Fältbiologen 3-4/2005.pdf - Fältbiologerna

Duvhöksjakt
– privilegier för överklassen
I
Sverige finns det två länsstyrelser som fortfarande tillåter att
man får skjuta och avliva duvhökar, en art som annars är
helt fredad. Dessa två länsstyrelser återfinns i Skåne och i
Stockholm.
– Det här är en kvarleva från gamla tider då ett utbrett
rovfågelhat rådde och då vanföreställningen att rovfåglar var av
ondo för naturen fanns, berättar Sören Lindén från Stockholms
Ornitologiska Förening.
På många gårdar och gods runt om i Sverige finns en lång
tradition av att föda upp och sälja fåglar för jakt. Fasaner,
rapphönor och gräsänder är de populäraste arterna att föda upp
och använda till nöjesjakt. Jakten går ofta ut på att företag och
folk som har gott om pengar ger sig ut på såkallad ”direktörsjakt”,
det vill säga att man betalar för att jaga buruppfödda fåglar och
andra djur inom ett begränsat och ofta inhägnat område. Jakten
förekommer i stor omfattning på flera platser runt om i Sverige
och är en indsutri som omsätter miljontals kronor varje år. Denna
form av jakt är hårt kritiserad från naturvårdshåll och även av
vissa jägare.
Även uppfödningen är tveksam. Efter att äggen legat tre veckor
i ruvningsmaskiner väntar en drygt sju veckors uppfödning i
voljärer där trängseln för kycklingarna ofta är stor. Trängseln gör
att kycklingarna blir stressade och börjar hacka på varandra.
De gods och herrgårdar som bedriver uppfödning av
fasaner har möjlighet att söka och få tillstånd till att fånga och
i vissa fall skjuta eller slå ihjäl duvhökar. Resonemanget som
fågeluppfödarna använder är att duvhöken är ett stort problem
som predator på tamfåglarna. Det ges alltså tillstånd att döda
en fågel som annars är totalt fredad bara för att skydda de fåglar
som föds upp för nöjesjakt. Tillstånden fås via Länsstyrelsen och
även om kvoterna har dragits ned på senare år så förekommer
jakten fortfarande. Därtill ges det oförändrat generösa tillstånd
till fångst och förflyttning av duvhök. Det handlar om ett 20-tal
skånska gods som får detta tillstånd.
Kenneth Bengtsson, ordförande för Skånes Ornitologiska
Förening är kritisk till denna hantering.
– I år gav Länsstyrelsen för Skåne tillstånd till olika gods i
Skåne att döda sammanlagt 13 duvhökar, 11 av dessa dödades.
text: Daniel Avenäs
bild: Claes Pettersson
Det känns som att länsstyrelserna inte tar vår kritik och våra
synpunkter på allvar.
Duvhökarna fångas ofta i bur där det sitter ett lockbete, oftast
en levande duva som vanligtvis inte ges någon större hänsyn
eller omsorg. Fåglarna blir dessutom ofta mycket stressade av
hanteringen.
– Vid fångsten är det även vanligt att andra rovfåglar fastnar i
fällorna och tar skada, säger Sören.
Det finns även ett mörkertal, från flera håll berättas att det
dödas fler duvhökar än vad kvoterna tillåter. När duvhöken väl
är fångad innebär det en hel del extraarbete att forsla bort den,
alternativt föra den till en ringmärkare som tar hand om fågeln.
Vissa ornitologer hävdar att uppfödarna när de väl har fångat
fågeln med uppsåt hanterar den så ovarsamt att den avlider eller
blir så allvarligt skadad att den är tvungen att avlivas. Alternativt
att den helt enkelt dödas trots att den egentligen bara skulle
förflyttas. Kontrollen av hur uppfödarna sköter hanteringen
är mycket begränsad. I Stockholms län har det för 2005 getts
tillstånd att skjuta, eller fånga och slå ihjäl totalt åtta duvhökar,
men nyligen låg kvoterna mycket högre. 2001 var kvoten i
Stockholm 29 och i Skåne 40 duvhökar. Denna jakt har satt sitt
spår i duvhöksbeståndet och observationerna har minskat stadigt
genom åren.
Två arter ställs mot varandra. Duvhöken, en fredad, relativt
sällsynt rovfågel som har en lång historia bakom sig i Sverige.
Fasanen, en sentida införd icke spontan art som är helt
främmande för den svenska faunan och som i huvudsak bara
används till jakt. ...
Fältbiologen 3-4/2005 | 19