LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

33
På tisdagskvällen gör LKAB sin första manöver. Man låter till facket framföra hot om lockout
av hela gruvan i Svappavaara och att om så skulle behövas ”sätta den i malpåse” i flera år.
Strejken sprider sig men läget är oklart
Onsdagen den 10 december. 135:ans ordförande kommer upp till de strejkande på morgonen
och framför LKAB:s lock-outhot. Bolaget kan slå igen gruvan och ha den i malpåse fem, tio,
femton, tjugo år. Vill ni (de strejkande) ta på er ansvaret för 350 mans sysselsättning? Lite
senare på förmiddagen kommer ombudsman Rehnkvist och upprepar hotelserna. Effekten blir
bara att arbetarna blir ännu mer förbannade. Har bolaget råd att slå igen hela gruvan har dom
väl råd att ge oss en riktig lön?
Medan ordförande Lars Lindström och ombudsman Rehnkvist framför bolagets argument,
hade en del av dessa förlorat åtminstone sin omedelbara effekt. LKAB behövde inte hota med
permitteringar, eftersom arbetarna själva gick i strejk. Förmiddagsskiftet vid kross och
sovring började aldrig arbeta på onsdagsmorgonen. Vid anrikningsverket körde man ut det
man höll på med. Strejken var total i Svappavaara kvart i elva, efter rasten. Anrikning och
kulsinter var de sista grupperna.
På onsdag förmiddag börjar strejken också i Kiruna. Massmedia har svarat för informationen
om vad som hänt i Svappavaara. Man börjar diskutera i verkstäderna om strejken i
Svappavaara och om man själv skulle göra något. Det blir inte så mycket arbetat den
förmiddagen, och strax efter rasten, vid tolvtiden blir det definitivt sittstrejk. Mekaniska
verkstaden och truckverkstaden är de första som lägger ner. Halv ett ungefär sätter sig
arbetarna på förrådet. Dessa arbetsplatser ligger ovan jord. Arbetarna på verkstäderna var
bland de som drabbats allra värst av omräkningsfaktorn. Sedan sprider sig strejken till andra
avdelningar under eftermiddagen. Man använder lokaltelefon, plakat vid infarter och
personliga bud för att sprida information. Under jord var det först eftermiddagsskiftet, som
går på strax före tre, som satte sig.
På onsdagskvällen är läget fortfarande oklart i Kiruna. Alla grupper har inte gått i strejk än,
kraven och formen för strejken är ännu inte formulerade. I Malmberget har ännu ingenting
hänt.
I Svappavaara däremot anordnas på onsdagskvällen det första strejkmötet, i skolan. Mötet
präglas av en orubblig beslutsamhet. Mötesordföranden frågar: Hur många är beredda att offra
allt för att vinna den här strejken? Alla sträcker upp handen.
Avgörandet: strejken blir total och organiserad
Torsdagen den 11 december. På förmiddagen sitter alla arbetare i Kiruna, men läget är
fortfarande oklart. Harry Holmlund försöker få tag på ombudsman Rehnkvist för att be honom
att äntligen ta itu på allvar med omräkningsfaktorn. Rehnkvist är oanträffbar. På kontoret
börjar fyra postflickor sympatistrejka. De hotas med omedelbart avsked och tvingas tillbaka
till arbetet (de var oorganiserade). (Senare, när strejkrörelsen tagit form, går alla
kollektivanställda på kontoret i strejk.)
I Malmberget börjar strejken också ovan jord. Strax efter skiftets början 6.30 sätter sig det 40tal
man som arbetar på mekaniska verkstaden i Vitåfors. Ett par timmar senare strejkar man
vid malmbehandlingsverken. På rasten vid niotiden hör arbetarna i gruvan under jord i
gruvradion att arbetarna ovan jord gått i strejk och sätter sig också. Vid elvatiden omfattar
strejken så gott som hela förmiddagsskiftet. Eftermiddagsskiftet går aldrig i arbete.
När malmlastarna i Luleå ska på sitt skift kl 14, sätter de sig i manskapshuset. Mekaniska
avdelningen vid Luleåförvaltningen går också i strejk en stund senare. Bara fackförenings-