Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

Sagan om
Noihvo
av Clas Olson
Prolog: Förluster
!
Bok I: Systrar
!
Bok II: Vänner
!
Bok III: Fiender
!
Epilog: Vandringar

Denna bok är © Clas Olson 2009 (clas.olson@stylized-lotus.com).
Ingen del av boken får reproduceras eller kopieras utan mitt
specifika tillstånd.
Varumärket Drakar och Demoner, samt inarbetade material,
karaktärer och termer som är särskiljande för Drakar och Demoner,
är © Riotminds AB, som äger den ekonomiska upphovsrätten.
www.stylized-lotus.com
Omslagsbild: Jimmy Jacobsson

Förord
Detta har varit ett ”hiskeligt” långt arbete, som det heter lokalt på
författarens nuvarande position. Det hela startade som en överdrivet
utbroderad bakgrundshistoria till en rollperson, som sedan växte till
Bok I: Systrar. Sedan blev det lite tryck och begär från de som läste
den historien att det skulle skrivas en förhistoria, om vad som hänt
tidigare, om upprinnelsen till Noihvos öden och äventyr. Efter att
den var klar hade jag insett att mitt ”stora mål med livet” var att bli
författare, så var det ju lika bra att skriva klart hela historien, som jag
hade blivit ganska fäst vid. Hela arbetet, från början till slut, har tagit
runt tre år; om jag hade skrivit i samma takt hela tiden som nu i
slutet, så hade det tagit bara drygt ett och ett halvt.
Detta är mitt första, men förhoppningsvis inte det sista,
skönlitterära verk av någon ordentlig storlek, och jag hoppas att det
blir en språngbräda in i framtiden. Fler böcker av helt annorlunda
ligger i bak- och framhuvudet, och delvis på papper, men någon
gång kommer jag kanske återvända till medeltidsfantasyn,
Trudvang, och kanske, kanske, till Noihvo och hennes vänner.
Denna bok skulle inte ha kunnat färdigställas utan stöd från min
familj och släkt, som envisas med att visa sitt intresse. Jimmy
Jacobsson skall ha tack för att ha skapat en mycket vacker bildmiljö
till boken, med många kommentarer från mig och många versioner
till granskning; en god kommunikation är A och O för en passande
bild. Forumisterna på RiotMinds Forum skall ha en jättelik eloge för
sitt arbete och engagemang, det är lika mycket dem som RiotMinds
själva som bär upp de svenska rollspelen. Och naturligtvis
RiotMinds själva, för att ha vågat skapa ett riktigt ”svenskt” rollspel i
Sverige; ett rollspel med en känsla som kan inspirera till stordåd. Må
de leva väl och länge än.
- författaren, juni 2009

Prolog:
Förluster
! "
Det Första Steget
# $

“N
oihvo! Noihvo, ligg inte där och sov bort hela morgonen!”
Sömnigt öppnade hon ögonen. Omedelbart mötte lukten av
brinnande granved henne, och helst ville hon bara kura
ihop sig bland fällarna igen och somna om. Det låga taket uppe på
hennes sovloft, knappt en halv manslängd högt, gjorde det väldigt
mysigt däruppe, och när man tittade ut från kanten kunde man se
hela stugan, förutom föräldrarnas sovplats, strax under henne.
Elden brann i mitten av rummet som hela stugan i stort sett bestod
av. Man fick vara väldigt försiktig med eld när man bodde i ett hus
av trä; eldstaden var en stenhäll med upphöjda kanter så att lågorna
inte skulle sprida sig. Mor stod vid elden och var precis klar med
morgonmålet, som av lukten att döma skulle bli grönrot med molnbär.
Naimo såg upp mot henne och log.
”Du får ingen mat genom att sitta däruppe som en annan fågelunge.”
”Då är det väl på tiden att jag blir utflugen och tigger mat utanför
boet då”, sa Noihvo glatt, slängde av sig vargfällen och klättrade nerför
stegen av flätade grenar. Hon satte sig ner vid matbänken och tog
emot träskålen av hennes mor. Molnbären var alldeles gyllengula,
Noihvo och hennes kusin Imlikki hade varit och plockat dem igår;
det var vid denna tid på året de var som godast.
”Var är far?” frågade Noihvo.
”Han är nog redan ute och jagar med laget”, sade Naimo medan
hos satte sig på andra sidan med en egen skål. Hon hade på sig den
där gröna tunikan som hon gjorde klart förra veckan. Det var inte
ofta hon sydde kläder åt sig själv, inte så där fina i alla fall. Mest bytte
hon bort dem mot mat och annat som man behövde, antingen här i
byn eller när Toisteli, Noihvos far, reste till de andra byarna i närheten
för att handla.
Noihvo hade på sig en ofärgad nattklädnad som hennes mor också
hade gjort, även om Noihvo hade haft en hand i den, då hon hade
berättat hur hon ville ha den. Hon skulle ha hjälpt till vid sömnaden
också, men mor sade att hon inte riktigt hade handlaget.
”Skall du till Kyllakka idag igen?” frågade Naimo.
”Ja, vi skall ut till tjärnen igen”, sade Noihvo eftertänksamt medan
hon avslutade sitt morgonmål. Hon hade fått en känsla i går kväll
när hon gick och lade sig, att gårdagen inte hade gått så bra som hon
trott. Det var som om hennes vitnermästare Kyllakka höll tyst om
något som rörde henne.
9

”Nåväl, klä på dig ordentligt idag bara. Det har regnat i natt och
det är nog ganska blött ute.”
Noihvo klättrade upp till sitt sovloft och bytte om till vardagskläderna;
tunna ylleplagg underst, och utanpå det jacka och byxa från
skinnet av en älg som hennes far hade tagit förra året, och som hennes
mor och moster, Raanji, hade hjälpts åt att sy. Raanji var bättre på
läderarbete än Naimo, men hennes mor var bättre på detaljer. Både
jackan, byxan och de tillhörande stövlarna var mycket vackra och var
utsmyckade med både graverade och ditsydda detaljer. På framsidan
fanns det an avbildning av den jaktscen med älgen och Toisteli som
var källan till kläderna, och på ryggen fanns det traditionella korpikalla-tecken
som hade en beskyddande effekt. Längs med ärmarna
på jackan fanns det vitnerskrift som Kyllakka hade skrivit åt henne;
de skulle hjälpa henne lite i att väva vitnern, hade han sagt. På byxorna
fanns det flätade grenar och blad från olika träd blandat med
bilder på stjärnorna som hon så intresserat tittade på nästan varje
natt. Stövlarna var dekorerade med löpande hjortar och harar. Hela
utstyrseln hade tagit över en vecka, bara för hennes mor och moster
att färdigställa, och först hade Noihvo inte vågat använda den, i
rädslan att förstöra den. Men hon hade blivit tillsagd att den inte
gjorde mycket nytta liggandes hoppackad uppe på loftet, och att både
Naimo och Raanji skulle bli väldigt glada över att se henne i den.
Så hon hade tagit fram den och använde den lite då och då, och den
visade sig vara riktigt tålig; den såg nästan ut att vara som ny fortfarande.
När hon gick ut med den för första gången så märkte hon att
många tittade på henne, men inte på hennes ansikte och hår som
vanligt, utan på hennes kläder. Detta hade kommit som en lättnad
för Noihvo; hon hade hud svart som korpens fjädrar och långt hår
vitt som snön på grantopparna om vintern. Hon hade aldrig sett någon
annan alf som hade det; det vanliga var mörkt eller svart hår
med ganska blek hy. Hon hörde ibland viskningar bakom hennes
rygg, men hon skulle inte bry sig om dem, sade mor. Viskningar om
Stjärnfödda och Ihana, som om de namnen betydde någonting. En
gång hade till och med en granne kommit in i deras stuga när hon
inte trodde att Noihvo var där. I själva verket satt hon på taket och
studerade stjärnorna, som hon så ofta gjorde.
”Det går rykten om att hon har ljusalfernas blod i sina ådror”, sade grannen.
10

”Det enda jag behöver veta”, sade Naimo, ”är att mitt blod flyter i hennes
ådror. Hon är min dotter; det är det jag bryr mig om.”
”Men tänk om hon är en av Ihana, de Utvalda? Eller kanske till och med
de Ödesbundna?”
”Prata inte strunt! Det finns knappt sådana bland korpikalla.”
”Men tänk om? Jag har hört…”
”Du hör en väldig massa, det kan jag tro, med dina båda döttrar som
skvallrar dagarna i ända. Noihvo kan vara drottningen av Ellikka om så
vara hänt, men hon är fortfarande min dotter. Och om ni där borta forsätter
sprida ut konstiga rykten om henne så kommer ni att få se på annat!”
Det var sällan Noihvo hörde henne mor så upprörd.
”Noihvo, vad gör du däruppe?” Hennes mors röst drog upp henne
ur minnena. Med alla de fina kläderna på klättrade hon ner från sitt
loft.
Hon vädrade den klara morgonluften när hon stack ut huvudet ur
stugan. Noihvos by bestod av ungefär trettio sådana stugor, formade
direkt ur de levande tallarna och granarna. De var som en blandning
av fågelbon och urholkningar i träden; det såg ut som om stammarna
hade växt i stugornas form, med täta flätade grenar och ris som tak.
Kattavaara var en i en grupp om tre sådana byar, och de var en av de
få fasta boplatser som svartalferna hade. De flesta levde ett nomadiskt
liv när de flyttade runt i skogen för att inte tära för mycket på
omgivningarnas resurser.
Så länge någon i byn kunde minnas så hade Noihvo och hennes
familj bott där, över tio famnar över marken, men ingen visste vem
som hade byggt stugorna. Noihvo visste att det fanns alfer med förmågan
att forma träd med endast viljan, men hon hade aldrig träffat
någon, eller hört om någon som hade gjort det här i närheten. Alfer
med sådana förmågor, Ihana, var vanligare bland stjärnskådarna
långt i söder; illmalaina, ljusalferna.
Mellan många bostadsträd löpte tjocka grenar och kopplade samman
dem som stigar. En av de första saker en alfunge fick lära sig när
de för första gången kom upp bland trädkronorna, var att hålla sig
borta från gånggrenarna tills de kunde undvika att falla av. Naturligtvis
brydde de sig lite om deras mödrars förmaningar, och lekte
ute i grenverken med sina vänner. Det var å andra sidan ett fullständigt
utmärkt, om än farligt, sätt att lära sig att klättra och balansera i
träden. Det hade även Noihvo gjort, en gång i tiden.
Noihvo sprang över en sådan gren nu, över till en grannstuga där
hennes mors syster Raanji bodde, tillsammans med hennes make och
11

två barn. Imlikki, deras dotter och Noihvos kusin, var fortfarande en
nära vän till Noihvo. Alla andra som hon haft som vänner var nu
uppslukade av deras lärlingskap och hade inte mycket tid till umgänge.
Imlikki och Noihvo var också lärlingar nu; kusinen ägnade
sig åt läderarbete under sin mor, och Noihvo var ju med Kyllakka.
Men ändå fann de tid för varandra, och Imlikki var den enda inte,
utom hennes föräldrar, som tyckte Noihvo var konstig på grund av
hennes utseende, även om hon skämtade om det ibland.
”God morgon, din uggla!” hördes ett rop från grannstugans tak.
Där satt Imlikki och hade förmodligen väntat på henne ett tag. Hon
såg också lite annorlunda ut än den vanliga korpikallan, fast inte till
den grad som Noihvo skilde sig. Hon hade hör rött som solnedgången
i motsats till den betydligt vanligare svarta eller mörkbruna hårfärgen,
och hennes hud hade lite mer färg i sig, där vanliga korpikalla
ofta var ganska bleka. Imlikki hade aldrig varit orolig för detta lite
annorlunda utseende; snarare hade hon visat upp sig som speciell
och varit stolt över det. Men det var också hennes sätt att vara.
”Du kunde ha väckt mig på ditt sedvanliga sätt”, svarade Noihvo,
och syftade på kusinens ovana att släppa ner vatten, sand och ibland
grus från glipor i taket ovanför Noihvos bädd. Imlikki hade alltid
varit mer morgonpigg än Noihvo, och det irriterade till och med
hennes föräldrar ibland.
Imlikki log, hoppade ner från taket och bytte samtalsämne.
”Skall du ut till tjärnen idag igen, med Kyllakka?”
”Ja, vi skall öva på samma sak igen.”
”Jag har hört att det bor en…”, började Imlikki, men avbröts av den
barska rösten från hennes far som stack ut huvudet genom ett fönster.
”Bli inte borta för länge nu igen.” Han fick syn på Noihvo. Han
hade egentligen aldrig gillat Noihvo eller hennes familj, men visade
det inte, för att undvika konflikter med både hennes familj och Raanji.
”Du har uppgifter här hemma”, sade han med blicken riktad mot
Imlikki igen.
”Ja, far. Jag kommer strax hem igen.” Hon var redan halvvägs dold
då hon börjat klättra nedför repstegen som ledde ner till marken.
Det fanns en upprensad yta på marken i byns centrum som agerade
som samlingsplats, och en av de senare jaktlagen var redan där,
redo att avgå. Imlikkis bror var bland dem, och de vinkade till avsked
innan han försvann iväg med sina kamrater.
”Är inte han i slutet på sitt lärlingskap nu?” frågade Noihvo.
12

”Jo, han är snart trettio vintrar”, sade Imlikki medan hon såg efter
jaktlaget som försvann till skogs. ”Han borde ha sitt yrkesprov alldeles
snart nu.”
Yrkesprovet var ett test där en lärling skulle demonstrera allt det
han lärt sig under sin lärlingstid. De olika proven var alltid höljda i
dunkel. Man visste aldrig när de skulle komma eller hur de skulle te
sig, och de var alltid olika för varje person. Ibland kunde en jägarmästare
bara säga åt en lärling att hitta ett stort byte, som en älg, och
fälla det, och inte komma tillbaka förrän det var gjort. En skräddarlärling
kunde få i uppgift att sy en utsökt klänning till en föreningsceremoni.
Noihvos yrkesprov skulle också komma en dag, även om
det var många vintrar bort. Hon hoppades att hon skulle klara det
bra, för att hantera vitnern, den kraft som flyter genom världen och
som ger den liv, var hennes kall, det kände hon.
”Han och en annan i jaktlaget jobbar bra tillsammans; jag tror nog
att de får göra provet ihop”, lade Imlikki till.
”Får man göra så? Vara flera som samarbetar i ett prov?”
”Visst, mästarna skapar provet som de själva tycker är bäst. Sapaki
i stugan där borta gjorde sitt örtsamlarprov tillsammans med sin syster.”
”Ja, men han misslyckades också. De bråkade för mycket och fann
inget”, sade Noihvo och log.
”Nä, och så kom de tillbaka tre dagar senare, hungriga och törstiga
som om de gått i de kala bergen!”, sade Imlikki med ett skratt.
”Det är för sådana som proven finns. Man måste kunna både samarbeta
och överleva här i skogen, inte bara kunna utföra sitt yrke.”
Det var vad Kyllakka hade sagt henne, men hon visste inte om hon
själv kunde leva upp till det.
De hade börjat gå mot utkanten av skogen, då Noihvo hörde sin
mors röst uppe från trädgrenarna. Noihvo tittade upp och såg hennes
mor slänga ner två stora äpplen. Det var årets första, och de såg
riktigt bra ut.
”Tack, mor!”, sade hon och gav det ena till Imlikki.
”Tack, moster Naimo!”, sade Imlikki, och mumsade på den färska
frukten. ”Kalenko måste gilla er, om ni får smaka på den första skörden.”
”Vi hjälpte till att driva bort några rådjur som höll på att äta upp
hela hans skörd för en månad sedan eller så. Annars skulle vi inte
haft några äpplen alls i år.”
13

De hade kommit fram till bygränsen och de stannade. Även om alla
i byn sedan barnsben hade fått kära sig grundläggande överlevnad,
så var det inte särskilt tryggt att röra sig ute i vildmarken ensam, om
man inte rörde sig i grupp som jaktlagen och samlarna gjorde.
”Nåväl, då får nog jag vända tillbaka här”, sade Imlikki. Hon lät
inte så upphetsad inför det. ”Tillbaka till mitt läderarbete.”
”Så, så, gaska upp dig nu. Det är ett viktigt arbete du lär dig, och så
vackra ting man lär sig att göra”, försökte Noihvo muntra upp henne,
och visade på hennes fina kläder.
”Men det du får lära dig verkar så mycket mer spännande!” sade
Imlikki med trånande ögon. Hon pressade ofta Noihvo på historier
om vitnern och de naturväsen som sampokka, vävarna, sades kunna
tala med. Men Noihvo hade inte gjort så värst spännande saker än;
mest suttit vid en tjärn och blundat och försökt lyssna på hon visste
inte vad. Förutom det som hände i går. Men Imlikki skulle inte förså.
”Jag måste nog gå nu, Imlikki”, sade Noihvo med ett leende på
läpparna. ”Fridens dag!”
”Fridens på dig också, Noihvo!” sade Imlikki med en vinkning och
gick tillbaka in i byn.
Det är tur att jag har henne. Det finns inte många andra som jag har att
vända mig till. Hon lät inte klumpen i hennes mage växa sig för stark,
utan vände sig utåt mot Ellikka, den täta skogen. Den var deras beskyddare
och moder, och samtidigt den som de var mest rädda och
respektfunna inför. Vitnervävarna var några av de få som kunde tyda
andarnas viljor och tycken, och det första som Noihvo fått lära sig
var att känna närheten av ondsinta väsen. Det var på detta sett som
hon kunde ta sig till den något avlägsna gläntan med tjärnen där hon
hade sina lektioner med Kyllakka.
* * *
Vägen till tjärnen, hennes och Kyllakkas huvudsakliga träningsplats,
var en del av testet, hade han sagt henne. Hon hade gjort resan
tre gånger tidigare, och de hade blivit värre varje gång. Noihvo undrade
om hon skulle klara av det denna gången, men skingrade snart
sådana tankar. Osäkerhet var ingen bra utrustning på vägen genom
skogens jättar.
Träden tornade upp sig ovanför henne, och byns trevliga ljud försvann
snabbt bakom henne. Det var visserligen tidig morgon, men
kylan som började krypa mot henne kändes inte särskillt naturlig,
14

och hon visste att De därute väntade på henne. Med bara ett
hjärtslags tvekan fortsatte hon att kliva över stock och sten, med
hennes mål, tjärnen och Kyllakka, tydligt i hennes sinne.
Förra gången hon hade sökt sig ut hit, det var för tre dagar sedan,
hade hon sett diser som rörde sig inte mer än tio famnar bort från
henne. De dansande dimandarna rörde sig sällan ensamma utan
hörde hemma i dimmornas rike, Dimhall, men ibland syntes de dansa
mellan träden, och då var det oftast ett järtecken för kommande
död. Noihvo kunde se dem nu igen, men betydligt närmare denna
gången. Deras beslöjade ansikten dök upp bakom de mörka stammarna
precis i ögonvrån, men försvann när man försökte titta på
dem. Noihvo ökade takten på sina steg, men aktade sig för att inte
snava på någon rot. Diserna var inte mer fasta i sitt hull än dimman
själv, men om de fick tag på en kunde de göra mycket värre saker
med en än skador på köttet.
Äntligen hittade hon fram till stigen som skulle leda henne till tjärnen.
Det var fortfarande en bit kvar, men nu skulle hon ha svårare
från att gå vilse i alla fall. Dimmorna började höja sig ute i skogen
och Noihvo började se sig oroligt omkring, hon hade aldrig sett de
dyka upp så snabbt förr. Något måste vara i görningen, något ödesdigert
måste vara på väg att hända.
Stigen gick över ett krön och då såg hon den. En enkel konstruktion,
gjord av två ungträd som böjts och flätats samman så att de bildade
en port. En dimgrind. Noihvo hade hört talas om dem bara i
sagorna, men hon kände igen den direkt. Den stod kanske två tjog
steg in i skogen från stigen, och dimmorna verkade extra täta kring
den. Men inget gick emot det hon såg när hon tittade in i grinden.
Innanför de ihopflätade grenarna var dimman så tät att man inte
skulle kunna se håret om det fladdrade framför ögonen, och den här
dimman glödde som tio eldbål var på andra sidan. Dessa dimgrindar
var bortom denna världen och sades vara portar direkt in i Dimhall,
och användes av vävare för att resa in i detta de dödas rike. Det sades
också att man kunde använda dem för att omedelbart resa
många dagsmarscher, lika snabbt som man bara tar ett enda steg.
Men andarna blev ofta vreda över detta användande av deras värld,
och de kunde ta en gruvlig hämnd för de som inte passade sig.
Noihvo fortsatte snabbt bort längs stigen då den krökte sig så att
hon fick ryggen mot grinden, men då tyckte hon sig höra viskande
röster bakom henne. Hon vred sig snabbt om, men ingenstans syntes
källan till ljudet till, ej heller dimgrinden. Hade hennes ögon och
15

öron förvillat henne? Dimmorna låg fortfarande kvar och diserna
framförde fortfarande sin mystiska dans, så Noihvo fortsatte på sin
väg. Hon hade börjat skaka också, och det var ett säkert tecken på att
hon hade stannat där alldeles för länge. Hon skyndade på längs stigen.
Det var fortfarande en bit kvar.
Hon hörde ett frustande till höger om henne, en bit bort. Och nu till
vänster. Skuggor rörde sig bland de lättande dimmorna, fyrbenta
skuggor. Några av den stannade upp och tittade mot henne; gula
ögon glödde ovanför grinande käftar. Nu sprang Noihvo. Hon måste
hinna fram, hon måste hinna. Hon kände att vad mod hon hade kvar
flydde lika snabbt som hennes ben rörde sig, och i hennes bröst slog
hjärtat som en fågels. Hennes skydd mot vad det nu som var därute
var som bortblåst av den kalla nordanvinden. Ulvarna närmade sig,
hon kunde känna snarare än se skuggorna som löpte obönhörligt i
skogen bredvid den upptrampade viltstigen, bara några famnar bort.
Hon slöt ögonen.
Plötsligt kände hon en värme slå emot henne, inte en stark värme
som om man kommer in i en uppvärmd stuga en vinternatt, utan en
mjuk och omfamnande värme. Ett ljus sken genom hennes ögonlock
och hon öppnade dem. Ljuset tycktes skina starkt i förhållande till
mörkret som hon nyss gått igenom, men när hennes ögon snabbt
vant sig märkte hon att det bara var det vanliga morgonljuset. Hon
stog i gläntan med tjärnen, och sommarhimlen var så blå som Noihvo
aldrig hade sett den. Hon vände sig snabbt om och såg in i skogen
varifrån hon hade kommit. Den var precis så lugn och stilla som vanligt,
och varken diser eller skuggor syntes till. Det var precis som om
allting hade varit en dröm.
”Mår du väl, Noihvo?”
Hon vände sig tillbaka mot tjärnen, och precis vid kanten där de
brukade sitta och drömvandra stod Kyllakka, iklädd i inte mycket
annat än en kåpa i ylle, som han brukade. Han började komma till
åren hade gråvitt hår som han lät växa långt och hade satt upp i en
svans där bak. Hans något fårade ansikte var prytt av två klarblå
ögon som ofta var pigga och uppmärksamma, men nu såg de mycket
oroliga ut. Huden hade inte alls förbarkats som det brukade göra på
äldre korpikalla, vilket gjorde att han såg mycket yngre ut än vad
han var.
”V-vad hände? Jag såg… jag såg…” Hon kunde inte avsluta meningen.
16

”Andarna är oroliga. Det har blivit värre och värre de senaste dagarna;
nu rör de sig ute under ljusan dag också. Rörde de vid dig,
Noihvo?” Han lade sin starka hand på hennes axel, och en betryggande
känsla spred sig genom henne. Hon var säker nu.
”Nej, mäster, jag hann springa ifrån dem. Men jag såg en dimgrind,
mäster! Har Dimhalls portar öppnats?”
”Nej, Noihvo, om en riktig dimgrind funnits i närheten då skulle
jag känt av den. Det var nog bara diserna som spelade dina ögon ett
spratt.”
Noihvo gick fram till tjärnens kant och drog ett djupt andetag.
Vattnet lång lugnt och stilla och glittrade i solskenet, tio famnar brett
och nästan lika långt. Runt tjärnen hade Kyllakka för länge sedan
planterat träd av alla sorter som fanns i skogarna runt byarna, och en
del som förmodligen inte fanns i Ellikka alls; björk, gran, tall, ek, bok,
al och alm, rönn, pil och ask. Hon föredrog växter på långa vägar
framför djuren. De sprang inte omkring och förde en massa oväsen,
eller försökte skada dig. Men de var inte helt tysta, om man visste
vad man skulle lyssna efter.
”Kom, låt oss fortsätta där vi lade av förra gången”, sade Kyllakka
och gick bort till eken och satte sig ner.
Noihvo gick och satte sig under almen som stod precis bredvid och
slöt ögonen. Alla tankar om onda andar och en osäker framtid försvann
efter ett tag ur hennes sinne.
”Så, Noihvo. Föreställ dig en spegelblank sjö…”
* * *
Noihvo försökte drömvandra på samma vis som hon gjort de andra
tre gångerna hon gjort det här. I början hade hon haft Kyllakka som
ledsagare, han ledde henne genom den komplexa värld som vanliga
alfer inte kunde se. Men han hade sagt att hon hade talang, och förra
gången fick hon för första gången vandra helt själv, men då inte så
långt och så djupt som de hade gjort tillsammans.
Denna andra gång försökte hon göra på samma sätt; att ta det lugnt
och andas djupt, in genom näsan, ut genom munnen. Hon stod på
det stilla vattnet i en stor skogssjö; stod på ytan som vattenvandrarna
gjorde, de små insekterna som man kunde se på ytan ibland. Hon
såg ut över det spegelblanka vattnet, hon såg bort till randen där den
mörka granskogen mötte sjön och stack ner sina rötter för att dricka,
17

hon såg de svaga vattendiserna dansa över ytan. Allt detta hade hon
också sett förra gången hon var här.
Men denna gång fanns det något annat här också. Något mörkt ute
i skogen, något som observerade henne. Hon kände dess blick i ryggen,
och vände sig om. Nu stod hon på den grusiga stranden, marken
under hennes bara fötter var blöt och kall, och en kylig vind
svepte mot henne inifrån träden. Hon kunde inte se långt in, men
hon visste att vad det än var som fanns där inne, så såg det henne,
och det hade inga goda avsikter. Kalla kårar började krypa upp längs
ryggen och håret i nacken reste på sig. Noihvo tog ett par steg bakåt
för att komma ut på vattnet igen, ut till tryggheten. Men när hon
kände det blöta så steg hon inte upp på ytan som vattenvandrarna,
utan hon plumsade i det kanna vattnet, och störde det tidigare så
lugna och spegelblanka vattnet. Ringarna spred sig långt ut på sjön,
och istället för att de blev mindre ju längre ut de kon, så blev de större.
Det var som om sjön själv blev vred för att den hade störts.
Ett ilsket frustande hördes inifrån skogen inte helt olikt det som
hon hört i skogen på väg till tjärnen. Men denna gången hördes det
även ylande, och det lät som om ljudet kom närmare snabbt. Noihvo
valde mellan skogens bestar och det ilskna vattnet, och efter ett
ögonblicks tvekan valde hon sjöns kalla omfamning. Noihvo var inte
särskilt bra på att simma, men flyta kunde hon, och med fara i ryggen
tog hon sig ut så snabbt som hon kunde. Vågorna som nu gick
på sjön sköljde över henne hela tiden, och himlen började förmörkas.
Hon kunde inte längre se kanten på sjön, det fanns bara vatten överallt
så långt hon kunde se. Sjön slet tag i hennes ben och drog henne
ner i djupet, och hon sparkade för att ta sig upp till ytan igen. Ytan
försvann långsamt uppåt. Luften i hennes lungor sipprade ut mellan
hennes läppar, och det började svartna framför ögonen.
Då kände hon att hon förändrades. Hennes armar blev kortare och
hennes ben smälte samman, halsen försvann och huvudet blev en del
av kroppen. Hon hade fått fjäll och fenor istället för hud och lemmar;
hon var en fisk! Hon hade ingen aning om hur det hade hänt, men
hon kunde andas igen och kvickt tog hon sig upp till ytan igen. Sedan
förstod hon att hon inte behövde vara vid ytan för att kunna andas,
och hon vänder ner i djupet igen. Det var här hon hörde hemma,
i vattnet; att simma kring i sjöns famn och fånga småfisk. Men innan
hon hann med att ta sig ner och börja sitt nya liv, så kände hon ett
par klor gripa tag om ryggen på henne, och lyfta henne ut ur sjön,
18

ovanför ytan. I panik kippade hon efter andan, men märkte att hon
kunde andas även i den öppna luften.
Hon såg upp mot den som hade fångat henne från sjöns sköte, och
mötte blicken hon en fiskgjuse. Den såg bekant ut på något vis, och
inte alls hotfull, och klorna höll väldigt försiktigt i henne.
”Kom tillbaka, Noihvo. Vakna upp.” Rösten hördes väldigt svagt
och på ett långt avstånd.
Noihvo? Vem är det? Hon var en fisk, som hörde hemma i vattnet.
Hon var…Var någonstans var hon? Hon var på land, satt vid ett träd
med en man framför sig. Mannen, Kyllakka, höll om hennes axlar
och såg oroligt in i hennes ögon.
”Vet du vem du är? Vet du vem jag är?” frågade Kyllakka.
”J-jag heter Noihvo, och du heter Kyllakka”, svarade hon lite osäkert.
Allt började komma tillbaka nu, minnena om sjön och vad som
hände när hon drömvandrade. Hon började darra och tårar samlade
sig i hennes ögon. Hennes mästare och mentor tog henne i sin famn,
hon kände den friska doften av hans yllekåpa. Hon kände sig väldigt
trygg tillsammans med honom, även om han kunde vara rätt sträng
ibland. Det kändes som om han verkligen visste hur man gjorde, hur
man hanterade vitnern på rätt sätt och hur man skulle bete sig mot
de som levde ute i skogen. Noihvo hade en lång väg kvar innan hon
ens hade en glimt av hans förståelse för världen.
”Vad var det som hände?” frågade hon medan hon fortfarande låg
kvar i hans famn.
”Du höll på att förlora dig själv. Om man inte koncentrerar sig på
nuet och på vem och var man är, så kan andevärlden ta överhanden.
Ibland kan till och med en annan ande ta över ens kropp, och då är
man förlorad.”
”Var det detta som höll på att hända med mig?”
”Det kan det ha varit. När du såg visionerna så förlorade du koncentrationen,
och då passade de på.”
Noihvo suckade trött, slöt ögonen och lutade huvudet mot hans
axel. Varför skall allt detta hända mig?
Som om han läste hennes tankar svarade han: ”Jag har också fått
otäcka bilder i mitt sinne under drömvandringen; andarna är oroliga.
Det kan vara en bild av vad som kan komma.”
”Du menar en bild från framtiden? Kan du se in i framtiden?”
”Ingenting är säkert. Kanske var det en bild av det som kommer
vara, eller kanske var det bara några onda andar som ville skapa
otyg.” Det var första gången som Noihvo såg Kyllakka orolig, och
19

hans mörka, trygga röst kunde inte hindra att det också gjorde henne
osäker.
Han sköt Noihvo ur sin famn och reste sig upp. Han började vanka
av och an som han alltid gjorde när han behövde tänka ordentligt.
”Vad var det för bilder du såg, Noihvo? Kommer du ihåg det?”
Hon tänkte efter, det var som om det hade hänt för längesedan i en
dröm långt borta. Hon hade bara svaga minnen först, om skräcken,
vattnet och ylandet, men allt eftersom hon började gräva så började
bilderna dyka upp igen. Hon beskrev dem för sin mästare så gott
hon kunde.
Hans panna rynkades när han hörde vad hon sade, och han började
muttra för sig själv samtidigt som han gick från tjärnens kant, över
stranden och bort till skogskanten. Noihvo kunde inte höra allt han
mumlade om, men hon kunde uppfatta enstaka ord såsom ”ringar
på vattnet”, ”oknytt” och ”fara”.
”Vad betyder det jag såg, mäster?” frågade Noihvo och såg oroligt
då när han vandrade fram och tillbaka.
”Som jag sa så är ofta sådana visioner väldigt osäkra, och de gäller
verkligen bara i det ögonblick man ser dem. Men det är någon form
av fara på väg.”
”Kommer den snart? Måste vi varna byn?”
”Bry dig inte om det nu, mitt barn. Jag kommer att säga vad som
behöver sägas när dagen är slut. Glöm nu bort vad andarna har visat
dig, det är inget som du kan ändra på ändå. Nu skall vi fortsätta din
träning”, sade Kyllakka med ett leende.
Noihvo såg ut över tjärnen, och mindes sjön i hennes sinne. ”Måste
jag besöka andarna igen?” Hon ville inte tillbaka dit.
”Nej, nej. Du vill väl bli sampokka, Noihvo, inte andebesvärjare?”
”Vad är det för skillnad?” Hon kände att hon var på väg att ta ett
stort steg i hennes utbildning, att hennes mästare skulle visa henne
en del i hur det var att vara en riktig vävare. Hittills hade han bara
visat henne hur man lyssnar på skogen och vattnet och stenen. Det
var säkert nyttigt att veta, men det var ju inte verkligt användande
av vitnern, naturkraften som flyter genom allt levande.
”Sampokkan använder vitnern för sina egna och andras syften, på
ett sätt som det inte redan används i naturen själv. Det är en stor
makt som följs av ett stort ansvar.” Nu började han låta allvarlig, och
trots att Noihvo började bli alltmer upphetsad inför att bli introducerad
till detta hemlighetsfulla hantverk, så lyssnade hon upp. Hon
20

espekterade Kyllakkas visdom och erfarenhet mycket, och lyssnade
till alla hans ord.
* * *
Dagen gick snabbt, och mästaren och lärlingen gick runt i skogen
och talade om naturens underbara krafter. Noihvo kände inte alls det
hotet från omgivningen som hon upplevde förut. Det var som om
skogen, liksom hon, respekterade Kyllakka så pass mycket att de inte
ville störa honom, eller någon i hans närhet. Även om de inte talade
om honom, så märkte Noihvo att det fanns mycket som hon inte
kände till om Kyllakka heller. Det hon hört från byborna var att han
var lite annorlunda, en väldigt vis och kunnig person, visst, men han
hade nog lite konstiga saker för sig där borta runt sin tjärn. Väldigt få
vågade sig på att gå ut till honom, så de gånger man såg honom var
när han var i byn för att samtala med byns ledare eller skaffa någon
konstig ingrediens till sina dekokter.
Allt eftersom de samtalade – Noihvo talade mest om sig själv och
Kyllakka om vitnern – så kunde hon ana att han var en ganska ensam
person. Han var den enda i byn som kunde förstå vitnern på
någon djupare nivå, och sedan hans egen mästare gått hädan så hade
det inte funnits någon att tala med om dessa ämnen. Noihvo kunde
inte riktigt hänga med när han började berätta om sina tankar och
idéer rakt ut, det var alltför komplicerade ord och termer, men hon
märkte att Kyllakka också mådde bra av att kunna tala med någon
om dem.
När de började tala om att ansamla vitnern för att faktiskt använda
den till något, mindes Noihvo den första gången hon var vid tjärnen.
Hon hade fått en känsla av oerhörd uppdämd kraft, som hon intet
ont anande, och i sin oförstående glädje släppte lös på en intet ont
anande fisk i tjärnen. Hon visste inte riktigt vad hon hade gjort, men
det var uppenbarligen något som inte var rätt, då Kyllakka fick en
väldigt bister min. Resten av tiden, och alla gånger de mötts sedan
dess, så spenderade de tiden med att drömvandra, och händelsen
försöktes glömmas bort. Noihvo hade inte frågat sin mästare om vad
som hade hänt, och det gjorde hon inte nu heller.
Kyllakka hade haft lite torkat kött, frukter och nötter som de hade
ätit under dagen, och nu började kvällningen komma. Solen gick ner
sent nu under sensommaren, men Noihvo kände att hon var trött
och började förlora koncentrationen. Detta märkte även mästaren av,
21

och han beslöt av avsluta lektionen för dagen. Det hade förmodligen
båda varit den mest skrämmande och uppmuntrande lektionen hon
haft, och hon såg redan fram emot morgondagen, då de skulle fortsätta
diskussionen.
”Men nu är det dags att gå hem, tror jag”, sade Kyllakka med en
suck. ”Och jag följer med dig till byn. Jag har en del att tala om, med
Vainohim.”
Vainohim var ett sorts överhuvud i byn, han bestämde ofta hur de
skulle handla med andra byar, var och mot vad de skulle koncentrera
sin jakt, och så vidare.
”Är det om det jag såg i drömvandringen?”
”Bry dig inte om det, flicka lilla”, sade han. ”Du skall se att visionerna
kommer försvinna ur ditt sinne som en ond mardröm, och i
morgon kommer du förmodligen inte ens minnas dem.”
Hon visste inte vad hon skulle tro om det, men de började i alla fall
gå tillbaka till byn. Solen vilade på grantopparna, och hon visste att
de flesta i byn inte hade avslutat sitt arbete för dagen; kanske hade
de tidigaste jaktlagen återvänt med sitt byte och höll på att flå och
stycka djuren. Imlikki höll förmodligen fortfarande på med att kämpa
med nål och tråd under sin mors vakande ögon, och Noihvo skulle
titta in till henne på vägen hem.
De gick samma väg tillbaka som Noihvo hade tagit, och ingenting
syntes till av varken diser, dimgrindar eller ulvar. Hon brydde sig
mindre och mindre om det hon sett innan, utan koncentrerade sig
mer på vad de diskuterat under dagen, och vad som skulle hända i
morgon. Kanske skulle de sluta med drömvandringen helt och hållet,
då den ju faktiskt inte var nödvändig för vävandet, men det var nog
bara önsketänkande.
Nu började de se stugorna uppe i träden, vilka var väldigt svåra att
få syn på, om man inte verkligen visste vad man skulle leta efter. Lättare
var det då att se samlingsplatsen i mitten, där några alfer höll på
med att stapla upp bränsle till en brasa som tydligen skulle tändas
till kvällningen. Folk rörde sig uppe bland träden upptagna med sina
sysslor. De talade glatt med varandra, och några barn lekte farligt
uppe på ett av stugtaken. Det var som att stiga in i en helt annan
värld, om man jämförde med den hon just varit i. Här var allt lugnt
och fridfullt, folk var ovetandes om de otyg som möjligtvis skulle
kunna lura därute bland den mörknande skogen. Och spelade det
någon roll egentligen? Bara för att man kände till de faror som fanns
gjorde inte det att det fanns en större risk att de skulle komma. De
22

hade det bra här i byn, och det var kanske bäst att göra som Kyllakka
hade sagt; bara glömma bort allting så ordnar det sig.
”Jag hoppas att vi ser varandra i morgon, Noihvo”, sade Kyllakka.
”Njut nu av kvällens festligheter, och räds inga nattliga ljud. Fridens
kväll, ungsyster.”
”Fridens kväll, mäster!” Han hade kallat henne ungsyster. Det var
ett tecken på att hon hade klarat de första proven och börjat på sin
bana som riktig lärling till att bli en sampokka. Det var riktigt snabbt
trodde hon. Hon vara bara tolv år, och hon hade tagit sina första trevande
steg vid sin mästers sida för två år sedan. I normala fall, det
var i alla fall det hon hört från mäster Kyllakka, så tog det minst
dubbelt så lång tid för att bli ungsyster. Det här skulle Imlikki få veta!
Kyllakka försvann iväg för att tala med Vainohim, trodde hon, och
Noihvo gick bort för att hjälpa till med förberedelserna. Hon fick reda
på att det som skulle firas var att en nyfödd hade kommit till
världen under dagen, en liten dotter i en av de bortre stugorna. Hon
förvånades lite över att hon inte kände till att en i byn var så nära
födseln, förr brukade hon alltid hålla reda på sådana ovanliga händelser.
Ingenting sådant skedde i byn utan att alla kände till det, men
det berodde nog på att hon hade haft vitnerträningen i huvudet hela
tiden, och hon hade glömt bort hur nära förestånden födseln var.
Noihvo sprang hem för att byta om till något mer passande att arbeta
i, och hon gav sin mor in kram när hon kom in. Hon höll på att
göra en ljusgrå mantel, förmodligen för att säljas till en annan by.
”Hur gick det med mäster Kyllakka idag?” frågade Naimo.
”Jo, det gick ganska bra”, svarade Noihvo. Hon ville helst inte tala
om hemskheterna hon sett. Det skulle bara göra mor orolig. ”Vi skall
börja med den riktiga träningen snart.”
”Vad kul. Skall du dit i morgon också?”
Noihvo satt uppe på sitt sovloft och bytte om. ”Ja, det skall jag. Har
far kommit hem förresten?”
”Ja, han var här inne en sväng. De hade tagit ett svin idag, som de
skulle ha till i kväll. Han är väl nere tillsammans med de andra i laget
och slaktar den.”
Noihvo sprang ser till samlingsplatsen igen, iklädd en tjockare
jacka och byxor av linne, förstärkta med läder, som de hade bytt till
sig från en by längre söderut. Den var redan ganska smutsig efter en
del arbete med att samla rötter, och den luktade också redan av rök,
23

så det skulle inte vara några problem när hon skulle hjälpa till med
att starta brasan som de skulle hålla.
I vanliga fall var de försiktiga med elden, både för att den kunde
skada skogen och allt som bodde i den, men också för att den kunde
dra till sig allsköns oknytt från mörkret. Men Noihvo visste att troll
och annat otyg inte tyckte om varken eld eller ljust, och dessutom
hade byn alltid ett antal spejare ute runt om, så att alla som kom i
närheten skulle bli avvisade.
Noihvo hjälpte först till med att samla ihop och stapla upp ved till
brasan; man var tvungen att lägga träet på ett speciellt vis, med lättantändligt
fnöske och små, tunna grenar längst ner, och sedan fortsätta
med allt tjockare och tjockare grenar längre upp. Till slut, med
stapeln manshög, bestämdes det att högre skulle den inte få bli. Efter
det började Noihvo hjälpa till med att flytta ut bänkar och bord till
den öppna platsen, för nu började de som hade förberett festen
komma med sina finaste skålar och korgar. Hon såg en äldre man,
Finikan mindes hon; han skar ben i vackra former, men tillverkade
även verktyg såsom nålar och pilspetsar. Mor fick sina nålar från honom.
Han sade att de kunde gå upp till hans hus, han hade ett par
bänkar och ett bord som de kunde ta ut. De gjorde så, och när de
kom upp såg de att Imlikki och Finikans maka redan var på väg att
flytta ut bordet.
”Hälsad, Noihvo!” sade Imlikki, samtidigt som hon försökte att
lyfta bordet. Det kom bara upp en handsbredd innan det föll ner mot
golvet igen.
”Här, låt mig ta bordet”, sade Finikan. ”Du och Noihvo kan ju ta en
av bänkarna.”
De gjorde så, och medan de väntade på att de två vuxna krånglade
ut bordet genom dörren kunde de äntligen tala med varandra.
”Kyllakka kallade mig ungsyster idag”, sade Noihvo stolt. Imlikki
blev storögd.
”Efter bara ett halvår som lärling?” Imlikki log; de stod för nära
varandra för att känna avundsjuka. ”Jag skulle bli glad om mor kallade
mig något annat än vid namn.”
”Hon är ju ändå din mor”, sade Noihvo. ”Det hade varit lite kallt
om hon kallade dig ’lärling’ hela tiden.”
När de hade flyttat ut båda bänkarna hade solen börjat sänka sig
under grantopparna, stjärnorna börjande tändas och elden hade startats.
Godsaker hade börjat dukas fram; tidiga äpplen och små päron,
bär och nötter som precis hade börjat komma, och Noihvo kunde
24

edan känna lukten av det stekta svinet som hennes far hade varit
med att jaga och slakta. De hade börjat fråga om de kunde hjälpa till
med att bära ner mer, då Naimo kom bakom dem och lade sina armar
om dem.
”Seså, ni kan väl inte nå omkring klädda sådär under festligheterna?”
sade hon leende. Imlikki hade på sig de enkla kläder hon hade
när hon arbetade under sin mor. ”Upp med er och byt om.” Hon föste
iväg dem båda mot deras stugor.
Noihvo bytte tillbaka till de fina läderkläderna, de var ju de finaste
hon hade, och hon borstade bort lite skräp och torkade av dem med
en linneduk. Hon redde ut håret med en benkam och kände efter
med tungan så att hon inte hade något mellan tänderna. Hon tänkte
efter och sedan klättrade hon ner till sina föräldrars liggplats, precis
under henne, och började leta bland Naimos saker. Hon hittade hennes
mors två hårspännen; den ena som hade ingraverade och målade
blommor på sig och som mor hade fått av Noivos far innan hon var
född, och den andra som hon hade fått då de hade firat tio år tillsammans.
Den hade en sol ovanför några vågiga linjer, också målad,
och hon bestämde sig för att använda denna. Hon visste inte om hon
fick lov att låna dem, men mor hade ju en till, som faktiskt var lite
finare, som hon kunde använda själv. Hon satte upp håret med läderbandet
bakom träplattan på spännet och kände efter så att den
satt rätt. Hon började höra att folk samlades på samlingsplatsen
utanför, och gick ut för att möta upp sin kusin.
Imlikki hade nog också plockat ut sitt finaste; hon gick i en ljusgrön
ylleklänning med en livrem som Noihvo gissade hon hade gjort själv.
Hon hade inte så god hand med lädret som hennes mor, men den var
vacker likväl. Hon hade ett halsband bestående av vackra stenar,
färgglada fjädrar, och ett hasselnötsskal i mitten. De hade hjälpts åt
när de var yngre att sätta ihop det, och hon kom precis på att hon
hade ett eget, och sprang hem igen.
”Det var ett väldigt springande på dig”, sade Imlikki när Noihvo
kom tillbaka. ”Är du färdig nu?”
Noihvo kontrollerade allting och nickade, lätt andfådd.
”Kom igen, du ser jättebra ut.”
* * *
Sensommarkvällen var lång och värmen från eldarna och alla alferna
som samlats gjorde att den antågande kylan kunde hållas
25

stången. All mat, dryck och dans gjorde inte det hela sämre heller,
och festligheterna skulle pågå till långt inpå natten. Det var uppenbarligen
så att det var beslutat att firandet av höstdagjämningen
skulle ske i kväll också, fastän den verkliga dagen inte var förrän om
en fjärdedels månvarv eller så.
Det verkade som om alla i byn var samlade till festen; Noihvo och
hennes familj var inte de som höll sig i de innersta kretsarna av byns
alla händelser och rykten, men hon hade för sig att hela byn hade
drygt ett gross bofasta. Sedan tillkom ju de som hela tiden rörde sig
mellan byarna som handlare och nyhetsbärare, men det fanns nog
inga sådana här nu; det här var till största delen ett firande bara för
byborna.
Noihvo och Imlikki satt i änden av ett av de långa borden, tillsammans
med andra i deras ålder. Hon såg flera gamla vänner som hon
inte talat med på flera årstider, men hon gjorde inte någon rörelse till
att söka kontakt med dem. De var redan inne i ett samtal med varandra;
de talade om hur en av jaktlagen idag hade använt list och
kvickhet för att lura ner en älgtjur i en klyfta, och de trodde att det
skulle bli huvudmåltiden ikväll. Noihvo visste att de inte talade om
hennes fars jaktlag, eftersom de bara hade fångat ett vildsvin, ett
stort sådant visserligen, men inte så mäktigt som en älgtjur. Det kunde
visserligen bara vara skrönor och hörsägen; Noihvo misstänkte att
en av pojkarna som satt viskande med de andra hade en mor som
var en av de största pratmakarna i hela byn, enligt Noihvos egen
mor. Till höger om deras bord var ett mindre långbord, och där satt
det barn som var ännu yngre än dem, och de kunde bli så stojiga
ibland att en av de vuxna från borden till vänster fick komma och se
till dem. Resten av borden satt till vänster om dem, på andra sidan
av en stor eld; det var tradition i byn att vid stora tillställningar så
fick de yngre sitta för sig själv så att de inte behövde rädas de vuxnas
tillsyn. Men Noihvo skulle inte vilja något annat just nu än att sitta
med de äldre.
Hon hade i allmänhet inte trivts med de andra i byn; inte för att de
betedde sig illa mot henne, men det fanns något mellan henne och
Imlikki som inte fanns mellan andra i deras egen ålder.
”Ursäkta, kan du skicka den där korgen med bröd?” sade Noihvo
till en okänd flicka inte mycket yngre än henne själv till höger om
henne.
26

Hon ryckte till förskräckt och stirrade först bara på henne i några
snabba hjärtslag, och sedan förde hon försiktigt brödkorgen mot
henne.
”Vad är det med dig?” frågade Imlikki från Noihvos vänstra sida.
”Har du sett ett kungstroll, eller?” Hon var märkbart irriterad.
”Bry dig inte om det”, sade hon i Noihvos öra när hon hade tagit
ett bröd och skickat korgen vidare åt vänster.
”Jag önskar bara att de skulle sluta stirra på mig i ögonvrån så där.
Till och med de vuxna gör det ibland.”
”De är bara avundsjuka på dig.”
”På vad?”, frågade Noihvo och vände sig mot Imlikki, som satt och
bet i ett äpple, överraskad av påhoppet. ”Vad har de att vara avundsjuka
på mig för?”
”Tja, ditt silvervita hår är ett exempel”, sade hon och tog tag i en av
de långa hårslingorna och viftade med den i hennes ansikte. ”Av
många anses det som ett skönhetstecken.”
Noihvo kände hur hennes ansikte blev varmt.
”Eller så är det för att du har så nära kontakt med andarna och naturens
krafter” sade Imlikki och tittade henne i ögonen. ”Du ser ju
hur respekterad Kyllakka är, och han är den enda vävaren i byn, och
du hans enda lärling. En dag kommer du vara där han är nu, och det
är väldigt få förunnat, skall jag säga dig.”
Noihvo visste inte vad hon skulle säga som svar till detta, utan tittade
bara ner på sin skål. De åt vidare under tystnad, pratade sällan
annat än att svara på tilltal från vuxna som gick förbi, eller för att be
om det som stod på bordet.
När månens skära, som Noihvo tyckte var den vackraste sidan av
henne, stod lågt över trädtopparna, tyckte de sig höra något annat än
alla personers samtal bland borden. Många hade rest sig upp för att
gå en bit efter den långa måltiden, men de ljuva tonerna hördes genom
alla röster.
”Spelemän!” ropade Imlikki till, och försvann mot ljudet, som kom
ifrån de bortre av de vuxnas bord.
”Spelemän?” ropade Noihvo efter henne där hon försvann. ”Vi har
väl inga spelemän i byn?” Hon började följa efter i folkvimlet, som
nu hade börjat samla sig närmare källan till ljudet.
Byns samlingsplats låg i en liten sänka, och mot ena kanten så höjde
sig marken en manslängd ovan marken där alla bord stod. På
denna upphöjda kant stod nu tre personer, en kvinna i mitten och två
män. Mannen till höger hade en flöjt redo och han till vänster hade
27

något instrument som hon aldrig hade sett förut. Det såg ut som en
liten luta, då den hade strängar, men han bar den på axeln. Han hade
också en pinne i höger hand, också den med strängar på, som det
verkade som om han skulle använda på den lilla lutan. Kvinnan i
mitten hade en vanlig, om än lite mindre, luta hängandes i en rem
kring halsen.
De började spela och sjunga, och med ens rörde sig folkmassan som
stod runt Noihvo snabbare. Hon tittade runt för att söka efter Imlikki,
men såg henne inte någonstans i vimlet. Ringar med dansande
började formas i folkmassan till musik som Noihvo inte kunde känna
igen. De hade ju som sagt inga spelemän i byn, så dessa måste ha
kommit utifrån, och det var ganska ovanligt att man hörde musik
annat än vid stora fester som denna.
Noihvo sökte sig till utkanterna av dansområdet, då hon inte ville
vara i vägen för de andra. Då hittade Imlikki henne, hon kom
springande längs med en av kanterna med klänningen fladdrande
runt hennes ben. Hon tog tag i Noihvos armar och drog med henne
in bland de dansande.
”Kom igen, det här är kul!”
Noihvo kunde inte annat än le när de gick ihop med ett par andra
och började röra sig runt i takt med musiken. De växlade mellan att
dansa i små ringar och grupper, till att dansa pardans, och då blev
det oftast med Imlikki. En gång, under den tredje melodin som spelades,
kom en av de yngre männen, de som hade suttit vid samma
bord som henne och viskat om jakten, fram till hennes grupp och
började dansa med dem. När de sedan växlade till pardans valde han
henne. Han hade axellångt korpsvart hår, var kanske något år äldre
än henne, och hade ett leende på läpparna hela tiden. Han var stark
och svängde henne runt i dansen. Hon var lite klumpig och ovan,
men det gjorde inget, hon hade inte haft det så här roligt på mycket
länge.
När den fjärde dansen var slut tog musikanterna en paus, och
Noihvos danspartner tog avsked och gick mot sina andra vänner
som stod och väntade på honom i utkanten av samlingsplatsen. Hon
såg honom gå mot dem struttandes och härmandes hur de hade dansat.
De andra skrattade ljudligt, och han föll in i deras garvande. Han
såg inte tillbaka mot henne, men det gjorde de andra, och de började
viska samtidigt som de kastade sina förstulna blickar mot henne.
Noihvos humör sjönk en aning, och hon antog att han inte skulle
bjuda upp till dans igen.
28

Hon började gå tillbaka till bordet där de suttit innan, när hon fick
syn på någon som satt vid huvudbordet, det längst till vänster sett
från deras sittplatser. Det var modern till det barn som hade orsakat
hela den här festligheten, och Noihvo kom på att hon inte hade sett
henne eller hennes barn under hela tiden. Hon satt ensam på en bänk
belagd med djurfällar och den lille låg i hennes famn. Noihvo gick
sakta fram till dem, och hon kunde se det lilla barnets knubbiga
händer sticka upp ur byltet av tyg som det var invirat i. Modern lekte
med barnet där det låg i hennes knä, och rycket överraskat till när
hon märkte att Noihvo stod bredvid dem, leende.
”Åh, hej”, sade modern, vars namn Noihvo inte kunde komma
ihåg. ”Jag såg dig inte där.” Hon slutade att leka med barnet, och
minen utbyttes mot en lite osäker. Även om Noihvo inte kände henne,
så var hon säker på att modern i alla fall kände till henne. Noihvo
satte sig ner på huk.
”Är det en son eller dotter?” frågade hon, samtidigt som hon tittade
ner i den lilles ansikte. Det fanns inte det minsta tecken på rädsla
eller oro när det lilla barnet såg upp i hennes ansikte.
”En son. Han skall få namnet Vyllekka om en månad.” Det var tradition
bland korpikalla att först döpa barnen efter att det blivit en
månad. Om det hade överlevt så långt, sades det, så skulle det leva
tillräckligt länge för att själv lära sig och använda sitt namn. Om inte,
så var det inte ens lönt att namnge det. Hos de barn som föddes nära
vintern så var det vanligt att föräldrarna väntade tills efter den kalla
och skoningslösa tiden, innan de ens hittade på ett namn, i rädslan
av att binda ett för personligt band till barnet, som led en stor risk att
inte överleva denna hårda tid. Men det här barnet, det som skulle
komma att kallas Vyllekka, skulle nog få det lite lättare än vinterbarnen.
Det skulle förhoppningsvis vara gammalt nog att klara sig igenom
sin första vinter.
Noihvo kunde känna moderns blick på sig även om hon inte såg
hennes ansikte. Om hon varit en riktig vävare så skulle säkert reaktionen
varit en annan; Kyllakka hade säkert redan varit framme och
lyckönskat dem båda. Det förekom ibland i andra byar att en som
hade kontakt med andarna och ödet spådde en framtid för barnet,
antingen direkt efter födseln eller vid namngivningen. Men Kyllakka
brydde sig inte om sådant nonsens, som han kallade det. Att spå i
framtiden gav inte någon visdom, sade han, och andarnas nyckfullhet
gav oftare falska läsningar än sanna. Noihvo visste således inget
om att spå och läsa framtiden, men hon kunde inte förneka fördelar-
29

na med att till exempel kunna veta vilket väder det skulle bil om fyra
eller fem dagar.
Men Noihvo kunde inte göra något sådant än, och modern till pojken
som skulle komma att kallas Vyllekka visste säkert det mycket
väl.
”All lycka till barnet, och må det leva länge och väl”, sade Noihvo
när hon reste sig upp.
Modern nickade och lyckades frammana ett svagt leende, innan
Noihvo gick tillbaka till sin egen bänk. Hon satte sig ner och tittade
på när de andra dansade. De var nu inte riktigt lika många; en del,
speciellt par, började gå avsides och in i mörkret som hade sänkt sig.
Noihvo såg upp. Månen sken nu rakt ovanför dem genom de svarta
trädens toppar; det måste vara runt midnatt. Hon hade alltid tyckt
att månens skära var den vackraste av alla hennes ansikten, fast den
fulla månen visade mest av hennes skönhet. Det var något med det
hemlighetsfulla i det dolda ansiktet som hon tyckte om. På något vis
påminde henne månskäran om sig själv, trodde hon. Hon hoppades i
alla fall att hon hade något inom sig, något som hon dolde även för
sig själv.
Spelemännen slutade spela och sångerskans sköna röst tystnade,
när de var klara med ytterligare en visa. Dansarna stannade upp,
skrattandes och klappandes, och samlingsplatsen förvandlades från
en dansbana till ett myller av folk som trötta men på gott humör rörde
sig mot bänkarna och borden. Noihvo kunde se sina föräldrar
bland dem, hållandes om varandra, och kyssandes när de satte sig
ner. Spelemännen skulle uppenbarligen också vila, för de bjöds en
plats vid huvudbordet. Imlikki kom gåendes mot deras bord och satte
sig ner med en duns bredvid henne. De som suttit med dem tidigare
sytes inte till. Vad Imlikkis snabba andhämtning att döma så
hade hon fortsatt att dansa ganska ordentligt sedan Noihvo hade
gått därifrån.
”Ah, det var kul”, sade Imlikki och tog för sig av ett äpple som låg
på bordet. ”Eller hur?”
”Jo, det var det”, svarade Noihvo lite svävande.
”Och jag såg att du dansade med någon.” Imlikki försökte låta pillemarisk,
men Noihvo märkte att det var ett dåligt försök. Hon hade
nog sett vad hennes kavaljer och hans vänner hade gjort efter dansen.
Eller var där kanske något annat i hennes röst?
”Det var inget”, ljög Noihvo. ”Han dansade väl med någon annan
flicka efter mig.”
30

”Njaa, inte precis.” Imlikki såg bort mot skogen dit de hade försvunnit
efter att Noihvo hade gått iväg, men de syntes inte till. ”Han
verkade inte vara så intresserad av att dansa, den där.”
Noihvo dolde en gäspning.
”Nej, det är kanske dags att man går och knyter sig”, sade Imlikki
och reste sig upp. ”Det ser inte ut att hända mycket mer här.”
Noihvo följde hennes exempel, och med en sista vink mot hennes
mor, som vinkade tillbaka från hennes fars knä, började de gå bort
mot deras stugor.
“Det ser ut som om större delen av byn kommer att vara ganska
trött i morgon bitti”, sade Imlikki med ett leende när de stod utanför
hennes dörr och tittade ut över samlingsplatsen. Spelemännen hade
nu tagit upp sina instrument igen, men de dansande var betydligt
färre nu, men inte mindre energiska. De snabba rörelserna och eldarna
gav dansarna en nästan överjordisk glöd i nattens mörker.
“Nå, jag är trött nu”, sade Noihvo. Hon kände hur ögonlocken började
bli tunga; tröttheten började göra sig tillkänna nu när hon kommit
ifrån festen.
“Jag med” skrattade Imlikki, och gav Noihvo en kram, som hon
besvarade. “God natt, då. Ses vi samma tid i morgon?”
“Ja, det gör vi. Jag skall försöka vakna i tid; jag vet inte hur pigg
mor kommer att vara i morgon dock. God natt, Imlikki!”
Medan Noihvo gick tillbaka till sin stuga och klädde av sig funderade
hon på kvällens händelser. Folk är verkligen rädda för mig. Det var
något som hon inte hade upplevt innan. Mor och till viss del far hade
skyddat henne från det värst, så måste det vara. Folk var rädda; inte
för att hon kunde hantera vitnern, fast hon hade hört sagor sedan
hon var liten om onda häxmästare som skadade andra med sina krafter.
Det var sällan som lärlingar till byarnas sampokkor visade upp
sådana krafter som hennes så tidigt som hon, men Noihvo hade inte
talat om det som hände under hennes möten med Kyllakka för någon
annan förutom Imlikki. Nä, folk var rädda för henne för att hon
var annorlunda än andra barn. Det var säkert något med hennes utseende,
det silvervita håret som nästan skimrade i månljuset, och den
nattsvarta huden, som skrämde folk.
Mor och far hade ända sedan hon föddes skyddat henne från de
andra alfernas reaktioner, men nu skulle hon ta tag i det själv. Hon
skulle inte låta de andras åsikter hindra henne, och hon skulle inte
vara rädd för att visa upp sig och vad hon kunde! Hon kunde vara
som vilken annan flicka som helst, och nu när hon snart skulle ta
31

steget in i vuxenlivet, samtidigt som hennes träning blev mer allvarlig,
så skulle hon inte längre låta sig skrämmas av de andras åsikter.
Med dessa tankar till sällskap lade hon sig på sitt loft, och kröp in
mellan fällarna. I morgon börjar det nya livet, och nu skall jag verkligen
leva det, utan att vara rädd.
* * *
Hon vaknade av ett väldigt oväsen. Först trodde hon att det var en
del i hennes dröm, som hade handlat om en sjö, med en svan simmandes
mot den andra stranden. Den försvann in bland de bortglömda
minnenas dimmor, men oväsendet var fortfarande kvar. Nu
hörde hon skrik och rop också, men allt hon såg var insidan på det
snedställda taket, då hon låg på sidan och stirrade bort från stugans
insida.
Hon vände sig om på bädden och kröp fram till kanten på loftet.
Det fanns ingen ute i rummet nedanför, och när hon böjde sig ner för
att titta ner på föräldrarnas bädd så fanns de inte där. Bädden hade
inte ens rörts sedan Noihvo hade gått och lagt sig. Jag kan inte ha sovit
länge. Hon kunde nu bättre urskilja ljuden från utsidan. Springande
fötter hördes från marken och långt borta åt norr hörde hon nu något
som inte kunde ha kommit från en alfs strupe. Ett gällt skränande
som av något vilt djur hon aldrig hört förut, sedan ännu ett. Minst ett
dussin tjattrande, skränande röster blandades med röster hon kunde
känna igen.
Hon kastade undan fällarna som värmde henne, och klädde sig i de
vanliga arbetskläderna, innan hon klättrade ner till golvet. Hon knöt
på sig skorna, och tittade sen ut genom dörren, som fortfarande stod
på glänt efter att hon kommit in. Eldarna var i stort sett helt nedbrunna;
bara en brandgul glöd fanns kvar av dem. Men Noihvo
kunde se ganska bra ändå, och vad hon såg skrämde henne. Folk
sprang omkring som i panik och ropade till varandra. Vissa hade
bågar och spjut i händerna, andra höll om varandra, och de flesta
ansikten hon kunde se var skräckslagna.
Noihvo sprang mot Imlikkis familjs stuga, och bultade på dörren.
När inget svar kom öppnade hon dörren och tittade in. Deras stuga
var större men lite lägre, med ett litet rum på var sida om huvudrummet.
Noihvo hade varit här inne innan och visste att Imlikki och
hennes äldre bror sov i det ena, det som låg närmast hennes egen
stuga, och deras föräldrar sov i det andra. Noihvo sprang in i de
32

andra rummen, men de var lika övergivna som Noihvos hem var,
och hon skyndade ut igen.
Kaoset fortsatte utomhus, men nu kunde hon höra en röst som skar
igenom alla andras:
“Dela upp er, de kommer från två håll!”
Det var Toistelis, hennes fars. Han var någonstans där nere. Noihvo
hade inte pratat med honom sedan han försvann ut på jakt för ett par
dagar sedan.
“Far!”
Hennes röst försvann bland alla de andras, och hon visste inte om
han hade hört, eller ens var han var. Noihvo började kvickt klättra
nedför stegen som ledde till marken, men när hon vände sig om för
att hoppa av den fastnade foten i en slana som var lite lös, och hon
föll med ansiktet före mot marken. Gräset och några tidigt tappade
löv dämpade hennes fall, men hon slog ändå i pannan och armarna
som hon försökte skydda sig med.
När hon lyfte ansiktet såg hon en glimt av det som orsakade allt
detta tumult. Längre norråt, bortom de döende eldarna samlingsplatsen,
kunde hon se tre former som bara i det grövsta liknade en
alf. De var korta och krumma, med långa näsor och öron och gula
ögon som plirade mot hennes håll. Deras kläder bestod av läder- och
skinntrasor, och i deras händer höll två av dem klubbor och en höll
ett snett spjut. De var skogstroll, trodde Noihvo. Hon kunde känna
igen dem på beskrivningar som hon hört, men hon hade aldrig sett
någon av dem på riktigt. De var bland de otrevligaste man kunde
stöta på i skogen; fula, våldsamma varelser som inte ville annat än
att stjäla ens saker, slå livet ur en, och sedan äta upp en.
Det fanns en del folk mellan Noihvo och trollen, och hela samlingsplatsens
längd, men hon reste ändå på sig snabbt och började ta
sig därifrån. Hon sprang under träden i vilka hennes och hennes
grannars stugor låg i, och sedan vidare mot utkanten av byn. Det var
folk överallt, men hon såg ingen som hon kände. Vad är det som händer?
Var är mor? Var är Imlikki? Noihvo sprang under ännu en stuga
uppe i träden, och började nu komma ut i det området som inte var
bebyggt. Vanligtvis var det lugnt här; det var vägen mot äppelodlingarna.
Men nu var det mörkt, och man kunde se mörka skuggor
röra sig mellan trädstammarna. Noihvo upptäckte inte faran förrän
hon redan stigit in i skuggorna, och hon stannade upp. De var fyrfota
monster, varelser som var en sorts parodi på vargar. De var garmbestar,
med gula tänder stickande ut ur de dreglande käftarna, gula
33

små ögon i det nästan nakna huvudet, och den smutsiga pälsen hade
stora tomma fläckar som om den hade skabb.
Det fanns två garmar framför henne när Noihvo steg in mellan träden
som utgjorde byns gräns. De stannade upp när de fick syn på
henne, och direkt hördes ett djupt morrande från deras kroppar, vars
vårtiga och av muskler svällande hud glänste av svett i det lilla månljuset
som sken. Noihvo stannade till, helt paralyserad. Hon kunde
inte fly från dem; om hon skulle vända sig om skulle de hoppa på
henne och hugga tänderna i ryggen på henne. De var inte mer än tio
famnar bort, men de var mycket snabba, det hade hon sett. Morrandet
fortsatte, och de närmade sig sakta; Noihvo stod fortfarande helt
stilla. De hade nu halverat avståndet mellan dem. Noihvo kunde inte
sluta ögonen, utan stirrade bara in i garmarnas gula, illvilliga blick.
Plötsligt flög det in en pil från höger. De träffade den närmsta rakt i
halsen, och den grymtade till högt, men den stod fortfarande upp.
De vred på sina huvuden, den skadade med svårighet, och tittade åt
höger där pilen kommit ifrån. Noihvo brydde sig inte om att följa
deras blickar, utan såg detta som sin chans att fly, vilket hon gjorde.
Hon sprang tillbaka dit hon kommit ifrån, och såg sig över axeln när
hon återigen stod under det sydligaste av byns stugor. Hon kunde
knappt se hur garmarna sprang iväg mot det håll varifrån de hade
blivit anfallna, men Noihvo kunde inte se skytten som räddat hennes
liv.
Nu hörde Noihvo återigen de panikslagna skriken och stridens
ljud, som hade på något vis tystnat när hon stod öga mot öga med
garmbestarna. Hon visste inte vad hon skulle göra, vad hon kunde
göra. Hon kunde inte slåss, hon var ingen krigare. Hon kunde inte
använda sin vitner till något sådant här, hittills hade hon alltid varit
tvungen att koncentrera sig djupt; och det hade varit under lugna
förhållanden. Hon kände hjärtat slå snabbare och paniken stiga; hon
kunde inte göra något åt allt detta och de var omringade av troll och
garmbestar och säkert mycket värre monster än så. Hon lutade ryggen
mot ett av träden och slöt ögonen. Det lät som om alla ljud dämpades
kring henne, och hon sjönk sakta ner mot marken. Då hörde
hon röster som hon kände igen; de trängde igenom ljudmassan som
knivar. Rösterna var inte panikartade, men väl upprörda:
“Vad tror du att du håller på med?!”
Det var Imlikkis röst. Noihvo öppnade ögonen igen, och hela världen,
med all dess olycka, kom tillbaka. Hon satt vid trädets fot, men
försökte nu resa sig igen. Hon såg sig om efter källan till de välkända
34

österna, och genom folkvimlet kunde hon se tre personer stå öster
om henne. Hon rörde sig mot dem, och såg att det var Imlikki, moster
Raanji och Imlikkis äldre bror. De verkade väldigt upprörda på
varandra.
“De behöver mig där borta!” Brodern gestikulerade åt norr, mot
striderna. “Jag kan slåss!” Han hade en båge i handen och ett koger
med pilar på ryggen.
“Du är bara ett barn!” Imlikkis mor nästan skrek åt hennes son, och
hennes tårar rann nedför hennes kinder. Noihvo hade aldrig sett
henne så upprörd förut.
“Jag är inte en vanlig lärling längre, mor!” Nu höjde även sonen sin
röst. “Jag har varit ute och jagat med de stora jägarna i byn!”
“Var inte så låtsasstark, Kajvo!” Imlikki lade nu också sin röst till
argumentationen. “Att jaga är inte alls som att strida!”
“Och vad vet du om det, syster?” frågade Kajvo irriterat.
Noihvo hade nu börjat ta sig fram till sin moster och sina kusiner,
och de fick syn på henne. Imlikki rusade fram och kramade om
Noihvo. Hennes vanligtvis så välskötta röda hår var risigt och på en
del ställen fläckad med lera och löv.
“Vi har varit så oroliga för dig!” sade Imlikki när hon hade lösgjort
sig.
Raanji kom också fram och lade en hand på hennes axlar, men
Kajvo stannade kvar där han stod. Han hade alltid ställt sig på sin
fars sida när det gällde hans åsikter om Noihvo.
“Har du sett till Naimo eller Toisteli, Noihvo?” frågade Raanji.
“Nej, ingen av dem”, svarade hon. “Men jag hörde far innan, för
inte så länge sedan. Han är nog och slåss.” Hennes röst blev en osäker
viskning när hon sade den sista meningen.
“Nåväl, vi måste försöka finna dem”, sade Raanji och såg ut över
kaoset, som om de två skulle dyka upp ur folkmassan när som helst.
Det lilla lugn som hade kommit av bråket med sonen började nu tyna
bort, och Raanji började gå fram och tillbaka mellan sin son och
sin dotter. Stridens ljud verkade komma från alla håll, folk visste inte
vart de skulle springa, och istället började rörelserna runt dem sakta
av. Paniken började bytas om till förtvivlan. Plötsligt hördes ett rop
från öster. Rösten var en alfs:
“De bryter igenom! De kommer...” Rösten bröts av i ett skrik.
Under ett par hjärtslags korta stund var folkmassan helt tyst, men
sedan, när man såg skuggorna röra sig, höra braken av knäckta grenar
och andetagen från bestialiska käftar, började skriken komma.
35

Alla alfer började röra sig bort från de östra delen av skogen, och
sprang mot där Noihvo och de andra stod. Men det var för sent, de
rörde sig för långsamt. Flera monster, garmbestar med skogstroll
ridande ovanpå dem, bröt sig ur mörkret mellan stammarna, och
trängde in bland folket. Mer kunde inte Noihvo se där hon stod paralyserad
av skräck, för Raanji och Imlikki tog tag i henne och drog
henne med sig bortåt.
Noihvo såg inte vart eller var hon sprang, hon bara följde med de
som ledde henne och hoppades på att benen inte skulle vika sig under
henne. Hon såg hur folk som förut sprungit nära henne föll ner,
och såg sig om oroligt. Mellan alla andra kunde hon se större former
som trängde igenom folkmassan; de kunde inte springa ifrån dem.
“Kajvo, vad gör du?!” Det var Imlikkis röst igen.
Hon hade stannat upp och det gjorde även Noihvo. Hon såg Kajvo
stå en liten bit bakom dem, stilla som en sten i bäcken som var allt
folk.
“Jag försöker sakta ner dem!” Han lade en pil på bågsträngen.
“Har du helt förlorat fattningen?!” Imlikki började ta sig tillbaka
mot sin bror. Noihvo började att följa efter, men hennes moster stoppade
henne.
“Fortsätt springa, Noihvo!” ropade Raanji över allt oväsen. “Sätt
dig i säkerhet!” Hon rörde sig, precis som sin dotter, tillbaka för att
tala sin son tillrätta.
Noihvo försökte följa henne, men Raanji stoppade henne, och föste
henne bakåt.
“Spring!”
Hon hade inget annat val än att fly, och med en sista blick på Imlikki
vände hon om och sprang. Allt hon tänkte på var att fly från
faran, men nu var hon också ensam. Hon hade inga vänner bland de
som var runt henne nu, de få hon hade, den enda riktiga vännen, var
långt bakom henne nu. Hon ville inte höra ljuden som nu kom mot
henne bakifrån, ljuden av skrik som inte kom från de flyende, som
nu mer koncentrerade sig på att undkomma trollen och garmarna.
Men de verkade inte följa efter dem, kanske hade någon lyckats
stoppa dem?
De hade flytt i stort sett rakt västerut och var nu i den västra utkanten
av byn, när Noihvo såg en annan gruppering som rörde sig mot
dem. De kom från norr och var ungefär lika många som de själva
var, och de såg också ut att fly från en fiende; dock såg hon ingen
som följde efter dem. De båda grupperna slog sin samman och fort-
36

satte västerut, ut ur byn. Allt eftersom folkmassan märkte att ingen
förföljde dem så saktade de ner farten, men då plötsligt grep någon
tag om Noihvo bakifrån. Hennes hjärta slog fortfarande fort, och i
panik försökte hon vrida sig om för att se vem det var.
“Åh, jag är så glad att se dig!” Det var Naimo som hade omfamnat
Noihvo. Hon besvarade kramen, och håll hårt i hennes mor, som för
att hindra henne från att försvinna igen.
“Jag letade överallt efter dig”, fortsatte mor.
“Och jag efter dig”, snyftade Noihvo i hennes armar. Det verkade
som alla hennes tårar, som hade varit innestängda av allt hemskt
som hade hänt, som faktiskt hände nu, kom ut på en gång.
“Vi måste fortsätta vidare, Noihvo”, sade hennes mor med en förvånansvärt
lugn röst. Noihvo märkte att de hade stannat upp när de
träffat på varandra, och nu var folkmassan på väg bortåt.
De fortsatte småspringande tillsammans i samma riktning som de
andra, och nu hörde Noihvo återigen skriken av striderna från byn.
Hörde hon fel, eller var det mest alfers skrik, och inte trollens? Hade
de lyckats med att slå tillbaka trollen och deras bestar? Men i så fall
till ett högt pris. Bilderna av när de flydde och förföljdes av garmarna
dök upp i hennes sinne igen. Hur många döda var det? Hur
många bybor hade förlorat sina liv, och vem var det? Noihvo hade
aldrig riktigt brytt sig om att lära känna många av dem, men nu önskade
hon nästa att hon kände dem alla. Nu var det bara hon och
hennes mor här. Nästan.
“Vi måste leta efter far!” ropade Noihvo till hennes mor.
“Men han är nog inne i byn” sade Naimo oroligt. “Och han håller
säkert på att...”
“Men det verkar ha lugnat ner sig nu”, sade Noihvo bedjande. “De
har säkert segrat. Vi måste se hur det är med honom!” Hon började
redan gå mot byns mitt och drog med sig sin mor.
De började gå försiktigt mot byn, samtidigt som de spanade ut i
skogen för att se om någon eller något dök upp. Då hörde de ett kraschande
ljud bakifrån, och de såg sig om snabbt. Två garmryttare
hade tagit sig fram mot folkmassan som stod där, och alferna började
nu sprida sig åt alla håll för att undvika garmarnas käftar och trollens
primitiva stenyxor. Noihvo och Naimo började nu springa mot
byn, som verkade vara en säkrare plats nu. De såg sig inte om men
kunde höra vad som försiggick bakom dem. Skrik från både trollen
och alferna, yxor som svingades och bågar som spändes och släpptes.
Naimo snubblade på något och föll ner.
37

“Kom upp igen, mor” sade Noihvo flämtande, och vände sig om.
“Vi måste fortsätta!”
Men mor reste sig inte upp. Hon låg och flämtade framför en granrot,
och en sned och ful pil stack upp emellan hennes skuldror.
“Mor!” Noihvo sprang och snubblade tillbaka till hennes sida, och
satte sig ner på knä bredvid henne.
Hela världen hade försvunnit under hennes fötter. Det enda hon
såg var hennes moder som låg ned framför henne.
“Nej...”
Naimo rörde på sig lite, och Noihvo försökte lyfta henne och lägga
henne på sidan. Hennes mor låg på sidan och lutade sig mot trädet
de stått vid. Noihvo torkade bort den jord och mossa som hade fastnat
på hennes ansikte och i hennes hår när hon föll. Hennes ansikte
såg blekt ut, men det var kanske på grund av månens ljus. För det
här kunde inte hända, kunde det? Det här var bara en mardröm, sådana
som andarna skickade mot oroliga själar om natten. Snart skulle
Noihvo vakna upp igen om morgonen på sitt sovloft som om inget
hade hänt, och hon skulle höra hennes mor kalla ner henne till morgonmålet.
“N-Noihv...” Naimo hostade till, och några blodstänk träffade
Noihvo i ansiktet. Det här var ingen dröm.
“Schh, mor”, viskade hon och höll om sin moder. “Allt kommer att
bli bra.” Hon kände hur rösten bröt sig, och tystnade. Tårarna föll,
och för första gången på vad som verkade var en evighet, såg hon
upp och kring sig.
På platsen de tidigare flytt ifrån låg nu två troll och en garm, alla
med pilar i hals och kroppar. En bit bort stred den sista garmen mot
tre alfjägare med spjut och miekka-svärd. Monstret var svårt skadat,
och det tog inte lång tid innan alferna lyckats nedkämpa den. Noihvo
såg ner på sin mor igen. Hon hade slutit ögonen.
“Nej! Mor!” Naimo ryckte till och vaknade som från in djup sömn.
Omedelbart förvreds hennes ansikte i smärta.
“Jag måste leta reda på en helare till dig.”
“Nej, Noihvo”, sade hennes mor, med en ansträngning. “Stanna
kvar här, hos mig.”
Hennes andetag började bli tunga och ansträngda. Hennes blod
hade börjat blanda sig med myllan vid trädets rot. Noihvo hade ansiktet
mot hennes bröst och grät stilla. Naimo höll om sin dotter som
sin sista kärleksfulla koppling till detta livet.
“Noihvo. Noihvo, se på mig.”
38

Dottern såg sakta upp i hennes ansikte. Naimo började att se suddigt
nu, men hon visste mycket väl hur sin dotters ansikte såg ut.
Hon strök sin hand över det silvervita håret och lade den på den
svarta kinden.
“Var stark, Noihvo”, sade hon svagt. Ögonlocken föll sakta ner.
“Jag...älskar...dig.” Kroppen gav vika, och hon sjönk sakta ihop på
den mjuka mossan under granen.
Noihvo låg kvar i sin mors famn, hur länge visste hon inte. Alla
stridigheter verkade ha dött ut runt henne, och hon kunde inte längre
höra folks skrik. De hade ni istället ersatts av jämmer och rop efter
försvunna släktingar och vänner. Kanske skulle de hitta dem, krama
om varandra, och skatta sig lyckliga över att ha överlevt det här. Men
det kunde inte Noihvo göra. Hon hade förlorat det som var hennes
största stöd i livet, och hon visste inte om hon kunde gå vidare. Eller
om hon ens ville gå vidare.
Hon såg en del jägare röra sig mellan träden, letande efter fler troll,
eller görande sig av med de stinkande kroppar som låg där. Hon såg
inte sin far bland dem, men hon skulle inte orka med att träffa honom
nu. Hon hade inte sett honom ordentligt på flera dagar, en
evighet verkade det som, och hon kände att hon inte skulle klara av
de blandade känslorna.
Hon såg ner på hennes mors kropp igen. Hon var nästan säker nu
på att Naimos ande hade lämnat den och förenat sig med de andra
andarna som levde i skogen och markerna, och det som låg nedanför
henne nu bara var ett kallt, tomt skal. Men skalet såg ut precis som
hennes mor hade gjort. Hon vände sig bort med tårar i ögonen och
reste sig upp. Hon började gå bort ifrån byn, in i skogen, bort från
alla hon kände. Hon behövde vara ensam med sig själv ett tag.
* * *
Nästan halva befolkningen i den lilla byn Kattavaara dog i räden
från skogstrollen, två veckor innan höstdagjämningen det året. Ingen
förstod senare varför den hade anfallits, och det hade varit betydligt
bättre organiserat är ett vanligt plundringståg. Det var väldigt sällan
som simpla troll hade med sig garmar, då dessa kräver en väldigt
stark vilja att bemästra. Den uppenbara planen var att fösa omkring
byborna så att de samlades på en plats, för att sedan utrota dem i ett
enda slag. Men trollen hade uppenbarligen underskattat de alfiska
39

jägarnas stridsskicklighet, och det var dessa som till slut lyckades
med att jaga dem på flykten.
Det är korpikallas tro att kroppen som vi alla bär bara är ett sätt för
anden att agera i den fysiska världen, och att det verkliga “jaget” är
anden, eller själen, som besitter kroppen. Därför försöker de inte sätta
så mycket ritual kring kroppen när den har dött, utan oftast tas
den hand om av någon som helst inte hade någon som helst koppling
till personen i livet, och lämnas kvar ute i skogen så att den kan
återgå till den natur som den en gång skapats av. Istället håller man
ceremonier till den avlidnas minne, och man inrättar en minnesplats
med föremål som kopplas till denna personen, så att man alltid skall
minnas vem denne person var och vad han eller hon gjorde.
Noihvo och hennes far Toisteli satte upp en minnesplats på samma
ställe som Naimo hade dött, och dit gick de sedan så ofta de hade tid,
för att minnas. Noihvo kunde ibland känna att hennes mor såg henne
eller vakade över henne, men hon skulle mycket hellre vilja ha
henne vid sin sida. Även Noihvos ena kusin, Imlikkis bror, hade gått
förlorad i striderna, men den rödhåriga förlät honom aldrig för att
han gav sig på de vida överlägsna styrkorna. Efter denna händelsen
var Imlikki inte riktigt samma glada och spralliga person, trots att
hon ville ge sken av det.
Med hjälp av två närliggande byar klarade Kattavaara sig utan att
gå under när vintern kom, men de närmaste åren var en dyster tid
för alferna, då alla hade förlorat någon som de hade hållit väldigt
kära.
40