LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

45
Dödläge: funktionärernas prestige eller arbetarnas krav?
Lördagen den 10 janauari. Företrädare för strejkkommittén uttalar att enligt deras mening
består 27-mannadelegationen fortfarande. Man väntar sig att den ska sammanträda på måndag
och att samtalen med LKAB ska återupptas på tisdag. Strejkkommittéerna har interna
överläggningar.
Söndagen den 11 januari. Efter en längre diskussion har strejkkommittén i Kiruna beslutat att
idag ta emot advokat Henning Sjöström, som påstått sig kunna ge vissa juridiska råd och vara
behjälplig med kontakter med LKAB. Saken slås upp stort i massmedia och understryks av
Sjöströms uttalanden att han fått ta del av alla de strejkandes krav och att han ska ta kontakt
med LKAB-ledningen, som sedan kommer att vägra träffa honom.
Måndagen den 12 januari. Nya överläggningar inom förhandlingsdelegationen. Men utan
resultat. Sammanträdet ajourneras, och Rantatalo får i uppdrag att kontakta förbundsledningen
för att än en gång höra, om inte en gruvarbetare, vald av närmare 5 000 arbetare, kan godtas
som förhandlingsledare. Blankt avslag. Strejkkommittéerna börjar betala ut strejkunderstöd,
400 kr per strejkande för de fyra första veckorna.
Kirunakommittén börjar svikta men förbundsfunktionärerna isoleras
Tisdagen den 13 januari. Efter förbundsledningens avslag bryter överläggningarna i
förhandlingsdelegationen samman på förmiddagen. Ett kompromissförslag av Hilding
Lindström om en trojka som förhandlingsledning – Stendalen, Rantatalo och ordföranden i
Malmbergets strejkkommitté Johnny Nilsson – ställs mot ett förslag av Olle Hultin om att
man ska fortsätta att hålla den förhandlingslinje arbetarna själva uttryckt. Hultins förslag
vinner med 14-9 och 4 nedlagda (Rantatalo och de tre från Svappavaara). Den radikala
fackliga enheten i Malmberget understryks av att alla delegaterna från dess strejkkommitté
och avdelningsstyrelse stöder Hultins förslag. Sammanträdet bryts.
Gruvfyrans ordförande Karl-Ivar Hermansson – medlem av VPK:s partistyrelse – och den
andre företrädaren för 4:ans styrelse Rune Palm förklarar efteråt att de från och med itu
ansluter sig till strejkrörelsen, trots de risker i fråga om dyra skadestånd som detta medför
enligt kollektivavtalslagen. Hermansson förklarar: Förbundet har successivt gjort det allt
svårare för delegationen att arbeta. Vi måste komma ihåg att LKAB nu har manövrerat så att
det blivit omöjligt för oss i avdelningsstyrelserna att följa gällande avtal.
Majoriteten i förhandlingsdelegationen försöker få till stånd nya samtal med LKAB, som
vägrar åberopande att förbundet inte godkänt delegationen.
Arbetarna håller ut
Onsdagen den 14 januari. Ju längre strejken har pågått, desto mer har massmedia avslöjat sin
roll som informatoriska och ideologiska vakthundar för det bestående samhället. Redan på ett
tidigt stadium påtalade företrädare för strejkledningen det falska i de snyftreportage, som
många massmedia körde med i början. Från och med nu försöker massmedia systematiskt att
driva in kilar bland de strejkande och deras ledare.
I Kiruna och Malmberget anordnas stora demonstrationer och strejkmöten. Inför trycket
utifrån gör man i Kiruna vissa eftergifter för att dämpa stämningen: inga facklor i
demonstrationen, inga applåder och ja- eller nejrop på mötet. Bland parollerna vid
demonstrationerna: Endast Rantatalo! Förbundet illa ute! Bort med herre-hund-mentaliteten!
Ett plakat med en gruvarbetare framför två stenbumlingar med påskriften ombudsmän och
texten Vad blir nästa hinder?
På mötet i Kiruna påminner Luspa om att LKAB-arbetarna i Luleå, som till slut skrämdes
tillbaka till arbetet inte fått någon lösning på sina problem, och Rantatalo om att trots