Årsskrift 2008 - Kungl. Musikaliska Akademien

68
skulle komma att sjunga tillsammans i över 100 föreställningar
i 17 olika operor på Stockholmsoperan:
Traviata, Trubaduren, Rigoletto, Romeo och Julia
med flera. Hon var Jussi Björlings favoritsopran här
i Stockholm. Själv sade Hjördis att de var »som ett
gemensamt musikinstrument«. Hon var under 40-
och 50- talen den ledande lyriska sopranen på Stockholmsoperan,
beundrad för sin ljusa, smidiga, personligt
färgade röst. Hon var intensivt närvarande
på scenen och hade ett starkt dramatiskt utspel, som
fördjupades under åren, vilket bland annat gällde
Violetta i La Traviata, som hon sjöng 108 gånger. Hon
hänförde också sin publik med sin stilrena tolkning
av grevinnan i Figaros bröllop. Listan på hennes roller
kan göras oändlig. Hon sjöng »allt«, givetvis alla Mozartroller,
inklusive Susanna och Nattens drottning
och självklart den längsta av dem alla, Zerbinetta i
Strauss Ariadne på Naxos. Inte minst var hon eftersökt
som romans- och konsertsångerska.
På grund av kriget stannade hon hemma under större
delen av sin sångarbana, till gagn för oss svenskar
och övriga skandinaver. Hon gästspelade flitigt i våra
grannländer och deltog i månadslånga och många
gånger obekväma turnéer genom hela vårt land. Efter
kriget bar det iväg till utlandet, där hon bland annat
sjöng på Met och på Covent Garden.
Hjördis Schymberg gick i pension 1959 men gästspelade
på teatern under hela 60-talet. Efter pensioneringen
kom hon att bli en efterfrågad och älskad
sångpedagog för flera av våra nu välkända sångerskor.
1997 donerade Hjördis Schymberg sitt barndomshem
Schymbergsgården på Alnön till en musikstiftelse,
vars uppgift är att främja kulturlivet däruppe,
och där ges varje sommar först och främst sångkurser.
Hemmet står då till förfogande för gästerna.
Hjördis Schymberg blev medlem av vår akademi
år 1963.
Berit Lindholm
Den 28 september avled en av den svenska jazzens
främsta representanter, altsaxofonisten, klarinettisten
och orkesterledaren Arne Domnérus, 83 år gammal
och med en aktiv musikalisk bana som sträckte
sig från början av 1940-talet in i 2000-talet.
1900-talet utmärks ju bland annat av att vara ett
klassresornas århundrade och om man kan tala om
musikaliska klassresor så är Arne Domnérus ett bra
exempel på en sådan. Samtidigt symboliserar och
sammanfaller hans musikaliska utveckling, kanske
mer än någon annans, med den svenska jazzens från
Vinterpalatset, folkparkernas dansbanor och Nalen
till konserthus och domkyrkor.
Arne Domnérus blev tidigt uppmärksammad och
efter ha varit bemärkt solist i orkestrar som Simon
Brehms och Thore Ehrlings, och ha deltagit i den
internationella framgången med den så kallade Parisorkestern
1949, framstår han omkring 1950 som
en av den svenska jazzens starkaste profiler. Han är
given i de elitorkestrar som i tidens anda väljs fram
i dagspress och facktidskrifter, han får utmärkelser
som Årets jazzmusiker, och han får uppmärksammade
recensioner och erbjudanden från usa.
Från och med denna tid träder han också fram
som ledare för egna ensembler, något som han fortsätter
med karriären ut. 1951 bildar han det så kallade
Nalenbandet, som existerar till 1968 och som
av många anses som svensk jazz främsta ensemble
genom tiderna. Här visar sig hans unika vilja och
förmåga att samla de främsta musikerna och kompositörerna
kring sig, vilket grundar sig i en bestämd
och målmedveten konstnärlig hållning.
Genom åren samarbetar han i sina orkestrar med
namn som Lars Gullin, Bengt-Arne Wallin, Monica
Zetterlund, Georg Riedel, Jan Johansson, Bengt
Hallberg, Rune Gustafsson etcetera. Arne Domnérus
försummade inte att påpeka at han i mycket
hade dessa musiker att tacka för sin egen framgång.
Parallellt ingår han på 1950-och 60-talen som en
mycket viktig ingrediens i Radiobandet där hans