskt
i Spanien. Men den ryska revolutionens bolsjevikinka metodologi var nästan helt okänd.
Den spanska socialismens teoretiska efterblivenhet hade inte gett upphov till mer än en liten
probolsjevikisk strömning 1918. De eventuella framsteg den hade gjort 1930 bröts av Kominterns
uteslutning av nästan hela partiet för trotskistiska, ”höger”- eller andra avvikelser. Trots
Kominterns omfattande stöd, spelade det officiella kommunistpartiet inte någon som helst roll
under den följande perioden. I mars 1932 upptäckte Komintern nya avvikelser och raderade ut
hela ledningen igen. I enlighet med den ”tredje periodens” ideologi (1929-1934) fördömde
stalinisterna enhetsfronter med anarkistiska eller socialistiska organisationer, vilka sades vara
fascismens tvillingar. De byggde innehållslösa ”röda fackföreningar” i motsättning till CNT
och UGT. De proklamerade stolt att de byggde bondesovjeter, vid en tidpunkt då de inte hade
några anhängare bland proletariatet, som måste leda sådana sovjeter. De propagerade för den
”mellanliggande demokratiska arbetar- och bonderevolutionen”, såsom något skilt från
borgerliga och proletära revolutioner – en uppfattning som Lenin förkastade 1917, varigenom
de åstadkom en hopplös sammanblandning av uppgiften att kämpa om massorna med den
därpå följande kampen om makten. Stalinisterna övergav denna ”tredje perioden”-röra 1935 –
men bara för att ta upp den misskrediterade folkfrontspolitiken och ge sig in i koalitioner med
bourgeoisin. Från början till slut spelade de en alltigenom reaktionär roll.
Den äkta bolsjevismens tradition företräddes i Spanien bara konsekvent av den lilla gruppen
Kommunistiska Vänstern, som anslöt sig till den internationella ”trotskistiska” rörelsen.
Trotskij själv skrev två viktiga pamfletter, Revolutionen i Spanien flera månader innan
republikens tillkomst och Den spanska revolutionen i fara kort därpå, liksom många artiklar
allteftersom utvecklingen gick vidare. Ingen kan förstå den spanska revolutionens dynamik
utan att läsa Trotskijs profetiska analyser. På varje avgörande fråga har händelseutvecklingen
bekräftat hans åsikter. Mot den officiella socialismens pseudojakobinska doktriner förde han
fram ett marxist-leninistiskt bevis, rikt på konkret förståelse av Spaniens villkor, på omöjligheten
av att den borgerliga republiken skulle kunna ta itu med revolutionens demokratiska
uppgifter. Mot stalinisternas pseudovänsteristiska nonsens satte han ett särskilt program, med
vars hjälp ett revolutionärt parti skulle kunna vinna de spanska massorna och leda dem till en
segerrik revolution.
Men den Kommunistiska Vänstern bestod bara av en handfull medlemmar. Den var inte ett
parti. Partier byggs inte å en natt, inte ens i en revolutionär situation. En grupp är inte ett parti.
Det förstod den Kommunistiska Vänstern tyvärr inte, och man delade inte Trotskijs syn på
den stora betydelsen av vänsterströmningen inom socialistpartiets bas sedan händelseseutvecklingen
bekräftat Trotskijs förutsägelser. Denna ”vänsterism” följdes av en opportunistisk
linje, som ledde till att man undertecknade folkfrontens program. Inte förrän det nu pågående