Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

More documents

Recommendations

Info

stången. All mat, dryck och dans gjorde inte det hela sämre heller, och festligheterna skulle pågå till långt inpå natten. Det var uppenbarligen så att det var beslutat att firandet av höstdagjämningen skulle ske i kväll också, fastän den verkliga dagen inte var förrän om en fjärdedels månvarv eller så. Det verkade som om alla i byn var samlade till festen; Noihvo och hennes familj var inte de som höll sig i de innersta kretsarna av byns alla händelser och rykten, men hon hade för sig att hela byn hade drygt ett gross bofasta. Sedan tillkom ju de som hela tiden rörde sig mellan byarna som handlare och nyhetsbärare, men det fanns nog inga sådana här nu; det här var till största delen ett firande bara för byborna. Noihvo och Imlikki satt i änden av ett av de långa borden, tillsammans med andra i deras ålder. Hon såg flera gamla vänner som hon inte talat med på flera årstider, men hon gjorde inte någon rörelse till att söka kontakt med dem. De var redan inne i ett samtal med varandra; de talade om hur en av jaktlagen idag hade använt list och kvickhet för att lura ner en älgtjur i en klyfta, och de trodde att det skulle bli huvudmåltiden ikväll. Noihvo visste att de inte talade om hennes fars jaktlag, eftersom de bara hade fångat ett vildsvin, ett stort sådant visserligen, men inte så mäktigt som en älgtjur. Det kunde visserligen bara vara skrönor och hörsägen; Noihvo misstänkte att en av pojkarna som satt viskande med de andra hade en mor som var en av de största pratmakarna i hela byn, enligt Noihvos egen mor. Till höger om deras bord var ett mindre långbord, och där satt det barn som var ännu yngre än dem, och de kunde bli så stojiga ibland att en av de vuxna från borden till vänster fick komma och se till dem. Resten av borden satt till vänster om dem, på andra sidan av en stor eld; det var tradition i byn att vid stora tillställningar så fick de yngre sitta för sig själv så att de inte behövde rädas de vuxnas tillsyn. Men Noihvo skulle inte vilja något annat just nu än att sitta med de äldre. Hon hade i allmänhet inte trivts med de andra i byn; inte för att de betedde sig illa mot henne, men det fanns något mellan henne och Imlikki som inte fanns mellan andra i deras egen ålder. ”Ursäkta, kan du skicka den där korgen med bröd?” sade Noihvo till en okänd flicka inte mycket yngre än henne själv till höger om henne. 26
Hon ryckte till förskräckt och stirrade först bara på henne i några snabba hjärtslag, och sedan förde hon försiktigt brödkorgen mot henne. ”Vad är det med dig?” frågade Imlikki från Noihvos vänstra sida. ”Har du sett ett kungstroll, eller?” Hon var märkbart irriterad. ”Bry dig inte om det”, sade hon i Noihvos öra när hon hade tagit ett bröd och skickat korgen vidare åt vänster. ”Jag önskar bara att de skulle sluta stirra på mig i ögonvrån så där. Till och med de vuxna gör det ibland.” ”De är bara avundsjuka på dig.” ”På vad?”, frågade Noihvo och vände sig mot Imlikki, som satt och bet i ett äpple, överraskad av påhoppet. ”Vad har de att vara avundsjuka på mig för?” ”Tja, ditt silvervita hår är ett exempel”, sade hon och tog tag i en av de långa hårslingorna och viftade med den i hennes ansikte. ”Av många anses det som ett skönhetstecken.” Noihvo kände hur hennes ansikte blev varmt. ”Eller så är det för att du har så nära kontakt med andarna och naturens krafter” sade Imlikki och tittade henne i ögonen. ”Du ser ju hur respekterad Kyllakka är, och han är den enda vävaren i byn, och du hans enda lärling. En dag kommer du vara där han är nu, och det är väldigt få förunnat, skall jag säga dig.” Noihvo visste inte vad hon skulle säga som svar till detta, utan tittade bara ner på sin skål. De åt vidare under tystnad, pratade sällan annat än att svara på tilltal från vuxna som gick förbi, eller för att be om det som stod på bordet. När månens skära, som Noihvo tyckte var den vackraste sidan av henne, stod lågt över trädtopparna, tyckte de sig höra något annat än alla personers samtal bland borden. Många hade rest sig upp för att gå en bit efter den långa måltiden, men de ljuva tonerna hördes genom alla röster. ”Spelemän!” ropade Imlikki till, och försvann mot ljudet, som kom ifrån de bortre av de vuxnas bord. ”Spelemän?” ropade Noihvo efter henne där hon försvann. ”Vi har väl inga spelemän i byn?” Hon började följa efter i folkvimlet, som nu hade börjat samla sig närmare källan till ljudet. Byns samlingsplats låg i en liten sänka, och mot ena kanten så höjde sig marken en manslängd ovan marken där alla bord stod. På denna upphöjda kant stod nu tre personer, en kvinna i mitten och två män. Mannen till höger hade en flöjt redo och han till vänster hade 27
Page 1 and 2: Sagan om Noihvo av Clas Olson Prolo
Page 3: Förord Detta har varit ett ”hisk
Page 7 and 8: “N oihvo! Noihvo, ligg inte där
Page 9 and 10: ”Det enda jag behöver veta”, s
Page 11 and 12: ”Jo, han är snart trettio vintra
Page 13 and 14: och hon visste att De därute vänt
Page 15 and 16: ”Andarna är oroliga. Det har bli
Page 17 and 18: ovanför ytan. I panik kippade hon
Page 19 and 20: espekterade Kyllakkas visdom och er
Page 21 and 22: hade det bra här i byn, och det va
Page 23: edan känna lukten av det stekta sv
Page 27 and 28: Hon började gå tillbaka till bord
Page 29 and 30: ”Njaa, inte precis.” Imlikki s
Page 31 and 32: andra rummen, men de var lika över
Page 33 and 34: österna, och genom folkvimlet kund
Page 35 and 36: satte västerut, ut ur byn. Allt ef
Page 37 and 38: Dottern såg sakta upp i hennes ans

Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?