LKAB-strejken 1969-1970 - Marxistarkiv

27
ordförande i Liberia ingav inte förtroendeman Isaksson några misstankar. Nejdå, ”Tubman Jr
var en intressant bekantskap ... Han föreföll känna varmt för sitt folk”. Artikeln slutar med
några högstämda citat av Gränges' VD, Erland Waldenström, som redogör för svenska
företags civilisatoriska mission i Afrika.
Under årens lopp tvingas förbundsledningen inta en något mindre entusiastisk attityd till
Tubman och Tubman Jr. Men LAMCO-projektet älskar man med samma glöd. Så kommer då
det pinsamma TV-programmet. Man skickar – på arbetsgivarnas bekostnad – ner en
delegation under ledning av Karl-Erik Rehnkvist, som så småningom blev berömd för sitt
agerande i samband med LKAB-konflikten. Delegationen kommer hem med en rapport där
man viftar bort kritiken. (Gruvarbetaren 1-67.) Under tiden har den alerte förbundsordföranden
(Lindell) publicerat en artikel (Gruvarbetaren 10-66) som tvärsäkert avvisar alla
anklagelser mot LAMCO och i tonen ansluter sig rätt väl till Isakssons inlägg fem år tidigare.
I Gruvarbetaren nr 4-57 publicerar man emellertid en artikel av LO:s utsända till Liberia,
Ahlvarsson och Blomkvist, som är mycket kritisk mot LAMCO:s agerande i samband med
Nimba-strejken. Då vänder man kappan i Grängesberg. På kongressen samma sommar
föredrar ombudsman Allan Viklund en rapport där man erkänner att TV-programmet var helt
rättvisande. Lindell får kritik för sin artikel. Den kritiken låtsas han inte om.
De här två fallen är typiska för Gruvindustriarbetarförbundet. Arbetsgivaren har alltid rätt,
utom ibland, när LO säger han har fel. Då kanske han har fel. Han har däremot alltid rätt när
medlemmarna i Gruv säger att han har fel.
Förbundets historia; framväxt av politiska motsättningar
Gruvarbetarnas fackförbund bildades 1895 av arbetare i Grängesberg och trakten däromkring.
Man hade täta kongresser i det nybildade förbundet, men det var svårt att bilda en fast
organisation, som verkligen var slagkraftig och kunde hävda gruvarbetarnas intressen.
År 1900 inträffade en förändring som var av stor betydelse. På en kongress i Grängesberg
beslöt man att anställa Calle Lundberg som ”förtroendeman”. Lundberg hade då just blivit
utsedd till ombudsman i Malmbergets arbetarekommun och förenade posterna som
gruvarbetarfunktionär och partiombudsman. Förbundsstyrelsen stationerades också i
Malmberget och valdes från avdelningarna i Malmberget, Koskullskulle (nu borta) och
Nautanen (likaså).
Detta arrangemang blev dock besvärligt. Förtroendemannen fick flänga omkring i landet på
ett omöjligt sätt, och efter tre år beslöt man att anställa Lundberg på heltid, och förlägga
honom i Stockholm, medan förbundsstyrelsen lades i Grängesberg. Lundberg fick fara upp på
sammanträdena en eller ett par gånger i månaden.
Denna ordning, med styrelse i Grängesberg och expedition och förtroendeman i Stockholm,
varade ända till 1924. Lundberg pensionerades då och efterträddes av N. P. Hansson, som
varit ombudsman i tjugo år i förbundet. I samband med detta flyttades förbundsexpeditionen
till Grängesberg, där alltså förbundsstyrelsen satt.
I tjugo års tid hade förbundet alltså sina funktionärer placerade trettio mil från förbundsstyrelsen.
När man beslöt att upphäva detta förhållande var det med motiveringen att man
ansåg att det skulle vara lättare att få till stånd ett samarbete mellan de mellansvenska och de
norrbottniska arbetarna om förbundsstyrelsen kom till Grängesberg. I debatten diskuterades
inte ens de organisatoriska konsekvenser en lokalisering till Stockholm hade haft för förbundet,
men det är uppenbart att förläggningen till Stockholm hade varit en styrka för Lundberg,
som på det sättet kunde sköta förbundets angelägenheter utan störande inblandning. Han
bekämpade också flyttningsförslaget. De stora avdelningarna i Grängesberg och Kiruna