Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

26
Till sist lämnade de nationalistiska deputerandena Cortes helt och hållet. Den reaktionära
centraliseringen stötte till och med på motstånd från de konservativa baskerna: deras
kommunalråd sammanträdde i augusti 1934, och beslöt att vägra samarbeta med regeringen.
Lerroux’ svar – att arrestera alla baskiska borgmästare – skärpte bara krisen.
Klerikalfascisterna vågade inte vänta längre. De hade inte lyckats bygga sin massbas.
Oppositionen blev tvärt om starkare för varje dag. Splittringen inom arbetarleden höll sakta
men säkert på att försvinna. Trots Lerroux’ skickliga försök att behandla CNT vänligt, för att
stärka de antipolitiska elementen som ansåg att alla regeringar var lika dåliga och att Lerroux’
regering inte var sämre än den förra, började socialisterna vinna gensvar för sina förslag. I
flera strejker samarbetade CNT med UGT och på många andra håll, särskilt i Asturien hade
anarkisterna gåt med i arbetarallianserna.
Till och med stalinisterna tvingades med. Sedan november 1933 hade de bemött varje
socialistiskt steg åt vänster med en ström av vidriga invektiv. Kuusinen, den officielle
rapportören på Kominterns exekutivkommittés 13:e plenum i december 1933, anklagade de
spanska socialisterna för att ta del ”i förberedelserna för att upprätta en fascistisk diktatur”.
”Det existerar inga meningsmotsättningar mellan fascisterna och socialfascisterna vad gäller
behovet av en ytterligare fascistisering av den borgerliga diktaturen”, sade EKKI. ”Socialdemokraterna
är för en fascistisering förutsatt att den parlamentariska formen bevaras... Vad
som bekymrar dem är att fascisterna i sin brinnande nit kan komma att påskynda kapitalismens
undergång. Socialdemokratins fascistisering fortsätter i allt snabbare takt.” (Inprecorr,
vol. 14, s. 109.) När det spanska kommunistpartiets sekreterare Balbontín avgick i april 1934,
därför att Komintern vägrade tillåta en enhetsfront, fick han svaret: ”Socialfascisterna måste
hålla kvar de arbetande massorna i illusionen att de är ‘fiender’ till fascismen och att det pågår
en häftig kamp mellan socialism och fascism, som vissa småborgerliga kontrarevolutionärer
(Balbontín) vill få arbetarna att tro.” (Ibid., s. 545) När socialisten Juanita Rica dödas av
fascisterna i Madrid i juni 1934, måste kommunistpartiet acceptera socialisternas inbjudan att
delta i begravningsdemonstrationen. Men den 12 juli förkastade man socialisternas inbjudan
till aktionsenhet och vägrade gå med i arbetarallianserna. Man förklarade att ”vår korrekta
enhetsfrontstaktik gjorde det möjligt för oss att stoppa arbetaralliansens kontrarevolutionära
planer”. Men den 12 september hade trycket från den egna basen blivit oemotståndligt, och
kommunistpartiets delegater intog sina platser i allianserna den 23 september – bara några
dagar innan den väpnade kampen började. Om de viktigaste förespråkarna för teorin om
socialfascismen väl hade anslutit sig till den proletära enhetsfronten, så skulle de anarkistledda
arbetarna i CNT snart gå samma väg. Gil. Robles vågade inte vänta längre; han slog till.
Zamora utsåg Lerroux till ny regeringsbildare; tre av Gil Robles’ kandidater kom med.
Socialisterna hade förklarat att de skulle besvara ett sådant försök med väpnad kamp. Om de
drog sig undan nu, skulle Gil Robles få initiativet. Massorna skulle demoraliseras. Socialisterna
antog utmaningen efter sex timmar. Midnatten den 4 oktober utlöste arbetarallianserna
och UGT en landsomfattande generalstrejk.
De följande femton dagarnas händelser är tillräckligt välkända och behöver inte upprepas här.
Trots frånvaron av verkliga sovjeter, trots den bristande förståelsen av kampens mål, trots att
bönderna inte uppmanades att ockupera jorden och arbetarna inte att ockupera fabrikerna,
kastade sig arbetarna hjältemodigt in i kampen. Kampens ryggrad bröts emellertid när
järnvägsarbetarna i CNT vägrade att strejka, något som gav regeringen möjlighet att transportera
trupper och krigsmateriel. De få timmar som förflöt mellan uppmaningen till generalstrejk
och arbetarmilisernas mobilisering räckte för att ge regeringen möjlighet att arrestera de
soldater, vars uppgift var att splittra armén; misstaget att inte beväpna arbetarna i förväg
kunde inte gottgöras på några få timmar, eftersom regeringstrupper och polis genomsökte
varje misstänkt byggnad. Många vapenförråd förråddes helt enkelt. Nyckelmän flydde när