Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

6
Den amerikanske förläggarens förord
Flera årtionden efter Francoarméns slutliga seger över republikens sista försvarslinjer är intresset
för det spanska inbördeskriget fortfarande mycket stort. Genom att på nytt trycka upp
dessa båda samtida redogörelser, som varit utgångna i USA i åratal, har vi försökt göra det
som fortfarande är den klaraste och mest inträngande analysen av spanska inbördeskriget och
dess förspel tillgängligt igen.
Om vi ser tillbaka står sig Felix Morrows arbete, som skrevs direkt under händelsernas gång,
fortfarande förvånansvärt väl. Dess genomgående tema är det fåfänga i försöken att besegra
Franco genom en folkfrontskoalition med bourgeoisin. Detta var både stalinisternas och
socialisternas huvudsakliga strategi efter september 1935. För att få behålla bourgeoisin i
koalitionen tvingades arbetarorganisationerna ta avstånd från de spanska böndernas och
arbetarnas mest trängande behov: jordreform och arbetarkontroll över industrin. De kunde
inte heller befria Marocko från det spanska tyranniet, eftersom detta skulle skada Spaniens
relationer med de imperialistiska ”demokratierna”, som skulle frukta för de egna kolonialväldenas
stabilitet.
Men de spanska arbetarorganisationerna missräknade sig grovt. Bourgeoisien slöt nästan enhälligt
upp bakom Franco, och lämnade bara kvar sina galjonsfigurer i regeringen; och de
imperialistiska demokratierna – England, Frankrike och USA – saboterade den lagligt valda,
legitima spanska republikanska regeringens försvar under ”icke-inblandningens” täckmantel.
Det marockanska folket, som kunde ha lierat sig med en regering som skänkte dem oberoende,
visade sig i stället bli en av Francos starkaste stöttepelare, medan de spanska arbetarna
och bönderna demoraliserades och sjönk ned i likgiltighet, sedan deras förhoppningar krossats
av den republikanska regeringen.
Alla viktigare politiska strömningar i Spanien, från anarkisterna till stalinisterna och från
POUM till socialistpartiet, vände ryggen åt arbetarklassens självständiga kamp till förmån för
en allians med bourgeoisin.
Det andra viktiga temat i Morrows berättelse är alltså den roll som ett revolutionärt parti
kunde ha spelat för att försvara arbetarnas och böndernas verkligt revolutionära strävanden
mot ledarnas och regeringens förräderi. Om det hade skapats i tid.
Felix Morrow var en av ledarna för Socialist Workers Party och tillhörde redaktionen för dess
veckotidning, Socialist Appeal, som innehöll hans omfattande redogörelser för det spanska
inbördeskriget. Han var en av de arton amerikanska trotskister som dömdes i den beryktade
Minneapolis-rättegången 1941, där Smith-akten för första gången tillämpades. Efter andra
världskriget bröt han med SWP.
Inbördeskriget i Spanien: Mot socialism eller fascism? fullbordades redan två månader efter
Francos uppror och publicerades som pamflett av Pioneer Publishers samma år. Den var en
redogörelse för den spanska republikens politiska historia, från begynnelsen 1931 fram till det
fascistiska upproret i juli 1936. Upproret möttes av ett folkligt uppsving över hela Spanien
med krav på vapen för att bekämpa fascisterna, liksom av en djupgående social revolution,
där arbetarna lade beslag på fabrikerna och jorden, och i vissa fall till och med affärerna och
kaféerna, för att garantera en effektiv organisering av kampen mot Franco. Man skapade ett
utbrett nät av folkmiliser under arbetarorganisationernas kontroll. Framåt september, när
pamfletten avslutades, hade folkfrontsregeringen återfått den effektiva kontrollen över den
militära kampen och börjat återupprätta sin auktoritet, med bistånd av arbetarorganisationernas
ledare.