Spanien 1931-1937 - Marxistarkiv

38
hade de beväpnade arbetarna fångat trupperna i en järnring och beväpnade ivriga rekryter med
utrustning som tagits från fascisterna och med vadhelst man kunde konfiskera från varuhusen;
senare intog milisen arméns arsenaler. De asturiska gruvarbetarna hade redan innan regeringskrisen
var överstånden utrustat en kolonn på sextusen man för en marsch mot Madrid. I
Malaga, den strategiska hamnen mittemot Marocko, hade de obeväpnade men uppfinningsrika
arbetarna omgivit den reaktionära garnisonen med en mur av barrikader och hus som fyllts
med bensin och stuckits i brand. I Valencia, som vägrats vapen av Madridguvernören, gjorde
arbetarna sig redo att möta trupperna med barrikader, gatstenar och köksknivar – tills deras
kamrater inne i garnisonen sköt officerarna och gav arbetarna vapen. Kort sagt: utan att ens
fråga regeringen om tillstånd, hade proletariatet redan inlett ett krig på liv och död mot
fascisterna. Companys och Azaña stod öga mot öga med de första regementena av det spanska
proletariatets Röda Armé.
Azañas och Barrios’ planer på en överenskommelse med fascistgeneralerna bröt samman,
eftersom arbetarna hade förhindrat den. Och inte av något annat skäl! Endast tack vare sin ex
trema misstänksamhet mot regeringen lyckades massorna förhindra dess förräderi. Självständig
mobilisering, under deras eget ledarskap och deras egna fanor – endast detta förhindrade
fascismens seger.
Sida vid sida med den formella makt som regeringen fortfarande hade, uppkom på så sätt det
väpnade proletariatets ”inofficiella”, men desto mer reella makt – ”dubbelmakten”, som Lenin
kallade den. Den ena makten, Azañas och Companys’, var redan för svag för att kunna ifrågasätta
den andras existens; den andra makten, det väpnade proletariatets, var ännu inte tillräckligt
stark, inte tillräckligt medveten om nödvändigheten att göra sig av med den andra.
”Dubbelmaktens” fenomen har åtföljt alla proletära revolutioner. Den innebär att klasskampen
närmar sig den punkt, där antingen den ena eller den andra måste gå under. Alternativen
balanserar på rakknivens egg; en lång period av jämvikt är otänkbar, en av dem måste ta
överhanden!
Skapandet av en arbetar- och bonderegering blir oerhört mycket troligare, om kontrarevolutionen
krossas. Bourgeoisin är därför inte betjänt av en seger över fascistgeneralerna:
den spanska kapitalismens verkliga intresse är en seger för kontrarevolutionen eller, vilket är
samma sak, en kompromiss med den. Därför uppträdde folkfrontsregeringen så förrädiskt
under kontrarevolutionens första dagar. Och därför uppträdde folkfrontsregeringen lika
förrädiskt i fortsättningen. Omgivna av beväpnade arbetare vågade republikanerna inte öppet
gå över till fienden; men deras politik, på fronten och bakom den, gav kontrarevolutionen
ideliga framgångar. Detta var den verkliga orsaken bakom regeringsbytet efter Irúns fall. Det
framgick tydligt nog av det uttalande till pressen, som gjordes av en talesman för Caballeroregeringen.
Talesmannen
”uppehöll sig länge vid den förbättring av milisens moral som Largo Caballeros tillträde som
premiärminister i förra veckan ledde till.
De vet nu att de leds på ett intelligent sätt... De vet att om de dör, så är det inte på grund av den
ryckiga och svaga krigföring som kännetecknade den förra administrationen.
Vi skall nu gå till offensiven och angripa rebellerna där de är svaga, där vi vill angripa dem, i stället
för att, som tidigare, angripa dem där de är starka och kan slå tillbaka”. (New York Times, 7
september.)
Om de som fortfarande är skyldiga proletariatet en förklaring till varför de lät en sådan
regering leda kampen under de första sju veckorna kan fälla en så förintande dom över Azaña-
Giral-regeringen, då måste hela sanningen vara oändligt mycket värre.