Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

4
Det vore bara dumt att förneka att många förändringar har skett i det spanska samhället sedan
inbördeskriget 1936-39. Efter många års isolering sögs den spanska kapitalismen under 50talet
med i den västeuropeiska ekonomins stora boom. Genom det väldiga uppsving som
turismen inneburit och genom en massiv utvandring av arbetslösa både från städer och landsbygd
som absorberades av den västeuropeiska ekonomin, var hemmamarknaden tillräckligt
utvidgad för en viktig industrialiseringsprocess. Idag har Spanien i allt väsentligt blivit ett
industriellt land inom vilket den absoluta delen av befolkningen bor i städer och inom vilket
den industriella arbetarklassen blivit den numeriskt viktigaste klassen i samhället.
Visst är den spanska kapitalismen avsevärt efterbliven jämfört med sådana imperialistiska
länder som Västtyskland, Storbritannien, Frankrike eller Italien. Industrin är fortfarande
oförmögen till verklig konkurrens på världsmarknaden. Exporten består till stor del av jordbruksprodukter.
Många av de sydliga och västliga områdena är markant underutvecklade. Den
nationella frågan, i synnerhet bland baskerna, kvarstår som en obotad kräftsjukdom. Men om
det var absolut fel att påstå att Spanien stod på randen av en borgerligt demokratisk revolution
1936, så vore detta påstående idag bara löjligt.
Efter en lång sömn, orsakad både av det fruktansvärda förtrycket – det förtryck som följde på
Francos seger var lika blodtörstigt som själva inbördeskriget – och genom frånvaron av
perspektiv och självförtroende, har den spanska arbetarklassen åter börjat resa sig. Sedan det
tidiga 60-talet har otaliga strejker och andra skärmytslingar börjat ge form åt ett nytt avantgarde
på fabrikerna, i arbetarkvarteren och på universiteten. I början försökte kapitalisterna
medvetet att begränsa detta uppsving till omedelbara ekonomiska krav (till en rent facklig
politik). Men själva diktaturens väsen orsakade denna strategis misslyckande. Den nya militansen
kunde inte hindras från att ta upp kampen för de politiska fångarnas frigivning, kampen
för självständiga fackföreningar, kampen för tryck-, organisations- och demonstrationsfrihet,
och kampen för självbestämmande för de förtryckta nationaliteterna. Därför var ekonomiska
och politiska krav starkt förenade. Efter några framsteg och några misslyckanden och trots
diktaturens proklamering av undantagstillstånd har stora strejkvågor spritt sig i Baskien, i
Barcelona, i Madrid, i Asturien och t o m i det efterblivna Galicien efter 1969. Dessa har
förenat ekonomiska krav med en solidaritetsrörelse mot förtrycket.
Eftersom arbetarklassens styrka är absolut avgörande i denna kamp och eftersom arbetarklassens
har börjat kämpa för sina egna självständiga intressen, är det absolut orealistiskt att
förvänta sig att proletariatet frivilligt skulle begränsa sig till att återinföra den borgerliga
demokratin som ett första stadium. Arbetare som börjar ockupera fabriker, som lär sig att
bemöta polis och militär, kommer inte att engagera sig i ett avgörande styrkeprov med brutala
motståndare för att givmilt lämna över frukterna av segrarna till sina egna utsugare. Oundvikligen
kommer den kommande spanska revolutionen att ha en proletärt socialistisk karaktär
från början, dvs, den kommer att bestämmas av arbetarklassens agerande och kommer att
öppna möjligheten för ett maktövertagande av proletariatet.
Detta betyder inte att demokratiska krav inte kan spela en viktig roll i inledningen av denna
revolution och att inte en övergångsfas på upp till några månader är möjlig mellan Francodiktaturens
störtande och införandet av proletariatets diktatur. Det betyder bara att arbetarklassens
ledarskap precis som 1936 kommer att vara den avgörande faktorn.
Om ett borgerligt mellanspel blir resultatet av den revolutionära kamp som störtar diktaturen
sker inte detta därför att situationen inte är mogen för arbetarklassens maktövertagande. Det
återspeglar bara att massorganisationerna som arbetarna fortfarande följer (i första hand PCE)
temporärt har lyckats i sina ansträngningar att hålla tillbaka den socialistiska revolutionen till
förmån för en borgerlig demokrati. Men möjligheten för ett borgerligt mellanspel att förbli
varaktigt skulle till och med vara mer begränsad nu än den var mellan 1931 och 1936. Den