Att kommunicera risker - Myndigheten för samhällsskydd och ...

3. En modell för kommunikation av
risker
Nedan har ett försök gjorts att systematisera stegen i en kommunikations-
process, som involverar såväl en kampanjverksamhet som en mer utredande,
undersökande verksamhet och där syftet överepsstämmer med målsatt-
ningen formulerad ovan. Även om det i figur 1 framstår som att stegen tas
ett efter ett fungerar det i praktiken inte på det sättet. Många, för att inte
saga de flesta, aktiviteterna genomförs mer eller mindre parallellt.
Utgångsläge - Problemidentifiering
Genom det s k Sevesodirektivet har problemet identifierats. Ett antal
industrier i Sverige bedriver en verksamhet, som kan vara farlig för allrnän-
heten. De åläggs genom Sevesodirektivet att lämna information till myndig-
heterna avseende riskerna. Den berörda allmänheten skall hållas informerad
om den aktuella verksamheten, vidtagna säkerhetsåtgärder och lämpligt för-
faringssätt vid en eventuell olycka. I och med avtalet har problemområdet
definierats. Därmed skapas en medvetenhet kring problematiken både bland
berörda företag och kommuner. Samtidigt växer det fram ett stort informa-
tionsbehov hos allmänheten. Sannolikt har en mycket liten del av befolk-
ningen inom ett riskomrade kunskap om aktuella risker och hur de skall bete
sig i en nödsituation. Hur informationsbehovet skall tillfiedsställas bör
lämpligen diskuteras inom ramen för en projektgrupp, där berörda aktörer är
involverade.
En projektgrupp tillsatts
På ett så tidigt stadium som möjligt bör en projektgrupp skapas.60 Gruppen
skall ha det övergripande ansvaret för att Sevesodirektivet implementeras på
orten och därmed också for kommunikationsinsatserna i anslutning till
direktivet. Gruppen bör bestå av representanter for aktuellt/-a riskforetag
och kommun samt medie- och kommunikationsvetenskapligt kunniga per-
soner. De senare kan hämtas fran reklam- och konsultbyråer inom närings-
livet ochleller forskare med kommunikationsvetenskaplig bakgrund vid
universitet och högskolor. Företagen bör representeras i gruppen av någon
person med säkerhetsansvar inom företaget respektive någon som kan
företagets informationsverksamhet. Från kommunens sida bör Räddnings-
tjänsten och informationsavdelningen vara representerad. En av kommunens
representanter bör vara sammankallande i gruppen.
En tidigare forskningsöversikt pekar just pA att forskningen har uppmärksammat
problemen att skapa en slagkraftig organisatorisk samverkan (Flodin, Bertil, Mjmdigheters
kriskommunikation. En kunskapsöversikt. Psykologiskt Försvar. Rapport nr 163:2.
Stockholm. 1993. Sid 57).