Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

och han beslöt av avsluta lektionen för dagen. Det hade förmodligen
båda varit den mest skrämmande och uppmuntrande lektionen hon
haft, och hon såg redan fram emot morgondagen, då de skulle fortsätta
diskussionen.
”Men nu är det dags att gå hem, tror jag”, sade Kyllakka med en
suck. ”Och jag följer med dig till byn. Jag har en del att tala om, med
Vainohim.”
Vainohim var ett sorts överhuvud i byn, han bestämde ofta hur de
skulle handla med andra byar, var och mot vad de skulle koncentrera
sin jakt, och så vidare.
”Är det om det jag såg i drömvandringen?”
”Bry dig inte om det, flicka lilla”, sade han. ”Du skall se att visionerna
kommer försvinna ur ditt sinne som en ond mardröm, och i
morgon kommer du förmodligen inte ens minnas dem.”
Hon visste inte vad hon skulle tro om det, men de började i alla fall
gå tillbaka till byn. Solen vilade på grantopparna, och hon visste att
de flesta i byn inte hade avslutat sitt arbete för dagen; kanske hade
de tidigaste jaktlagen återvänt med sitt byte och höll på att flå och
stycka djuren. Imlikki höll förmodligen fortfarande på med att kämpa
med nål och tråd under sin mors vakande ögon, och Noihvo skulle
titta in till henne på vägen hem.
De gick samma väg tillbaka som Noihvo hade tagit, och ingenting
syntes till av varken diser, dimgrindar eller ulvar. Hon brydde sig
mindre och mindre om det hon sett innan, utan koncentrerade sig
mer på vad de diskuterat under dagen, och vad som skulle hända i
morgon. Kanske skulle de sluta med drömvandringen helt och hållet,
då den ju faktiskt inte var nödvändig för vävandet, men det var nog
bara önsketänkande.
Nu började de se stugorna uppe i träden, vilka var väldigt svåra att
få syn på, om man inte verkligen visste vad man skulle leta efter. Lättare
var det då att se samlingsplatsen i mitten, där några alfer höll på
med att stapla upp bränsle till en brasa som tydligen skulle tändas
till kvällningen. Folk rörde sig uppe bland träden upptagna med sina
sysslor. De talade glatt med varandra, och några barn lekte farligt
uppe på ett av stugtaken. Det var som att stiga in i en helt annan
värld, om man jämförde med den hon just varit i. Här var allt lugnt
och fridfullt, folk var ovetandes om de otyg som möjligtvis skulle
kunna lura därute bland den mörknande skogen. Och spelade det
någon roll egentligen? Bara för att man kände till de faror som fanns
gjorde inte det att det fanns en större risk att de skulle komma. De
22