Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

22
Regeringens prestige sammanhänger med dess rykte att ”bevara ordningen”, så arbetsminister
Caballero var tvungen att förhindra strejker med hjälp av skiljedomstolsnämnder eller strypa
dem om de bröt ut mot hans vilja. Detsamma gällde den socialistiska milisen: bildad med
regeringens samtycke och utnyttjad som polisens hjälpreda kunde den inte bli annat än en
uppvisningsstyrka för parader; en verklig proletär milis kan inte svära trohet till en borgerlig
regering och inte heller begränsas till proletära organisationer som är lojala mot regimen. Den
måste vara ett äkta klassvapen som kämpar för demokratiska rättigheter utan att snegla mot
den borgerliga legaliteten, och den måste vara lika beredd att ta till offensiven som att kämpa
på defensiven.
När trupperna slog ned på CNT, utvidgades repressionen till hela arbetarklassen. Under
förevändning av att slå ned ett anarkistiskt kuppförsök i januari 1933 tog civilgardet kål på
diverse grupper av ”bråkmakare”. En sammanstötning med bönder i Casas Viejas tidigt i
januari 1933 blev ett cause célebre, som skakade regeringen i dess grundvalar och öppnade
vägen för reaktioner.
Kontrarevolutionen hade gripit till vapen i Sevilla den 10 augusti 1932, när general Sanjurjo
ledde sina trupper och civilgardet i ett försök att återinföra monarkin (rörelsen krossades av
Sevillas arbetare under revolutionära slagord, som skrämde Azaña mer än Sanjurjos kuppförsök).
Nu upptäckte kontrarevolutionen att den kunde överglänsa republikanerna och
socialisterna i demagogiska appeller till massorna. De monarkistiska och katolska partierna
sände en egen undersökningskommission till Casas Viejas; den grävde fram en fruktansvärd
historia. Med direkta order från inrikesministern Quiroga att ”inte ta några fångar” hade
civilgardet angripit den lilla byn, där bönderna efter två års tålmodig väntan på att Jordreforminstitutet
skulle dela upp hertigens angränsande mark tagit saken i egna händer och börjat
bruka jorden. Bönderna hade knappast någon möjlighet att göra motstånd mot civilgardet. De
jagades genom fälten som djur: tjugo dödades och många andra sårades. Regeringstjänstemän
rådde de överlevande att hålla sig lugna, om de inte själv ville gå samma öde till mötes.
Azaña vägrade göra en undersökning och förhalade interpellationen i Cortes. Men till sist
måste den republikansk-socialistiska koalitionen stå sitt kast. Monarkistiska och katolska
deputerade fällde krokodiltårar för de massakrerade bönderna och skrek sig hesa av avsky för
en så grym regering. När Azaña slutligen måste erkänna sanningen om Casas Viejas, försökte
han lägga skulden på civilgardisterna, men dessa drog in självaste Quiroga i affären. Hela
tiden satt de socialistiska deputeradena tysta och röstade för Azaña och Quiroga i förtroendeomröstningen.
Det var en verklig festdag för reaktionen: förutom Casas Viejas fördömde de
regeringen för dess förtryck av arbetarpressen och det stora antalet politiska fångar, mest
arbetare (9.000 enligt en kommunistisk uppskattning i juni 1933). Reaktionärerna lämnade till
och med in ett lagförslag till Cortes, där man föreslog amnesti åt alla politiska fångar, under
entusiastiska leverop från anarkisternas bänkar.
Arbetarna, men även och framför allt bönderna, blev grundligt förvirrade av denna djärva och
framgångsrika demagogi. Vilka var deras vänner? Republikanerna och socialisterna hade
lovat dem jord men inte gett dem någon. ”Vad gav republiken er att äta?” Republiken hade
dödat och fängslat de modiga bönderna i Castilblanco och Casas Viejas. Socialisterna
argumenterade och bönföll förgäves – bönderna var inte omedvetna om sin egen misär.
Slutet kom mycket snabbt. I juni 1933 försökte Zamora kasta ut koalitionen men manövrerades
ut, medan socialisterna deklarerade att nya försök skulle besvaras med en generalstrejk.
Det visade sig vara ett tomt hot. Det är tveksamt om de förvirrade och besvikna
arbetarna skulle ha reagerat på en sådan uppmaning; de hade hållits tillbaka alltför länge! Tre
månader senare slog Zamora till igen, avskedade kabinettet och upplöste samtidig Cortes.
Lerroux utnämndes till premiärminister.