Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

återgå till arbetet. Men CNT vägrade acceptera regeringens bud och UGT-arbetarna följde
anarkisternas exempel. Stalinisterna gav följande ”skäl” för sitt beslut att blåsa av strejken:
32
”Alla vet att de fascistiska arbetsköparna efter den 16 februari började använda en ny kampform,
som gick ut på att först få arbetarna att gå ut i konflikt för att sedan förhala konfliktens lösning så
långt det är nödvändigt och möjligt i syfte att driva massorna till desperation, vilket skulle ta sig
uttryck i enskilda handlingar utan mål och effektivitet... Detta skulle ställa arbetarna i motsättning
till regeringen, vilket är en av förutsättningarna... för en statskupp... Denna attityd från
arbetsköparnas sida... gör att byggnadsarbetarna, trots att de inte är nöjda med uppgörelsen, måste
göra slut på en situation, som i sin förlängning innebär en stor fara för alla arbetare... Stunden har
kommit att veta hur man avslutar strejken, utan att ge avkall på den möjlighet som beslutet ger,
nämligen att fortsätta diskussionerna om löneproblemet i de sammansatta arbetsnämnderna.”
(Mundo Obrero, 6 juli.)
Med andra ord: arbetsköparna envisas med att bekämpa er, men detta leder till konflikter
mellan er och regeringen – vilket innebär att regeringen har mer gemensamt med arbetsköparna
än med er! – och sätter folkfronten i fara. Alltså: sluta strejka! Men varför ska man då
börja strejka?
Reformismens logik sträcker sig emellertid inte alltid så långt, ty då skulle arbetarna genomskåda
den. Tyvärr insisterar arbetarna på att strejka. Det är då kommunistpartiets plikt att
stoppa strejken innan regeringen blir förbannad...
Försöken att begränsa kampen mot reaktionen till den parlamentariska arenan kunde bara leda
till ett nederlag för massorna. Ty en av marxismens viktigaste grundsatser är att massorna
endast kan mobiliseras genom militant kamp. Hade arbetarna följt folkfrontspolitiken, så hade
vi idag tvingats sörja det spanska proletariatets nederlag.
6. Massorna kämpar mot fascismen trots folkfronten, 16 februari –
16 juli 1936
Till all lycka för den spanska och internationella arbetarklassens framtid visade massorna inte
något tecken på att avbryta kampen efter segern i februari. Lärdomarna från 1931-1933 hade
etsats in i deras medvetande. Om de just nu var fria från Gil Robles’ herravälde, så hade de
vunnit denna frihet med vapen i hand, trots Companys’ förräderi och Azañas ”neutralitet”.
Massorna väntade inte på att Azaña skulle uppfylla sina löften. Under de fyra dagarna mellan
valet och Azañas brådstörtade inträde i regeringen, genomförde massorna en amnesti på sitt
eget effektiva sätt: genom att bryta upp fängelseportarna; faktiskt så effektivt att det permanenta
utskottet i det gamla Cortes, inklusive Gil Robles, därefter godkände Azañas amnestidekret
enhälligt, dels av fruktan för massorna på gatan och dels för att det skulle se ut som om
den konstitutionella regeringen fortfarande kontrollerade Spanien. Inte heller väntade
arbetarna på regeringsdekretet eller beslutet om det konstitutionella i åtgärderna – ett beslut
som författningsdomstolen inte släppte ifrån sig förrän den 6 september! – för att få de som
avskedats efter oktoberrevolten återanställda. På varje fabrik och verkstad tog arbetarna med
sig de avskedade och ställde arbetsköparna inför ett ”antingen – eller!”. Det ansvar som
överhuvudtaget utkrävdes för övergreppen i oktober, utkrävdes av de uppvaknade arbetarna
och bönderna på deras eget sätt. De stalinistiska och högersocialistiska deputerandena bönföll
arbetarna att överlämna allt detta till folkfrontsregeringen. Men arbetarna visste bättre! Det
hatade prästerskapet, de ”två svarta årens” härskare, behandlades Också på förtryckta bönders
gamla hederliga sätt. Särskilt sedan det stod klart att regeringen inte tänkte röra prästerna, tog
massorna själva hand om saken. De brände inte bara ned kyrkor, utan befallde också prästerna
att under dödshot lämna byarna om de skulle få för sig att återvända.