LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

15
Förhandlingarna strandade på LKAB:s bud om 1,8 öre för de förra och 3,4 öre för transport av
gråberg och 4,5 öre för malm. Efter sex månaders väntan togs nya förhandlingar upp, och då
hade LKAB sänkt sitt bud från 1,8 till 1,5 öre för borrarna.
Under segslitna förhandlingar kom man så tre veckor före strejken fram till en situation där
LKAB ställde ultimatum: ta 1,9 öre annars behåller vi de gamla ackorden, som skulle gett
ännu mindre. Därmed var förhandlingarna slut. De 40 öre, som det talades om i strejkens
början, var skillnaden mellan arbetarnas förväntningar och krav på 13.50/tim och å andra
sidan LKAB:s ultimatum, som gav 13-13.10. De andra grupperna i förhandlingsomgången
fick inte heller sina krav tillgodosedda.
Också i Kiruna och Malmberget hade en akut lönekonflikt vuxit fram under hösten. Den 9
september träffades en central uppgörelse i Malmberget om arbetsvärdering och nya löner,
baserade på SAF–LO-överenskommelsen. Enligt den ska påslagen räknas på förtjänsten under
andra kvartalet föregående år, varför de grupper som lyckats skaffa sig löneglidning, inte kan
tillgodogöra sig den. Den fasta delen av ackordet ökades betydligt, och den rörliga minskade i
motsvarande mån. Dessutom genomdrev bolaget ett arbetsvärderingssystem med en s k
omräkningsfaktor. Flera i arbetarnas förhandlingsdelegation, däribland en del av de blivande
strejkledarna, reserverade sig mot detta.
Omräkningsfaktorn är en multiplikator som multipliceras med den rörliga ackordsdelen. Den
är olika för olika arbeten. Bolaget och avdelningsstyrelsernas majoritet bedyrade och
garanterade, att det nya systemet inte skulle leda till någon lönesänkning. Det gjorde det,
framför allt i Kiruna. Värst var det för arbetarna i verkstäderna. Exempel på lönesänkningar
på upp till två kronor har tagits fram. Rantatalo har belyst omräkningsfaktorns effekt på sin
egen lön. Han är gruvbyggare (under jord), ett hårt och kvalificerat arbete. Före uppgörelsen
tjänade han 15.67: en fast del på 5.81, en rörlig del på 5.48 och en upparbetningsprocent på 80
som gav 4.36. Efter det nya systemet får han en lönesänkning på 79 öre till 14.88: en fast del
på 9.70, en rörlig del på 4.00 multiplicerad med omräkningsfaktorn 0,72 vilket ger 2.88, plus
samma upparbetningsprocent, vars förtjänst nu multipliceras med 0,72 och ger 2.313.
Enligt Gruvs ordförande skulle pensionsförmånerna vid LKAB vara avsevärt bättre än vid t ex
Gränges. De ofta hårt nerslitna och i många fall silikossjuka pensionerade gruvarbetarna vid
LKAB hävdar i alla fall att deras situation är grym. Om en arbetare blivit skadad och har rätt
till livränta, så har LKAB skaffat sig avtalsenlig rätt att dra av livräntan från den pension
företaget betalar ut. Arbetarna har också vänt sig mot LKAB:s försök att begränsa
pensionerna genom att inte räkna en del underjordsarbeten som pensionsgrundande enligt
bestämmelserna för underjordsarbete. Sedan länge har gruvarbetarna krävt sänkt pensionsålder.
Fr o m i år ska den sänkas till 63 år. Strejkkravet var 60 år. Tidigare har LKAB använt
pensionsåldern som konjunkturregulator, dvs företaget ger ibland reducerad pension vid 65
eller 63 år för att reglera tillgången på arbetare.
b. Personalpolitik
LKAB var tidigare ett i hög grad patriarkaliskt styrt företag, dvs med en helt odemokratisk
förmyndaranda men ändå med en viss husbondeaktig hänsyn till arbetarna. Patriarkalismen
grundades på Hjalmar Lundboms tid – han var i ett par decennier chef för LKAB fram till
1920 – en tid då bolaget svarade för nästan alla samhällsfunktioner vid malmfälten. I stort sett
ersattes patriarkalismen med mera moderna bolagsmetoder för att pressa arbetarna då staten
tog över och tillsatte en ny företagsledning, även om det renodlade husbondeväldet avslöjades
och knäcktes.
Om målsättningen för den nya företagsledningen sa disponent Göransson i en återblick 1967:
”För tio år sedan var vår målsättning att öka effektiviteten vid förvaltningen och att öka