Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

14
spanska jordbruket, ledde till en sådan misär för bönderna att hela regioner stod inför risken
att utrotas av svält 1931. Därtill kom den permanenta arbetslöshetsarmén på landsbygden.
Den enda utvägen ur denna fruktansvärda situation vore omedelbar expropriation och fördelning
bland bönderna av de två tredjedelar av jorden som ägdes av jordägarna. Men inte heller
det skulle vara tillräckligt. Med undantag av trädgårdsodlingarna på Medelhavskusten bedrivs
det spanska jordbruket med primitiva metoder. Skörden per hektar är den lägsta i Europa.
Jordfördelningen måste kompletteras med intensiva jordbruksmetoder, som kräver utbildning,
modern utrustning, konstgödsel, m m, vilket innebär systematisk statlig hjälp till jordbruket.
Den feodala ägarstrukturen på den franska landsbygden förstördes av jakobinerna, vilket bara
gynnade expansionen av kapitalistiska produktionsförhållanden. Men i 1931 års Spanien
exploaterades jorden redan under kapitalistiska förhållanden. Jorden hade länge varit en
handelsvara, möjlig att köpa och sälja på marknaden, och därför också inteckningsbar och
skuldtyngd. Därför skulle konfiskation av jord också vara konfiskation av bankkapital. Det
skulle vara dödsstöten för den spanska kapitalismen, både jordbruks- och industrikapitalismen.
Av detta helt uppenbara faktum drog koalitionsregeringen därför slutsatsen, att man inte
kunde konfiskera jorden. I stället utvecklade man detaljerade och meningslösa planer, för hur
regeringen genom sitt jordreforminstitut skulle köpa upp de stora jordegendomarna och låta
dela ut dem till bönderna på arrendebasis. Eftersom Spanien är ett fattigt land som ger staten
små inkomster, skulle denna process med nödvändighet bli mycket långvarig. Regeringens
egna siffror visade att dess metod för att dela upp jorden genom statliga uppköp skulle ta
åtminstone ett århundrade i anspråk.
2. Den spanska industrins utveckling
Om den republikanska och socialistiska koalitionen inte kunde lösa den agrara frågan, så
kunde den kanske utveckla industrins och transportväsendets produktivkrafter?
Jämfört med de stora imperialistmakternas industri är Spanien hopplöst efterbliven. Bara 1
400 mil järnvägar, i ett land större än Tyskland! Med 1,1 % av världshandeln 1930 hade man
en något mindre andel än innan kriget.
Den spanska industrins utvecklingsfas var kort – 1898-1918. Själva utvecklingen av industrin
under kriget blev en källa till ytterligare svårigheter. Krigsslutet innebar att Spaniens industri,
som var outvecklad och inte backades upp av någon stormakt, snart hamnade på efterkälken i
den imperialistiska kapplöpningen om marknaderna. Inte ens Spaniens egen marknad kunde
bevaras för den egna industrin. Primo de Riveras oöverkomliga tullmurar ledde till franska
och engelska vedergällningsaktioner mot det spanska jordbruket. Eftersom jordbruket stod för
mellan hälften och två tredjedelar av exporten, så ledde detta till en fruktansvärd jordbrukskris,
som i sin tur resulterade i att industrins hemmamarknad kollapsade. Just denna kris,
1931, ledde till republikens födelse.
Detta var fakta som var omöjliga att undvika, men den republikansk-socialistiska koalitionen
upprepade ständigt, som vore det en besvärjelse, att Spanien endast hade påbörjat sin kapitalistiska
utveckling, att man på ett eller annat sätt skulle bygga upp industrin och handeln, att
världskrisen skulle dra förbi, osv. Republiken ärvde nästan en miljon arbetslösa arbetare och
bönder och innan 1933 var slut, hade antalet stigit till en och en halv miljon, vilket innebär 25
% av befolkningen, om man tar hänsyn till alla som var beroende av de arbetslösa.
Med järnhård logik visade trotskisterna, att den svaga spanska industrin under kapitalistiska
förhållanden bara kan utvecklas inom en expanderande världsmarknad, och att världsmarknaden
gradvis hade krympt ihop; för att kunna utvecklas måste den spanska industrin