Sagan om Noihvo - Stylized Lotus

hon såg de svaga vattendiserna dansa över ytan. Allt detta hade hon
också sett förra gången hon var här.
Men denna gång fanns det något annat här också. Något mörkt ute
i skogen, något som observerade henne. Hon kände dess blick i ryggen,
och vände sig om. Nu stod hon på den grusiga stranden, marken
under hennes bara fötter var blöt och kall, och en kylig vind
svepte mot henne inifrån träden. Hon kunde inte se långt in, men
hon visste att vad det än var som fanns där inne, så såg det henne,
och det hade inga goda avsikter. Kalla kårar började krypa upp längs
ryggen och håret i nacken reste på sig. Noihvo tog ett par steg bakåt
för att komma ut på vattnet igen, ut till tryggheten. Men när hon
kände det blöta så steg hon inte upp på ytan som vattenvandrarna,
utan hon plumsade i det kanna vattnet, och störde det tidigare så
lugna och spegelblanka vattnet. Ringarna spred sig långt ut på sjön,
och istället för att de blev mindre ju längre ut de kon, så blev de större.
Det var som om sjön själv blev vred för att den hade störts.
Ett ilsket frustande hördes inifrån skogen inte helt olikt det som
hon hört i skogen på väg till tjärnen. Men denna gången hördes det
även ylande, och det lät som om ljudet kom närmare snabbt. Noihvo
valde mellan skogens bestar och det ilskna vattnet, och efter ett
ögonblicks tvekan valde hon sjöns kalla omfamning. Noihvo var inte
särskilt bra på att simma, men flyta kunde hon, och med fara i ryggen
tog hon sig ut så snabbt som hon kunde. Vågorna som nu gick
på sjön sköljde över henne hela tiden, och himlen började förmörkas.
Hon kunde inte längre se kanten på sjön, det fanns bara vatten överallt
så långt hon kunde se. Sjön slet tag i hennes ben och drog henne
ner i djupet, och hon sparkade för att ta sig upp till ytan igen. Ytan
försvann långsamt uppåt. Luften i hennes lungor sipprade ut mellan
hennes läppar, och det började svartna framför ögonen.
Då kände hon att hon förändrades. Hennes armar blev kortare och
hennes ben smälte samman, halsen försvann och huvudet blev en del
av kroppen. Hon hade fått fjäll och fenor istället för hud och lemmar;
hon var en fisk! Hon hade ingen aning om hur det hade hänt, men
hon kunde andas igen och kvickt tog hon sig upp till ytan igen. Sedan
förstod hon att hon inte behövde vara vid ytan för att kunna andas,
och hon vänder ner i djupet igen. Det var här hon hörde hemma,
i vattnet; att simma kring i sjöns famn och fånga småfisk. Men innan
hon hann med att ta sig ner och börja sitt nya liv, så kände hon ett
par klor gripa tag om ryggen på henne, och lyfta henne ut ur sjön,
18