Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

20
domarna av de tyska och österrikiska revolutionerna var alltså att sovjeter kräver ett revolutionärt
program; att de inte kan fortsätta att existera i det oändliga som organ utan politisk
makt; att man inte kan stödja både regeringen och sovjeterna, som de tyska och österrikiska
reformisterna försökte, liksom de ryska mensjevikerna; att sovjeter kan börja som mäktiga
strejkkommittéer men måste sluta som maktorgan.
Marx’ åttiosex år gamla slutsatser har alltså bekräftats av varje framgångsrik revolution.
Därför hade inte heller den linje som de spanska socialisterna följde mellan 1931 och 1933
något som helst gemensamt med marxismen. ”Spanien är en republik av arbetare från alla
klasser.” På socialisternas initiativ skrevs denna enfaldiga fras in i konstitutionen som artikel
nr 1.
Konstitutionen begränsade rösträtten till de som var fyllda 23 år. Den innehöll valmetoder
som gynnade koalitionslistor och praktiskt taget omöjliggjorde representation för minoritetspartier.
Senare, när dessa metoder missgynnade dem, erkände de socialistiska ledarna att de
hade skrivits in med perspektivet att deras koalition med republikanerna skulle fortsätta på
obestämd tid!
Obligatorisk militärtjänstgöring skrevs in i konstitutionen, liksom under monarkin.
Republikens president fick makt att välja premiärminister och upplösa Cortes två gånger
under en sexårig ämbetsperiod, och han kunde bara avlägsnas genom tre femtedelars majoritet
i Cortes. Man skapade också en domstol för konstitutionella garantier med rätt att upphäva
lagstiftning i stil med USA:s högsta domstol samt ett komplicerat system för att försvåra
ändringar i konstitutionen.
Liksom den tyska Weimarkonstitutionen innehöll det spanska dokumentet en hel del
fraseologi om sociala rättigheter men även en ”joker” (artikel 42), som gjorde det möjligt att
upphäva alla konstitutionella rättigheter, man antog omedelbart en ”lag för republikens
försvar” – nästan ordagrant kopierad från den liknande tyska lagen. ”Aggressionshandlingar
mot republiken” definierades på följande sätt: spridande av nyheter som kan störa den
allmänna ordningen eller tilltron till republiken, förtal av offentliga myndigheter, olagligt
vapeninnehav oresonabel arbetsvägran samt överrumplingsstrejker. Dessutom fick inrikesministern
rätt att när som helst ”i den allmänna ordningens intresse” upplösa offentliga möten,
förbjuda organisationer och fackföreningar, undersöka alla organisationers och fackföreningars
räkenskaper samt beslagta vapen som saknade licens.
Man drev också igenom en lag, som var en fortsättning på Riveras skiljedomsnämnder, för att
få slut på strejkerna. ”Vi skall införa obligatorisk skiljedom. De arbetarorganisationer som
inte underkastar sig kommer att olagligförklaras”, sade arbetsministern Largo Caballero den
23 juli 1931. Det blev olagligt att strejka för politiska krav och det blev olagligt att strejka om
arbetarna inte presenterat arbetsgivaren sina krav skriftligt tio dagar i förväg.
Detta var den juridiska struktur, som den republikansk-socialistiska koalitionen skaffade sig.
Inte en enda deputerad röstade mot den, och den 9 december 1931 antogs den med 368 röster
för och 102 nedlagda.
Revolutionärerna svarade genom att påminna socialisterna om Marx’ statsteori. Den spanska
regeringen är en kapitalistisk regering, oavsett vem som sitter i kabinettet. Dess makt är
kapitalistklassens makt. Att ge denna regering rätt att upphäva konstitutionella garantier eller
att ingripa i arbetskonflikter är ett förräderi mot proletariatet. Denna nutid kommer oundvikligen
att användas mot proletariatet.
Att sätta rösträttsåldern till 23 år (och detta i ett sydländskt land där 16-åringar aktivt deltar i
rörelsen!) är att beröva arbetarklassen ett verkningsfullt medel att dra in den mest revolu-