Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

28
då led svårt under Companys förtryck. De försäkrade att de var redo att ena sig med
socialisterna i kampen för frihet. Angel Pestaña ledde en utbrytargrupp och organiserade
syndikalistpartiet för att delta i de kommande valen. Till och med CNT:s ledning klargjorde
att man skulle låta sina anhängare rösta mot den halvfascistiska regimen. Större delen av den
borgerliga pressen kände vindriktningen och vände sig mot Gil Robles. Det enda som återstod
var den avslutande finansskandalen med Lerroux-regeringen inblandad. Klerikalfascisterna
befann sig i en ohållbar situation. De måste retirera.
Men de kunde inte föreställa sig omfattningen av den stormvåg som skulle komma att svepa
över dem. De trodde att februarivalen skulle ge centergrupperna rollen som vågmästare. Det
trodde också Azaña, som åtta dagar före valdagen försökte få till stånd ett uppskov, eftersom
han fruktade att republikanernas och arbetarnas koalition inte hade fått tillräckligt med tid på
sig för sin propaganda. Men bonde- och arbetarmassorna, män och kvinnor, hade också ett ord
med i laget. De sopade bort den halvfascistiska regimen. Och inte bara vid valurnorna, När
valresultatet tillkännagavs, strömmade massorna ut på gatan. Fyra dagar efter valet stod
Azaña ännu en gång i spetsen för regeringen och bönföll om lugn och ordning, och om att
arbetarna skulle gå tillbaka till arbetet och avvisa alla tankar på hämnd. Retoriken och
politiken var densamma som 1931-1933!
5. Folkfrontsregeringen och dess försvarare: 20 februari – 17 juli
1936
Vilka brottslingar och förrädare bär ansvaret för att reaktionärerna – fem månader efter
februaridagarna då arbetarna drev bort fascisterna från regeringen och gatan – kan leda armén
och polisen i en så kraftfull kontrarevolution?
Varje ärlig kommunist och socialist vill veta svaret på denna avgörande fråga, ty den har
betydelse inte bara för Spanien och Frankrike, där det pågår en liknande utveckling, utan för
hela världsproletariatets politik.
Svaret är: brottslingarna och förrädarna är den ”vänster”-republikanska regeringen och de som
stödde den, dvs kommunistpartiet och de reformistiska socialisterna.
När februarivalen nalkades, ville vänstersocialisterna inte ställa upp på en gemensam lista
med republikanerna, om de inte trodde att republikanerna hade några anhängare att tala om,
dels på grund av massornas hat mot dem: Companys’ katalanska Esquerra, hade gjort sig
skyldigt till förräderi under oktoberrevolutionen; Martínez Barrios’ ”Republikanska Union”
var bara resterna av Lerroux; radikaler, som sjöng en melodi med anledning av den speciella
situationen; Azaña och hans vänsterrepublikaner hade tagit avstånd från oktoberrevolten och
medgav själv att de bara var en handfull intellektuella. Vänstersocialisterna blev särskilt
rasande, när Prieto och kommunistpartiet gick med på att ge republikanerna majoritet på de
gemensamma vallistorna: de vinnande listorna gav republikanerna 152 deputerade mot 116
för arbetarorganisationerna!
Men detta var inte det verkliga brottet. Röstblock i rena valsyften är inte en principiell fråga
för revolutionärer, även om de ytterst sällan kan motiveras av taktiska hänsyn. Men detta var
inte det verkliga brottet. Men sådana röstningsöverenskommelser måste begränsas till att gälla
enbart utbytet av röster. Före, under och efter valet fortsätter det proletära partiet att tala från
sin egen plattform, för sitt eget program, och förklarar för arbetarna att det inte kan sluta
någon överenskommelse om ett program med sina tillfälliga bundsförvanter i valet. Ty ett så
kallat ”gemensamt program” kan bara bli klassfiendens program; vilket det också blev. Detta
var det verkliga brottet; att de spanska arbetarorganisationerna skrev under och garanterade
ytterligare ett kontrakt med bourgeoisin, oundvikligen identiskt med det från 1931-1933.