Att kommunicera risker - Myndigheten för samhällsskydd och ...

strategier, som har utnyttjats och fortfarande utnyttjas i detta arbete.'' Ordet
"strategier" de aktuella företagen att fi-amstå som mycket medvetna i sin
roll som kommunikatörer. Så förhåller det sig nog inte alltid. Det valda är
kanske inte alltid så genomtänkt och inte heller en produkt av ett konkret val
utan kanske i första hand uttryck for en foretagskultur, som kan vara mer
eller mindre öppen. I princip kan vi skilja mellan @ra olika strategier.
får
Lejonets strategi
Den här strategin innebär att den aktuella aktören avvisar allmänheten,
antingen genom total tystnad eller genom att dementera problem i anslut-
ning till verksamheten. Aktören tror att han är tillräckligt stark for att kunna
rida ut i princip vilken storm som helst omkring den egna verksamheten.
Strategin kan vara att vinna tid. I princip innebär strategin att allmänheten
ignoreras helt och hållet. Under en period när ingenting väsentlig har
inträffat kan en sådan här strategi fungera. Om en nödsituation uppstår,
kommer det att innebära stora problem för samhället med en aktör, som inte
är beredd att informera i den utsträckning som andra institutioner i samhället
förväntar sig. Även efter en olycka kommer det att finnas stora behov av
och krav på information och möjligheter att diskutera det inträffade med
inblandade parter, vilket en aktör med den aktuella strategin förmodligen
inte kommer att leva upp till. Det är väl frdor allt för den här gruppen av
aktörer på riskområdet som tillämpningen av Sevesodirektivet kommer att
ha stor betydelse. De tvingas i och med direktivet till mer aktiv informa-
tionshantering.
Musslans strategi
Den här strategin bygger på att informera, men inte mer än absolut nöd-
vändigt for att överleva. Den aktuella aktören tar i så lite utsträckning som
möjligt hänsyn till allmänheten, dvs 12hnm.r så lite information som över-
huvud taget är möjligt, om krav inte ställs av någon myndighet. Strategin är
'O Sandrnan (ibid. 1 170 hmstaller det som att det över tid har existerat olika satt att se pit
riskkommunikation. Det är möjligt och till och med troligt att uppfattningen om vad som är
mest Iihplig metod kan ha varierat över tid, men samtidigt är det svårt att föreställa sig att
alla inblandade parter vid en och samma tidpunkt skall bli medvetna om nya tankesatt.
Sandman talar följaktligen om fjm steg i riskkommunikationens utveckling, niimligen The
Stonewall Stage, The Missionary Stage, The Dialogue Stage och The Organizational Stage.
Den första strategin, som i princip innebar att allmänheten ignorerades i
kommunikationssammanhang, gallde, enligt Sandman, fiam till mitten av 1980-talet. Steget
därefter innebar att tonvikten lades p3 att utbilda allmänheten om risker. Det tredje steget
introducerades i slutet p3 1980-talet och innebar, som begreppet antyder, ett intresse för att
kommunicera med mottagargruppen. Det fjärde steget menar Sandman att en del
progressiva företag har gatt in i under bö jan av 1990-talet. Steget innebär insikt i att
effektiv riskkommunikation ofta inte passar in i existerande organisationsform, dvs att
organisationen behöver förhiras för att riskkommunikation skall kunna komma till stand
p3 ett satt som de nya tankegångarna kraver. Sandman sager (sid 119) att "The cutting-edge
risk communication question today is no longer how to communicate with the public about
risk; we have moved a long way toward answering that one. The cutting-edge question is
how to become the sort of organization that can do it."