Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

Andra boken
REVOLUTION OCH KONTRAREVOLUTION I SPANIEN
46
1. Varför fascisterna revolterade
I gryningen den 17 juli 1936 tog general Franco befäl över morerna och legionärerna i
Spanska Marocko, och riktade en appell till armén och nationen att ansluta sig till honom för
att upprätta en auktoritär stat i Spanien. Under de följande tre dagarna tog nästan alla de
femtio garnisonerna i Spanien ställning för fascismen. De viktigaste delarna av kapitalist- och
jordägarklassen, som deltagit i Francos konspiration från början, lämnade Spanien eller flydde
till fascistockuperade områden strax före eller efter resningen. Från första stund var det
uppenbart att denna resning inte hade något gemensamt med de pronunciamento-rörelser med
vilka den spanska armén så ofta stött en borgerlig fraktion mot en annan. Det var inte en
”handfull generaler” utan hela den härskande klassen, som ledde sina väpnade skaror i ett
angrepp mot framför allt arbetarklassens ekonomiska, politiska och kulturella organisationer.
Francos program är i sina grundläggande drag identiskt med Mussolinis och Hitlers.
Fascismen är en särskild form av reaktion, en produkt av kapitalismens nedgångsperiod. För
att inse det behöver man bara jämföra Francos regim med monarkin. Den siste Alfonsons
meritlista är en blodig sammanställning av massakrer på arbetare och bönder, av terrorism och
mord på proletariatets ledare. Men parallellt med den systematiska repressionen tolererade
monarkin dock i begränsad omfattning arbetarklassens ekonomiska och politiska organisationer
och den parlamentariska demokratins regionala och nationella organ. Även under
Primo de Riveras diktatur ( 1923-1930) fick socialistpartiet och UGT arbeta legalt. Largo
Caballero, UGT:s ledare, var till och med statsråd under Rivera. Även den reaktionära monarkin
försökte alltså finna ett visst masstöd i det organiserade proletariatet via reformistiska
ledare som Prieto och Caballero. På samma sätt fanns det legala fackföreningar och socialdemokratiska
partier i Kaiser Wilhelms och Franz Joséphs kejsardömen. T o m under tsar
Nikolaj fanns det ett visst legalt utrymme för fackföreningar, kooperativ och arbetarpressen,
där bolsjevikerna kunde arbeta trots att de själva var illegala: Pravda hade en upplaga på 60
000 exemplar 1912-1914.
I motsats till dessa reaktionära regimer ligger fascismens speciella karaktär i att den fullständigt
utrotar arbetarklassens självständiga organisationer. Den döende kapitalismen kan
inte göra ens de mest elementära eftergifter till massorna. Det ena efter det andra kapitalistiska
landet hamnar i en återvändsgränd och slår in på den fascistiska vägen.
Italien, en av ”segrarna” i världskriget, men med en svagt utvecklad industri, kunde inte
konkurrera med mer utvecklade länder i den imperialistiska kapplöpningen om marknader.
Den italienska kapitalistklassen höll på att kvävas i sina ekonomiska motsättningar och kunde
bara finna en utväg över arbetarorganisationernas döda kroppar. Den ”rasande småbourgeoisins
horder”, tränade som ligister och organiserade och uniformerade av Mussolini,
släpptes slutligen lösa med uppgiften att krossa arbetarorganisationerna.
Det är inget lätt steg bourgeoisin tar, när den går över till fascismen. Den tyska naziströrelsen
hade knappast något borgerligt stöd alls vid kuppförsöket 1923. Fram till 1932 fick den
ekonomiskt stöd bara från ett litet antal enskilda kapitalister. Den tyska bourgeoisin tvekade
länge innan den accepterade Hitlers metoder; i femton år föredrog den att stödja sig på de
socialdemokratiska ledarna. Men när den ekonomiska världskrisen nådde sin höjdpunkt kunde
Tyskland – som var tekniskt avancerat, men vars konkurrenskraft gentemot England,
Frankrike och USA försvagades av Versaillesfördraget – inte ens nå en tillfällig ”lösning” av