LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

21
De här två fackliga synpunkterna på Gruvindustri-arbetareförbundet är ganska unika för
svensk fackföreningsrörelse. Det har verkligen sällan hänt att en fackförbundsledning på det
här sättet – av LO –får veta att det vore bäst för den fackliga ordningen om deras förbund helt
enkelt upphörde att finnas till, samtidigt som de själva envetet bekänner sig till den ordning
som LO i Sverige gjort sig till förespråkare för.
Några av de frågor som LO-Nordgren och Gruvledarna i Grängesberg för fram, är teman som
ständigt återkommer i Gruvindustriarbetareförbundets historia. Förbundets brist på 'facklig
slagkraft' (som Nordgren uttryckte det), koncentrationen av beslutsfunktionerna till
Mellansverige, motsättningarna mellan förbundsledningen och avdelningarna i Norrbotten,
förbundsledningens kamp mot kommunisterna i förbundet är inslag som har varit
karakteristiska för förbundet i mer än fyrtio år.
De här problemen hör ihop, de är förbundna med varandra. Vi skall försöka att klargöra något
av den utveckling som lett fram till att förbundet ser ut som det gör idag. Först skall vi ta upp
några av förbundets nuvarande kännetecken, för att senare mer komma in på de händelser och
processer som skapat den situation som nu råder i förbundet.
En allmän beskrivning av Svenska Gruvindustri-arbetareförbundet.
Svenska Gruvindustriarbetareförbundet hade 12 101 medlemmar den 1.1.1969. Det är ett
ganska lågt tal; och det innebär en nedgång med flera tusen medlemmar från den tidpunkt då
medlemsantalet var som högst.
Medlemsantalet sjunker fortfarande. Smågruvor läggs ner i Mellansverige, och LKAB och
Gränges har genomfört stora rationaliseringar och på det sättet minskat efterfrågan på
arbetskraft i gruvbrytningen. Samtidigt förekommer viss nyetablering av gruvor, främst
koppargruvor (t. ex. Aitik strax utanför Gällivare och Stekenjokk på fjället nordväst om
Lycksele), men också ett återupptagande av driften i vissa gruvor som under kortare eller
längre perioder varit olönsamma pga av världsmarknadsprisernas fluktuationer. (T. ex.
wolframfyndigheten i Yxsjöberg i Västmanlands nordvästligaste hörn.)
Gruvindustrin i Sverige är koncentrerad till tre stora malmbälten. Det sydligaste malmbältet
sträcker sig från östra Värmland genom södra Dalarna och Norra Västmanland till norra
Uppland och södra Gästrikland. Detta är Bergslagen, det klassiska området för svenskt
bergsbruk. Numera bedrivs gruvbrytning här vid ett 35-tal gruvor. I allmänhet har förbundet
en avdelning vid varje gruva här. Avdelningarna varierar i storlek från 23 medlemmar, Avd.
20, Bispberg (vid Säter) till 1 1170 i Avd. 1, Grängesberg (den avdelningen har medlemmar
vid ett par gruvfält). 1 allmänhet är det järnmalm man bryter, men även andra malmer
förekommer. Sammanlagt drygt 5 000 man, sysselsatta här, är medlemmar i Gruv. Nästa stora
malmbälte sträcker sig från norska gränsen i sydöstlig riktning mot Skellefteå-trakten, och
kallas ”Skellefte-fältet” eller Västerbottenfältet. De malmer man bryter där är i allmänhet
svavelhaltiga och innehåller koppar, guld, silver och bly (främst Laisvall). Boliden AB driver
de flesta gruvorna här och äger också fältet i stor utsträckning. Staten äger också flera gruvor
här, men låter Boliden sköta driften.
De största Gruvavdelningarna här är Boliden, avd. 85, med över 600 medlemmar och
Kristineberg, Avd. 94, med över 350. Sammanlagt arbetar ungefär 1 500 man vid
Bolidengruvorna i Västerbottenfälten.
Men det mäktigaste malmbältet är Norrbottens-malmerna som sträcker sig över ett stort
område i norra Norrbottens inland.
Det är i Kiruna och Malmberget som man byggt ut gruvbrytningen mest, även om rikliga
malmförekomster förekommer på många håll i området. Avd. 12 i Kiruna har nu 3 100
medlemmar. I Malmberget, Avd. 4, har förbundet 1 900 medlemmar, och i Svappavaara, det