LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

39
teatern en musical med Lasse Lönndahl. På söndagen har NJA-gruppen framträtt i
Svappavaara och Kiruna.
På kvällen sammanträder NJA:s verkstadsklubb med företrädare för de strejkande vid
malmlastningen i Luleå. Verkstadsklubben kräver att LKAB-arbetarna bryter strejken. NJA är
beroende för sin malmförsörjning av LKAB-arbetarna.
När LO-ledningens inhopp blir känt, förklarar strejkkommittén, att det inte ändrar något i sak
och att de strejkandes linje ligger fast. Holmlund kommenterar Gruvledningens nesliga
agerande: pudlarna sitter vid husbondens fötter och viftar med svansen.
Enheten och kampviljan ökar ytterligare
Tisdagen den 16 december. Efter uppgörelsen med LO-ledningen ger LKAB ett helt
avvisande svar på gruvarbetarnas begäran om förhandlingar. På eftermiddagen ordnas ett nytt
demonstrationståg i Kiruna, som samlar ännu fler än förra gången, ca 5 000. För mötet räcker
inte Sporthallen, utan det hålls i stället i Stadshuset. Luspa talar om vad konflikten ytterst
gäller. Man kan kompromissa om mycket, men inte om människovärdet. Rantatalo berättade
om hur bolaget plockat bort nycklarna till dynamitskåpen i gruvan. De tror att vi är samhällsfarliga.
Men vi river inte ner. Det är vi som ska bygga det nya samhället. Rantatalo får de över
4 000 församlades enhälliga förtroende som förhandlingsledare. Lika enhälligt beslutar man
att strejken ska fortsätta och att förhandlingar ska föras i Kiruna och inte i Stockholm.
I Luleå bryter strejken samman. De strejkande där hade inte haft någon närmare och fast
kontakt med dem vid malmfälten. Det är en liten arbetsplats med hög medelålder i en stad,
som inte präglats av strejken. Arbetarna hade inte kunnat stoppa ett effektivt strejkbryteri av
avdelning 40:s styrelse och av tillfälligt anställd personal. Strejkbrytarna kunde göra den sista
båten för vintern färdig. Två faktorer fällde utslaget: påtryckningarna från Metall och LO:s
inhopp. Då föreföll läget hopplöst för Luleåarbetarna.
Onsdagen den 17 december. Avdelning 12 har informationsmöte i Folkets Hus. De strejkande
beslutat sig för att bevaka det, och 800 möter upp. Förbundsombudsman Wiklund får uppmaningen
att omedelbart sticka från stan. Atle Lans frågar mötet om det står på avdelningsstyrelsens
sida. Dånande nej. Lika bedövande ja på frågan om det stöder strejkkommittén.
Uppmaningen att återgå till arbetet förkastades. Bara en MRA-are, Per Idenstam, talar för att
bryta strejken. Själv är han också strejkbrytare, men eftersom en ensam man i en gruva inte
kan göra mycket har LKAB gett honom permitteringslön. Dagen därpå utnämner Norrländska
Socialdemokraten och en massa borgartidningar strejkbrytaren till Kirunas modigaste karl.
På onsdagskvällen börjar strejkkommittén i Kiruna dela ut strejkkort, med rutor för 16 veckor.
Arbetarna ska uppge namn, nummer, hyra och familjestorlek på kortet.
Luspa uttalar att strejkrörelsen kommer att fortsätta även efter en uppgörelse. Kommittén
måste ta ansvaret för att kanalisera sådana förväntningar på samhörighet, broderskap att också
vår vardag präglas av strejkrörelsens anda.
Torsdagen den 18 december. En ny ståtlig demonstration med facklor och plakat ordnas i
Malmberget på eftermiddagen. Det följs av ett möte i Sporthallen med 2 000 personer.
Förnyad beslutsamhet att fortsätta strejken. Kyrkoherden i Malmberget, Martin Ågren,
förklarar de strejkande sitt helhjärtade stöd och får varma applåder. Strejkkommittén i
Malmberget beslutar också om strejkkort. På kvällen sammanträder Gruvfyran. Någon öppen
konflikt mellan strejkande och avdelningsstyrelse förekommer inte, och styrelsen lägger i en
rapport fram preciserade krav med samma innehåll som strejkkommitténs.
På eftermiddagen är det strejkmöte i Svappavaara. Luspa representerade Kirunakommittén.
Han frågar: Ska förhandlingarna föras i Kiruna? JA. Ska förhandlingarna föras i Stockholm?