Att kommunicera risker - Myndigheten för samhällsskydd och ...

2. Riskkommunikationens
förutsättningar
Information före, under och efter en olycka
Riskkommunikation består vanligtvis av flera led av information~insatser.~
Det är kanske klarare och tydligare i den aktueila typen av informations-
insatser än i andra. Den första delen, medvetandegörandet, består i att göra
allmänheten medveten om att det föreligger vissa risker med att bo i ett visst
område och hur de skall hantera en risksituation. Informationen skall vara
av ett sådant slag att mottagarna kan förbereda sig för händelsen i fraga.
Det andra ledet, aktiverandet, består i att informera allmänheten om att det
har intraffat en olycka eller en händelse av något slag som kräver en viss typ
av aktivitet fiån den enskilde individens sida. Förutom att informera om
själva olyckshändelsen gäller det att tala om vilka aktuella risker allmän-
heten eller grupper av allmänheten kan tänkas råka ut för och hur de skall
hantera dessa saker. I hög grad gäller det också att utforma budskapen så att
mottagarna, trots den nya situationen, känner sig lugna och inte handlar
överilat och på ett sådant satt att samhälles resurser tas i anspråk i onödan.
Det tredje steget i riskkommunikationsprocessen, återställandet, innebär att
övertyga de berörda manniskoma om att krisen är över och att livet kan
återgå till det normala.'
7 Inom forskning om kriskommunikation skiljer man ofta mellan fyra olika faser,
varningsfasen, dvs en period under vilken det kan dyka upp incidenter som varnar för större
olyckor, akutfasen, dvs da en nödsituation har uppstått, aterhämtningsfasen, vilket är den
närmaste perioden efter den aktuella krisen och som innebär att företaget tar reda p4 saker
och ting efter kriser och samtidigt försöker hämta andan inför nya satsningar och
upplösningsfasen, dvs den period da krisen i sin helhet har awhrjts. (se t ex Lagadec,
Patrick, Preventing Chaos in Crisis. Strategies för prevention, control and damage
limitation. McGraw Hill. London. 1993. Sid 35) Den uppdelning som gjorts här är mer
anpassad till en process än till olika stadier. I de arbeten som har gjorts om information och
kommunikation i anslutning till Seveso-direktivet har man vanligtvis skilt mellan tre typer
av information: pre-preinformation och avsett information om itgärder för att förebygga
olyckshändelser; pre-postinformation, dvs information om det beteende som skall iakttas
efter det att en olyckshadelse inträffat och, slutligen, post-postinformation, vilket avser
information som ges efter det att en olyckshändelse intraffat ( De Marchi, B. och
Funtowicz, S., Allmänna riktlinjer för informationen till allmänheten. Direktiv
82/501/EEG-Bilaga VII. Joint Research Centre. Odat. Sid 5). De bada första typerna av
information ryms inom det som jag har kallat information för att medvetandegöra
allmanhet, arbetare och aven företradare för riskanlaggningar och att förebygga olyckor sa
långt möjligt är. Eftersom den information som skall ges i samband med en storolycka
awiker fkh den information, som annars ges efter en olycka har inträffat, f ms det
anledning att skilja mellan de bada, vilket jag har gjort genom att skilja mellan
"aktiverande" och "Aterställande" information.
Definitionen av begreppet "riskkommunikation" varierar en hel del mellan olika för-
fattare. Hedman och Trost gör en distinktion mellan riskinfonnation och riskkornmunika-
tion och menar att det är först när mottagaren har en möjlighet att reagera p& sända
meddelanden som vi kan tala om kommunikation (Hedman, Lowe och Jan Trost,
Riskkommunikation. Rapport Risk- och miljöavdelningen P21-183/97. Statens
räddningsverk. Karlstad. 1997. Sid 1 1). Definitionen av riskkommunikation