Materialkatalog 2, 2007-2008 - Sida

Så kan vi undervisa om det nya biståndet
Om det istället var vi, Sverige, som skulle få bistånd. Och om
Indien var givare och ville hjälpa oss förbättra vårt polisväsende,
som indierna tycker är så ineffektivt. Eller sektorn för
tjänster i hemmet. Skulle vi då tacka och ta emot? Eller hur
skulle vi reagera?
– Den som bestämmer över pengarna beslutar till fördel för
det han tycker är bra. Det är typiskt!
Kenneth Hermele är ekonom och författare och undervisar i
utvecklingsekonomi vid Växjö universitet. Då Den Globala
Skolan arrangerar ett heldagsseminarium i Stockholm om det
nya biståndet är han huvudtalare. Men först har han deltagit
i den inledande simuleringen¹ – den som vänder på begreppen.
Som gör Sverige till mottagare för bistånd. Och deltagarna
till brickor i det spel som kallas utvecklingssamarbete.
När seminariedeltagarna delades in i grupper som var för
sig skulle övertyga den indiska biståndsorganisationen Adis –
motsvarigheten till Sida – om just den egna verksamhetens
fördelar, hamnade Kenneth Hermele i gruppen som ville
hjälpa Sverige med den lokala demokratin. Gruppen hävdade
att lokal demokrati är basen för allting, och att en stor
del av de 15 miljoner biståndsrupier som stod på spel därför
borde gå hit. Men Adis hade redan bestämt sig. Skulle Sverige
få bistånd fick det bli till utbildning och sjukvård, med en
mindre del till rättsväsende och tjänster i hemmet. Lokal demokrati
fick inget stöd alls!
”Biståndsdebattens modevågor” kallar Kenneth Hermele sin uppställning
över de trender som har kommit och gått i utvecklingssamarbetet.
Anpassning
Men nu står Kenneth Hermele framför de 50-talet deltagarna
i Sidas nya hus – Konstfacks gamla – på Valhallavägen.
Publiken är lärare från främst södra och mellersta Sverige,
de flesta från gymnasieskolan. Morgonens övning blir
exempel på hur relationen mellan givare och mottagare alltför
ofta har sett ut. Givarna bestämmer mottagarens behov,
och ska det bli något måste den senare anpassa sig.
Så har det i alla fall varit. Förhoppningsvis kan det som är
den här dagens tema – ”det nya biståndet” – innebära förändring
till det bättre. Sveriges politik för global utveckling,
PGU, antogs 2003 och betonar både de fattigas perspektiv
och ett rättighetsperspektiv. Och Parisdeklarationen från
2005 talar om att givarna ska samordna biståndet som ska
anpassas till mottagarnas egna prioriteringar. Det ska avdelningschefen
på Sida Maria Stridsman prata om senare.
Modevågor
Kenneth Hermele fyller först den vita tavlan bakom sig med
olika begrepp – från ”biståndets gyllene tidsålder” då alla
trodde på biståndets goda effekter och var överens om hur
det skulle se ut, via 70-talet med fattigdomsbekämpning, 80talet
med strukturanpassningsprogram och gränslös tilltro till
”marknaden”, 90-talet med nedskärningar och så – till sist –
2000-talet med deklarationer av olika slag. Den mest omtalade
av dessa är Millenniemålen 2000².
Kenneth Hermele beskriver sin uppställning som ”biståndsdebattens
modevågor”.
– Och det vi har nu, 2006, är en mycket bättre period än
den där!
Och så pekar han på tavlan där han har skrivit ”1980-tal”.
I kanten står ”Bildt” och ”Thatcher” och ”den enda vägens
politik”.
Moment av
aktivt lärande
ingår i Den Globala
Skolans
seminarium.
Uppdraget ska
utföras under
absolut tystnad.
Det går undan,
men jobbar alla
för samma sak?
Ömsesidighet
Sedan måste Kenneth Hermele vidare och missar därmed
nästa simulering – där alla deltagare på en lapp får en uppgift
som de under tystnad ska utföra. Alla tror, åtminstone till en
början, att de har ett gemensamt mål. Petronella Rydén och
Albert Svensson leder övningen. Efteråt får lärarna diskutera
hur de skulle kunna använda detta i sin egen undervisning.
Kan eleverna bättre förstå den svagares villkor om de själva
har satts i hans situation? Kan övningen användas även för
yngre barn? Och varför agerade de själva som de gjorde?
Maria Stridsman hakar på där Kenneth Hermele slutade.
Hon leder Sidas avdelning för demokrati och social utveckling,
DESO, och föredrar – som företrädaren i talarstolen –
det nya biståndet.
– Men nog är det konstigt, att det skulle dröja så himla
länge och behövas ett möte i Paris för att vi skulle komma på
att vi behövde samarbeta – givare med mottagare, och givarna
sinsemellan, sammanfattar hon sina tankar.
Text och foto:
Ingrid Svensson
1
Simulering kallas också ”aktivt lärande” och innebär att en grupp utifrån vissa givna förutsättningar ska lösa ett problem. Det kan handla om
världshandeln, befolkningsfrågor, demokrati, miljö, främlingsfientlighet, rasism. Syftet är att gruppen ska få en gemensam erfarenhet att
utgå ifrån.
² Världens länder enades år 2000 om åtta mål för att år 2015 ha halverat fattigdomen. Se mer på www.millenniemalen.se.
FAKTA
Utvecklingssamarbetet förändras oavbrutet. Under senare tid
har Millenniemålen från 2000, Sveriges politik för global utveckling
från 2003 och Parisdeklarationen från 2005 inneburit
nya synsätt och nya sätt att arbeta – såväl tillsammans
med utvecklingsländerna som med andra givare.
”Det nya biståndet” är ett i en lång rad av seminarier och aktiviteter
som Den Globala Skolan varje termin arrangerar för
personal i skolan. Syftet med just detta seminarium var att ge
ny kunskap till skolan om det svenska utvecklingssamarbetet,
och att samtidigt tipsa om nya sätt att kommunicera dessa
kunskaper.
Se Den Globala Skolans programkatalog för mer information,
www.denglobalaskolan.com.
27