Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

carlhåkan larsén
»Jag ville upphäva tyngdlagen«
Låt oss förflytta oss tillbaka i tiden 85 eller 90
år. Och låt oss förflytta oss i rummet, från Blasieholmen
till stationssamhället Åkarp mellan Malmö och
Lund. Avståndet mellan Malmö och Lund brukar
anges som lika med jordens omkrets minus 17 kilometer;
Åkarp ligger mittemellan.
En skolpojke springer från järnvägen mot hemmet.
Det verkar som om han gnolade på någonting. Han
kommer hem, hans mor märker att något är i görningen
med Lasse. Så fort han hunnit innanför dörren
hastar han fram till pianot och spelar upp en melodi.
Den här ögonblicksbilden hör till den larssonska
familjetraditionen; Lasse hette Lars-Erik, den Lars-
Erik Larsson som i år skulle ha fyllt hundra år.
På äldre dar gjordes en tv-intervju med tonsättaren,
som vi kan anknyta till. Där filosoferar han: »En idé är
vad man får på en gång, kanske åtta takter. Sen gäller
det att spinna på det. Det har jag fått som gåva«.
Detta är skapandets urcell, den punkt varifrån
kompositören utgick när han bearbetade sitt musikaliska
stoff. Gåvan skulle förvaltas och förädlas.
En av Larssons mest kända och älskade melodier
hittar vi i Pastoralsvitens romans, och inför den kan
man begrunda melodikens mysterium. När Larsson
resonerar om sådant säger han:
Man kan konstruera en melodi ... Men det är
sällan det kommer fram en, låt oss säga, schlager
på den vägen. Nu behöver en melodi inte vara insmickrande,
den kan vara skön och stram, tänk
på Bach. Det fordras mer än enkelt kunnande för
att göra en bestående melodi.
Under sin bana som tonsättare har Larsson ständigt
försökt uppnå den enkelhet, den balans och halt,
som mynnar ut i vad man i någon mening kan kalla
kvalitet.
Därmed har jag redan behandlat temat i det här
anförandets rubrik: »Jag ville upphäva tyngdlagen –
Lars-Erik Larsson och hans ambitioner«. Men jag har
39