LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

9
ledningen, som Göransson framhåller, bryta ner de anställdas motstånd. För ett bolag måste
arbetarskydd ”löna sig” och vara ”inte bara tekniskt utan också ekonomiskt tillfredsställande”.
Vid fördelningen av bolagets bostäder måste man, som LKAB gör, gå efter ”den sökandes
marknadsvärde”. (Skip/Malmaren nr 7-69.)
Nu kan ju vinsten och kapitalökningen inte komma sig av att man köper billigt och säljer dyrt.
I så fall måste ju vinst och förlust ta ut varann, det som ett bolag vinner förlorar ett annat.
Bolagen förökar sitt kapital genom att hålla löntagare som arbetar åt sig. Deras främsta uppgift
är att göra bolaget lönande för ägarna. Löntagarna är en ”resurs” till bolagsledningens
förfogande.
Tar man med i beräkningen att LKAB inte bara är ett företag vilket som helst utan ett bolag
med uppgift att ackumulera kapital, dvs en enhet i ett kapitalistiskt system, blir det fullt
naturligt att det stora, rika LKAB inte har tillgodosett elementära löntagarkrav. I ett
kapitalistiskt företag, där det alltid finns en grundläggande motsättning mellan å ena sidan
ägare och företagsledning, och å andra sidan arbetare och tjänstemän, får en massa saker en
rakt motsatt innebörd jämfört med vad ett oskuldsfullt s k sunt förnuft skulle kunna förmoda.
LKAB är ett ovanligt rikt och lönsamt bolag, med en utdelning på 20-25 % av aktiekapitalet
under flertalet år efter 1957. 1967 sänktes den till 10 %, också det betydligt högre än
genomsnittet i Sverige, 1968 höjdes utdelningen igen till 12 '%. Volvos utdelning rekordåret
1969 var 8 %. Men detta betyder – för ett bolag – inte i första hand större möjligheter att
tillfredsställa de anställda, utan tvärtom större möjligheter att stå emot löntagarnas krav.
(Därför är det inte de goda försäljningsutsikterna inför 1970 som betyder något för LKAB:s
vilja att till slut gå med på de strejkandes krav utan det direkta hotet om minskade leveranser.)
Löneutvecklingen vid LKAB har under det senaste årtiondet släpat efter, för både arbetare
och tjänstemän. Genom sin dominerande ställning som arbetsgivare i Norrbotten och genom
sin förhandlingsstyrka har LKAB kunnat hålla lönerna nere. Lika lite som strävan till kapitalökning
någonsin stannar av, oavsett ”riskerna”, så stannar lönesänkningssträvan av. Envojen
uttalade på en SAF-konferens om Kostnader och konkurrens våren 1968: ”Jag tror det snarare
är fråga om att försöka ställa in psykologin på ett relativt jämnt, men mindre hastigt
löneökningstempo än vi har haft under senare år.” Hösten 1969 efter två ovanliga rekordår
och inför ett nytt försöker LKAB införa en vad arbetarna kallar nedräkningsfaktor för att
pressa ner den redan i och för sig för arbetarna rätt dåliga avtalsuppgörelsen i september.
Som ett mäktigt bolag är LKAB också en hård motpart till de lokala intressena i malmfältskommunerna.
Ett aktuellt exempel är de stora rivningar i Malmbergets centrum, som LKAB
tvingat fram. Skolor, kyrka, badhus m m har måst flyttas därför att LKAB vill frakta bort
jordmassorna i området för att på mest lönsamma sätt kunna bryta den malmåder, som går
under samhället. Ett helt samhälle måste möbleras om efter bolagsledningens önskningar.
Ett annat samhälle som LKAB-ledningen skapat till sin avbild är köldhålet Svappavaara.
Stora planer gjordes upp i början av 60-talet med hjälp av en amerikansk arkitekt, Ralph
Erskine. Det nya samhället i Svappavaara skulle bli en arktisk stad av det slag som finns i
Kanada och Sovjetunionen, med omfattande service, gågator och torg inomhus. Av det
projektet återstår idag bara ett långt, ganska fult och mycket dyrt bostadshus med en helt kal
genomgång i gatuplanet, och ett antal svindyra radhus med drag, takdropp och sjunkande
grund.
Anledning: LKAB minskade sitt personalbehov till en tredjedel och ansåg sig inte behöva ta
någon större hänsyn till dessa människor; byggnationen lämnades till ett beryktat vårdslöst
företag. Enligt vad arbetarna uppger har LKAB dessutom direkt fifflat med standarden. I