Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

34
Den starkaste partiorganisationen, den i Madrid, hade antagit ett nytt program i april och
tänkte försöka få det antaget av den nationella konferensen i juni. Programmet förklarade att
bourgeoisin inte kunde genomföra revolutionens demokratiska uppgifter, att den framför allt
inte förmådde lösa den agrara frågan och att den proletära revolutionen därför stod på
dagordningen. Det försvagades av många allvarliga fel, särskilt den fortsatta bristen på
förståelse av sovjeternas roll. Men det innebar en grundläggande brytning med reformismen.
Logiskt sett borde detta program, som accepterades av Caballero, ha åtföljts av en definitiv
brytning med folkfrontspolitiken. Men centrister följer sällan logikens regler. Caballero
förklarade ”regeringen ännu inte hade uttömt alla sina möjligheter” och att den fackliga
enheten och de marxistiska partiernas sammangående måste föregå revolutionen. Därför
fortsatte han att låta de socialistiska deputerandena fördöma regeringen då och då, samtidigt
som han stödde den i varje avgörande fråga. Men trots hans återkommande retoriska kärleksförklaringar
till stalinisterna förblev Claridad, det vänstersocialistiska organet under
Caballeros kontroll, en daglig kontrast till kommunistpartiets och högersocialisternas organ.
Claridad avslöjade effektivt jordbruksprogrammets bedrägliga karaktär, visade hur Prietos
älsklingsprojekt för bevattningsarbeten berikade jordägarna medan bönderna förblev lika
fattiga, och tidningen innehöll till och med artiklar som uppmanade bönderna att ockupera
storgodsen. Samtidigt lovprisade stalinisterna och högersocialisterna regelbundet Quirogaregeringens
jordreform! Även om Caballero till sist fick gå med på att stödja Azañas
presidentkandidatur, så tryckte Claridad Javier Beunos artiklar som fördömde Azaña som
högerns kandidat. De revolutionära elementen bland vänstersocialisterna var så starka att de
fick ett ord med i laget trots Caballero.
Caballero vågade inte bryta med sina revolutionära anhängare på frågan om Prietos inträde i
regeringen. Men Prieto vågade inte heller överlämna frågan till den nationella konferensens
beslut. Resultatet blev en oerhört stark påtryckningskampanj för att förmå partiet att låta
Prieto bli premiärminister. Nästan alla utanför socialistpartiet ville ha in Prieto i regeringen.
Den republikanska pressen vädjade om ett slut på partikonflikten – genom Prietos inträde i
regeringen. Barrios’ parti, ”Republikanska Unionen”, som nu representerade stora delar av
industribourgeoisin sedan Lerroux’ radikaler försvunnit, förklarade att man ville se en
socialist som premiärminister, och att denne skulle vara Prieto. Miguel Maura, som
representerade industrimännen och jordägarna på yttersta högerkanten, krävde en auktoritär
regim genomförd av ”alla republikaner och de socialister som inte var smittade av
revolutionär galenskap” samt upplösning av Cortes. Den katalanska regeringen och dess
anhängare, inklusive stalinisterna, uppmanade socialisterna att gå med i regeringen.
Stalinisterna försökte få sitt stöd åt det reaktionära kravet att låta mycket radikalt. ”Om
regeringen fortsätter på denna väg (den falska vägen från 1931). då kommer vi att arbeta, inte
för att splittra folkfronten, utan för att stärka den och driva den mot den lösning som består av
en regering av den folkligt revolutionära typen, en regering som kan göra allt det som denna
regering inte har förstått eller försökt förstå.” (Mundo Obrero, 6 juli.) Men allt som krävdes
för att göra denna regering helt identisk med den från 1931 var att placera några proletära
gisslan i den!
Till och med POUM, ”Arbetarpartiet för marxistisk enhet”, anslöt sig till kören. Partiet
bildades genom ett sammangående mellan de så kallade trotskisterna och ”Arbetar- och
bondeblocket” en halvnationalistisk katalansk grupp. Det undertecknade folkfrontspakten,
proklamerade sitt ”oberoende” av pakten och angrep folkfrontsteorin, bara för att återigen
stödja en folkfront i kommunalvalen och ännu en gång proklamera sitt oberoende, när Azaña
uppsköt valen. I syfte att rättfärdiga sin vägran att gå in i socialistpartiet, något som Trotskij
föreslog, för att därigenom satsa all sin styrka – som bara uppgick till några tusen enligt egna
uppgifter – på vänsterflygelns sida, vägrade man inse den stora betydelsen av vänsterflygelns