Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

två barn. Imlikki, deras dotter och Noihvos kusin, var fortfarande en
nära vän till Noihvo. Alla andra som hon haft som vänner var nu
uppslukade av deras lärlingskap och hade inte mycket tid till umgänge.
Imlikki och Noihvo var också lärlingar nu; kusinen ägnade
sig åt läderarbete under sin mor, och Noihvo var ju med Kyllakka.
Men ändå fann de tid för varandra, och Imlikki var den enda inte,
utom hennes föräldrar, som tyckte Noihvo var konstig på grund av
hennes utseende, även om hon skämtade om det ibland.
”God morgon, din uggla!” hördes ett rop från grannstugans tak.
Där satt Imlikki och hade förmodligen väntat på henne ett tag. Hon
såg också lite annorlunda ut än den vanliga korpikallan, fast inte till
den grad som Noihvo skilde sig. Hon hade hör rött som solnedgången
i motsats till den betydligt vanligare svarta eller mörkbruna hårfärgen,
och hennes hud hade lite mer färg i sig, där vanliga korpikalla
ofta var ganska bleka. Imlikki hade aldrig varit orolig för detta lite
annorlunda utseende; snarare hade hon visat upp sig som speciell
och varit stolt över det. Men det var också hennes sätt att vara.
”Du kunde ha väckt mig på ditt sedvanliga sätt”, svarade Noihvo,
och syftade på kusinens ovana att släppa ner vatten, sand och ibland
grus från glipor i taket ovanför Noihvos bädd. Imlikki hade alltid
varit mer morgonpigg än Noihvo, och det irriterade till och med
hennes föräldrar ibland.
Imlikki log, hoppade ner från taket och bytte samtalsämne.
”Skall du ut till tjärnen idag igen, med Kyllakka?”
”Ja, vi skall öva på samma sak igen.”
”Jag har hört att det bor en…”, började Imlikki, men avbröts av den
barska rösten från hennes far som stack ut huvudet genom ett fönster.
”Bli inte borta för länge nu igen.” Han fick syn på Noihvo. Han
hade egentligen aldrig gillat Noihvo eller hennes familj, men visade
det inte, för att undvika konflikter med både hennes familj och Raanji.
”Du har uppgifter här hemma”, sade han med blicken riktad mot
Imlikki igen.
”Ja, far. Jag kommer strax hem igen.” Hon var redan halvvägs dold
då hon börjat klättra nedför repstegen som ledde ner till marken.
Det fanns en upprensad yta på marken i byns centrum som agerade
som samlingsplats, och en av de senare jaktlagen var redan där,
redo att avgå. Imlikkis bror var bland dem, och de vinkade till avsked
innan han försvann iväg med sina kamrater.
”Är inte han i slutet på sitt lärlingskap nu?” frågade Noihvo.
12