Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

militärt sammanbrott – är Stalins grövsta brott över vilka historien redan gett sin otvetydiga
dom.
2
Den spanska revolutionens nederlag var inte bara en obetydlig händelse på ett andra rangens
slagfält. Det var den viktigaste händelse som ledde fram till andra världskriget och fascismens
utbredning över Europa, ända fram till Leningrads, Moskvas och Stalingrads portar. Hitlers
maktövertagande i Tyskland började tynga ner vågskålen på kontrarevolutionens sida. Det var
ett mördande slag mot den största och bäst organiserade delen av det europeiska proletariatet.
Men Hitlers seger var inte alls säker och hans erövring av Europa var inte oundviklig. Den
väldiga vågen av revolutionär militans inom den spanska arbetarklassens 1936, stödd av en
våg av generalstrejker i Frankrike och Belgien och en världsomfattande mobilisering av
arbetarkampen som tom nådde USA (de mäktiga sittstrejkerna som ledde till CIO:s bildande),
kunde ha krossat Hitler. Sommaren 1936 var hans armé fortfarande mycket svag och hade
varit en ”lätt match” för den röda armén. En segerrik spansk revolution, som spridit sig till
Frankrike, skulle ha tvingat fram en kraftig respons från arbetarklasserna i Italien och
Tyskland. 4
Historien kunde ha tagit en helt annan kurs. En besegrad spansk revolution dömde arbetarklassens
uppsving i Frankrike, Belgien och andra länder till nedgång och demoralisering och
öppnade vägen för Hitlers erövring av Europa.
I denna mening kan Stalins politik – att offra den spanska revolutionen till förmån för en
diplomatisk lek med de franska och brittiska imperialisterna – inte ses som ett underordnande
av världsrevolutionen under Sovjets ”nationella intressen”. Ty hans förräderi gentemot den
spanska revolutionen utdelade också kraftiga slag mot Sovjets militära försvar. Politiken
återspeglade den grundläggande konservatismen hos det privilegierade skiktet i det sovjetiska
samhället, dess paniska rädsla för att någon viktig utvidgning av världsrevolutionen skulle
förstöra det status quo som rådde mellan de sociala krafterna, internationellt och nationellt –
ett status quo som bestäms av den sovjetiska arbetarklassens politiska passivitet och som
möjliggör byråkratins makt.
En liknande fientlighet gentemot varje proletär revolution visade Stalin och hans anhängare i
förhållande till de jugoslaviska, kinesiska och kubanska revolutionerna. För närvarande utstår
de vietnamesiska kommunisterna en upprepning av detta eländiga spektakel. Den grundläggande
skillnaden mellan Spanien 1936 och utvecklingen under efterkrigstiden är den
förändring av de internationella klasstyrkeförhållandena som ägt rum. Den ökade styrkan
genom de revolutionära uppsvingen har betytt att, medan det var möjligt för den sovjetiska
byråkratin att strypa den spanska revolutionen har dess senare ansträngningar i den vägen
misslyckats. Detta beror inte bara på de ändrade klasstyrkeförhållandena, utan också på att de
lokala kommunistiska partierna eller självständiga revolutionära krafterna har varit beredda
till en klar brytning med stalinismens mensjevikiska inriktning.
Den spanska revolutionen är ett övertygande bevis mot den spontanistiska idén att ett massuppsving,
bara det är tillräckligt brett, skulle vara tillräckligt för att åstadkomma en segerrik
revolution. Aldrig tidigare har historien skådat ett så brett uppsving som i juli 1936 när de
spanska arbetarna krossade det fascistiska upproret i nästan alla större städer och på en betydande
del av landsbygden. Aldrig förr hade ett så omfattande övertagande av massorna av
fabriker, offentliga byggnader och större bondgårdar ägt rum.
4 Desertering var inte helt ovanligt, inte bara bland de italienska trupper som skickats dit för att slåss mot
republikanerna, utan också bland de speciellt utvalda piloterna i Hitlers flyg. Kondor-legionen, som skickats till
Spanien för att hjälpa Franco (se Walter Görlitz. Der Deutsche Generalstab, Frankfurt, sid 442).