LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

41
att hindra en saklig debatt och att föra fram propagandistiskt färgade inslag. Omedelbart efter
det socialdemokratiska angreppet låter radioledningen beordra en begränsning av program
som berör strejken.
Geijers bubbla spricker
Söndagen den 21 december. LO-ledningen försöker en dubbel operation. Samtidigt som man
hoppas att uppgörelsen i Stockholm ska få Svappavaaraarbetarna att svika sina kamrater i
Kiruna och Malmberget, skickas LO:s vice ordförande Kurt Nordgren upp till Kiruna för att
få strejkkommittén att acceptera LO:s villkor. Båda operationerna misslyckas. I Svappavaara
församlingshus förkastar arbetarna med 141 röster mot 5 (styrelsen) förbundets uppgörelse
med LKAB, som skulle ha gett borrare och laddare påökt med 1.33 till 14.25, truckförare
13.40 och övriga grupper ett påslag på 70 öre ur 1970 års pott, som egentligen innehåller 24
öre. Dessutom ingick en del eftergifter från LKAB vad gäller transporter m m. Nordgrens
överläggningar med strejkkommittén leder ingen vart och avbryts tidigt på kvällen. Nordgren
far tillbaka till Stockholm med morgonplanet.
Geijers kalkyler spräck av fr a två skäl. Det ena var arbetarnas solidaritet. Från att ha börjat
som en begränsad konflikt med begränsade lönekrav hade det blivit en total strejk för radikala
förändringar: skälig månadslön, ålderstrygghet, avskaffande av en auktoritär personalpolitik
och ett förnedrande och godtyckligt arbetsvärderings- och arbetsstyrningssystem. Geijer
trodde sig tydligen kunna bryta enigheten bakom dessa krav och gruvarbetarnas solidaritet
genom att vinka med en morot. Den andra stötestenen var, att arbetarna tröttnat på de fackliga
byråkraternas intriger och manövrer över deras huvuden och nu kräver en genomgripande
förändring av fackföreningsrörelsens uppbyggnad och sätt att fungera. Det massiva stödet åt
gruvarbetarna har också präglats av dessa båda faktorer: klassolidaritet och revolt mot den
fackliga byråkratin. Att Geijer någonsin kunde tro att hans manöver skulle lyckas, belyser hur
stort avståndet blivit mellan LO-ordföranden och arbetarna.
På initiativ från församlingar vid malmfälten upptas i många kyrkor kollekt för de strejkande.
Statssekreterare Olhede, efter nyår styrelseordförande i AB Statsföretag, smyger omkring i
Kiruna på ”hemligt” besök. De strejkande träffar han inte.
Väntan på julhelg och nästa fas
Måndagen den 22 december. Strejkkommittén i Malmberget packar också ihop på
eftermiddagen. Strejkjulen börjar. Gruv begär uppskov av LKAB med att ge sitt svar på den
av arbetarna i Svappavaara förkastade överenskommelsen. Enligt LO:s stadgar måste varje
förbund innehålla en paragraf om att förbundsstyrelsen har vetorätt mot medlemmarna i fråga
om avtal.
LO:s ”underbarn” spelar pajas
Söndagen den 28 december. Bengt Tengroth, ordförande i Metall 41 i Göteborg, räknad som
fackligt underbarn och tippad som kommande LO-ordförande, går till angrepp mot både
hamnarbetarna i Göteborg och LKAB-arbetarna. I en intervju i Expressen, där det är svårt att
reda ut exakt vad Tengroth sagt eftersom både journalisten och Tengroth verkar fullkomligt
förvirrade, påstår Tengroth att kommunisterna legat bakom och styrt både hamn- och gruvarbetarstrejkerna.
Tengroth säger i intervjun sig ha dokument som bevis för sitt påstående. I
sina lika förvirrade dementier dagen därpå är det enda dokument Tengroth tar fram ZENITs
broschyr om hamnarbetarstrejken. Mycket tyder på att han inte ens tittat i den. Han påstår
'nämligen att den är ett tidskriftsnummer och att den utgetts av KFML-avdelningen i Lund.
Båda dessa uppgifter är helt falska.
Broschyren ger en saklig beskrivning av hamnstrejken och ger inget stöd för påståenden om
några dunkla krafter bakom strejken, och det står också att ”någon som helst roll i själva